Med början i slutet och en paus i mitten

Det första jag egentligen såg av Sopranos var slutscenen. I öronen på de frälsta måste detta låta som den värsta typen av hädelse. Men jag har inget emot det, särskilt inte eftersom det lilla jag då fick se också var det som lockade mig att ta mig an hela serien från början.

Nu har jag betat av de första två säsongerna och jag älskar det. Jag älskar underströmmarna. Jag älskar de mest enerverande karaktärerna, alla de smarta terapiscenerna och de lagomt kryptiska drömtydandet. Och jag ser paralleller överallt. Chefen på Victoria-biografen är exempelvis häpnadsväckande lik en smärtare och mer hårfager Tony Soprano. Han frågade mig om det var bra eller dåligt. Jag svarade ärligt att det var bra.

Det var emellertid med blandade känslor jag insåg att jag nu har tillgång även till de fyra resterande säsongerna Det är som att stå inför en fantastisk gourmet-buffé och veta att allt kommer smaka så gott att man aldrig kommer kunna hejda sig i tid. Man kommer föräta sig, få ont i magen och i huvudet och ändå kommer man fortsätta att proppa i sig.

Och det är inte så en gourmet-buffé förtjänar att avnjutas!

Därför var det lika mycket en lättnad som en besvikelse att första skivan i box nummer tre visade sig vara ett måndagsexemplar. Två av fyra avsnitt saknades. Som en glugg i den annars så perfekta tandraden. Nu måste jag hejda mig medan returneringsprocedurerna går sin gilla gång.

Inombords tackar jag slumpen för denna påtvingade andpaus. Nu får jag tid att smälta intrycken. Inför nästa sittning hinner jag nu bli ordentligt hungrig igen.