En nära-döden-upplevelse

Att se filmen och läsa boken så nära inpå varandra gör jämförelser oundvikliga. De båda berättelserna överlappar varandra, fördjupar varandra, blir till en enda större.

Isherwoods språk är finlemmat, vad jag på engelska skulle kalla delicate, utan att någonsin bli bräckligt och skört. Kristallklart och knivskarp, men ändå flyktigt som källvatten.

Tom Fords filmatisering hyllar den skärpan, ökar samtidigt melankolin. Genom att låta George leka med tanken på självmord, ja seriöst överväga den slutliga lösningen, ger filmen betraktelsen ytterligare en dimension.

De uppsluppna skratten, de självförglömmande utsvävningarna, de spontana infallen och plötsliga drömmerierna inför ögonblick av skönhet, skapar i dödens direkta närhet en känsla av märklig frid. Som om man endast då man släppt taget om framtiden på allvar kan uppleva, och uppskatta, nuet.

Som om människan först då - när morgondagen inte längre har någon betydelse, när det sista hoppet är ute, när hon slutligen kapitulerat och låtit sig falla - på allvar kan vakna, och känna sig fri.