Rop i natten

Vaknar vid tretiden av okända skrik. Rösten är redan hes och sprucken. Orden smärtar ändå fortsätter ropen:

-Häär! Här nere!

Jag borrar irriterat ner ansiktet i kudden och försöker stänga av öronen. Det är inte min sak att hjälpa fulla ungdomar som låst sig ute på parkeringen om natten. Det är över huvud taget alldeles för mycket skrik och bråk i det här området när hederligt folk försöker sova.

Ropen fortsätter, alltmer förtvivlat.

Det slår mig då plötsligt att alla i hela huset kanske ligger vakna just nu och tänker precis samma sak. Att det inte är deras ensak. Att idioten där ute får skylla sig själv. Och lära sig en läxa på kuppen.

Så i övermorgon är det en notis i lokaltidningen, om en ung man som frusit ihjäl utanför ett hyreshus på lördagsnatten, för att ingen som hörde honom orkade stiga ur sängen. Kanske hade han fallit från balkongen och brutit båda benen. Kanske var han inte ens berusad.

-Hää---! Hä---- ehhre!

En bild i mitt huvud: Av ropen som studsar mot husets fasad. Av tio våningar med likgiltiga fönster som alla blundar och inget vill se. Av den ensamme människans som står hjälplös och huttrande, inför massans anonyma grymhet.

Nu är jag klarvaken. Jag virar täcket om kroppen och smyger ut på balkongen. Parkeringen är nu tom. Någon måste trots allt ha släppt in honom. Kanske hans mamma. Eller någon annan. Någon som orkade stiga upp.

Kryper tillbaka ner i sängen men har svårt att somna om. I väsandet från motorvägen hör jag fortfarande ynglingens skrik. Och det iskalla bruset från min egen bekvämlighet.