Säkert har jag läst och tyckt om många sådana böcker genom åren utan att veta om hur de var skrivna. Och säkert kan konceptet funka fint i somliga fall. Men vet jag om det drar jag genast öronen åt mig. För att bara sätta igång en resa på måfå kan lika gärna leda till en mycket lång och mycket tröttsam vandring som aldrig tycks leda någon vart.
Det var länge sedan jag hade så tråkigt i en läsfåtölj.
Kanske är jag helt enkelt för västerländskt influerad för att till fullo kunna uppskatta det japanska berättandet, där historierna flödar betydligt mer fritt än vad Aristoteles någonsin hade tolererat. Jag trollbands visserligen förbehållslöst av Hayao Miyazakis animerade Spirited Away - som är en på flera vis likartad historia, med en separation som kastar ut huvudpersonen i en slags alternativ värld, full av märkliga figurer. Men kanske är toleranströskeln högre i fråga om filmer.
I bokform retar samma upplägg i alla fall gallfeber på mig. Alla glättiga förväxlingar, där kvinnor i röda galonhattar, med namn hämtade från den grekiska övärlden, byter identitet och röster med varandra, gör mig inte upphetsad alls, bara uttråkad. Den ordrika stilen är dessutom svårbegripligt pladdrig och barnslig. Otåligt (irriterad och oförstående) ögnade jag mig genom stora delar av dessa bästsäljande vakendrömmar. Ändå tog det mig över en vecka att ta mig igenom tegelstenen.
En bra sak med att läsa detta på semestern var visserligen att jag inte lurats att ligga inne på en soffa och sluka romaner hela dagarna, utan rastlöst sysselsatt mig i utomhuset - solat, grillat, badat, sågat, vattnat, cyklat, besökt auktioner (blivit sanslöst biten av bromsar).
Men detta gör ju knappast boken bättre. Och så snart jag var klar med den gav jag bort den, för att slippa se åt den mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar