Stå pall, håll ut!

Ok. Nu har de fått ett ansikte. De har fått ett namn och en kropp och de står här framför oss mitt i salongen. Och de ler mycket lyckligt och oskyldigt.

De var fler än vi ville tro. Det gör ont i magen när man räknar på det. Man vill vakna en annan morgon och då ska de åter vara försvunna.

Men nu är de alltså här. Och de är många. De är kanske till och med fler än de själva vågade tro. Vid åsynen av sin ledare briserar deras glädje i spontana hockeydängor. Den lätthanterliga vi-mot-dem-aspekten, lagsportens taktfasta, härligt enande uniformiteter ligger dem uppenbarligen nära. Man hade kunnat röras av deras tafatta eufori om den inte samtidigt vore så skrämmande. Om de inte vore så förtvivlat många.

Man vill vakna i går istället för i dag så att alla fick en chans att gå i väg och göra om.

Men nu är de alltså här. Och om de nu är så många som det visat sig att de är, kanske det också finns något bra i det att de fått ett namn, ett ansikte, en kropp och att de syns. När man famlar efter ett ljus i detta mörker: Att de står här nu framför oss mitt i salongen, och ler så lyckligt och oskyldigt.

Så att vi hädanefter kan se in i ögonen på det vi bekämpar, och inte bara med blind vrede heller, inte själva med hat och hockeydängor, utan med rakryggad värdighet, okrossbar saklighet och rimliga alternativ.

Så gott det nu går: Med omutlig humanism!

Så att katastrofen i stället för att skapa förvirring i bästa fall kan göra oss starka.

Så att vi kan städa upp den här sorgliga oredan igen, om fyra, förhoppningsvis inte alltför långa, år.