Den plingar fint när man klonkar på tabulaturen och skrivarvalsen slår mot noll. Någon gång kommer jag säkert författa något på den, ett brev kanske, men i förstone har jag andra användningsområden i åtanke. Mellan varven fungerar den förresten fint bara som möbel.
Det regnar som manna från himlen nu: Konstpengar, mobiltelefoner, antika skrivmaskiner.
Jag undrar om jag i ett sinnessvagt ögonblick (någon av mina sömnlösa nätter?) råkat knyta en pakt med djävulen? Allt jag önskar ska jag slumpmässigt snubbla över och utan hakar få bära hem. Ett helt långt år av rikedom kanske. I utbyte enbart mot mitt fattiga hjärta, för honom att göra med vad han behagar: förfrysa, förbränna eller skära i tu?
("Nå, men vad ska fröken ändå med det där lilla köttstycket till?")
Tills ni i slutet av året finner mig ensam på toppen av en stor kulle med guld. Hålögd och utan vänner.
5 kommentarer:
Varför är det ok för en ateist att referera till djävulen? Är han mer verklig eller är han mer overklig så det är ok att skoja om?
Djävlar och gudar kan användas för att förtydliga det mänskliga, genom att ge det extrema proportioner. Det är också deras enda funktion. Vare sig man tror på dem eller ej.
Menar du på allvar att någon som inte tror på enhörningar inte får skriva sagor om enhörningar?
Nej det menar jag absolut inte! Det är klart man får och ska och det spelar ingen roll vad det betyder. Bara en tanke att djävulen är mer ok att låtsas existera. Eller så har jag glömt alla gudareferenser. Så det är inte mer lättillgängligt referera till djävulen får jag tolka ditt svar som.
Ja, djävulen är väl mer mänsklig och handfast och lättare att leka med. Men jag refererar för all del gärna till olika slags gudar också, om det för tjänar mina syften.
Den var fin, den där antikviteten. Extra fin i rött presentsnöre. Jag dreglar nästan lite. Men vikten avskräcker.
Skicka en kommentar