Dagspermis

Har lämnat Gulag i dag för en liten gul bok - Lars Gustafssons Tennisspelarna (1977).

Bytte alltså de fängslade akademikerna i 40-talets Moskva mot en gästprofessur i 70-talets Austin, Texas (och en nationalskald i 1890-talets Paris). Fick en väldig lust att, friskt och fri som jag är!, utöva konstfärdig racketsport tidigt om morgonen, klädd i slitna jeansshorts och linne (och läsa Strindbergs Inferno).

Men spelade bangolf istället medan solen gick ner och bakade en fluffig citronkaka.

Tänker att varje idé är en boll man kastar upp i luften och för ett ögonblick ser sväva i motljus, redo för vad som än må ske. Man kan sätta den i spel genom att slå till den, eller låta den falla till marken.

Tänker att andraserven, och inte minst bristen på sådan (om bollen går i nät!?), kunde föra metaforen ännu längre, till en betraktelse över livet och hoppet i stort! Men kommer, tursamt nog för er, fram till att det räcker där.