Svaret på frågan

Man börjar med knark. Inledningsvis gör det mirakel för ångesten och nedstämdheten. Det kostar en del pengar så klart och ett tag ser detta ut att kunna bli ett problem, men i takt med att angelägenheten växer krymper också skruplerna. Först knarkar man väl upp sitt sparkapital. Sen tar man sms-lån med skyhöga räntor och sedan ännu fler för att täcka de förra. Ångesten detta medför knarkas effektivt bort. Kanske får man börja med hårdare grejer också, lite nedåttjack mellan varven för att den kemiska extasen inte ska bli alltför slitsam. Och där någonstans, äntligen, passerar man väl också gränsen för "kan sluta när jag vill". Efter ett helt liv av spretiga drömmar, rationaliseringar och hänsynstaganden till höger och vänster lever man nu enbart för en enda sak. Hundra procent. Förbehållslöst. Man lånar pengar av sina vänner tills man inte har några vänner kvar. Bra. De började ändå kännas lite i vägen med sina goda råd och förmaningar. Sen börjar man väl stjäla lite här och var. Muddra tanter på stan och sånt. Rädslan innan, och det dåliga samvetet efteråt, får man om inte annat bukt på med rohypnol. Förr eller senare är man säkert också dum nog att be någon av langarna om en väntjänst och nu har man plötsligt rejäla blåmärken och fast jobb, utan lön visserligen men vad ska man med pengar till så länge man har knark. Där finns ändå inte plats för något annat. Ett tag rullar livet, i raskt och behagligt tempo, nedför av sig själv tills man når vad man själv klassar som absolut botten. Kanske har man till och med tur och når botten strax innan man satt fart med prostitutionen på allvar. Förmodligen inte. Men kanske. Man inser hur som helst att härifrån finns bara en väg och det är andra hållet. Och så går man in för det i stället. Hundra procent. Förbehållslöst. Eftersom man dessutom ägnat all tid de sista åren åt att trubba av sitt kritiska tänkande, är det inte alls otänkbart att idén om Gud plötsligt förefaller fullt rimlig. Man möter Jesus vid ett soppkök en natt i november och inser, som i en blixt, att man tidigare levat i mörker, men nu fått sina ögon öppnade för den allsmäktiges ljus, och inget skola hädanefter felas en. Man faller i gråt och låter sig tas omhand av frälsningssoldaterna. De lägger en filt om en och nynnar tröstande ord om villkorslös kärlek och kristi gemenskap. Universum som förut brusade där ute så kallt och tomt, fylls med faderlig värme, konkreta avsikter och en högre mening. Det känns som att ha kommit hem. Det tar några år till kanske innan man är helt fri från de kriminella gängen, lyckats sluta med knarkeriet, har tilldelats ett statligt subventionerat deltidsjobb och kan klara sig själv igen. På fritiden ägnar man sig i det här läget åt att, i nära samarbete med någon driven kvällstidningsjournalist, skriva en gripande bok om sitt liv: Mörker och ljus - mitt livs mening. (Baserad på en sann historia.) Boken ges ut på ansett förlag, får ljumma omdömen men säljer som smör till följd av den mycket målmedvetna marknadsföringskampanjen, särskilt riktad till medelålders kvinnor på landsorten. Man säger upp sig från sitt deltidsjobb och börjar istället turnera land och rike runt med en serie uppskattade föreläsningar, samtidigt som boken översätts till bland annat spanska och engelska och slår stort i USA. Snart har man betalat av alla gamla skulder, kan flytta från sin lägenhet till ett hus utanför stan och behöver inte tänka så mycket på framtiden eftersom allting vid det här laget flyter på lite av sig själv. Man ser fortfarande hyfsat bra ut och får ofta vara med i teve. Eftersom man som sagt knarkat bort en del av sitt förstånd tycker man också att detta, i de nu allt mattare efterdyningarna av frälsningens förälskelse, är själva definitionen av framgång. Kombinationen Kristus+status leder förövrigt till en (hemlig) känsla av utvaldhet (du och jag Jesus) som faktiskt är mycket uppfyllande. Man är lycklig helt enkelt. Ett tag i alla fall. Ja så skulle man kunna göra.