Löplogg (13) - Som kärlek

Att löpträna är lite som att leva i en stormig relation med en svårfångad och mycket principfast människa.

Efter ett lyckat lopp är man närmast euforisk. Matt och varm svävar man fram. Löpningen är nu svaret på allt. Man finner ständigt anledning att prata om, eller i alla fall tänka på, löpning. Man längtar redan till nästa gång. Man känner sig utvald. Man föreställer sig ett långt och lyckligt liv ihop. Man är redo att offra allt annat.

Efter ett misslyckat lopp är allt däremot som förgjort. Man är sluten och förtegen. Man känner sig orättvist behandlad men skuldbelägger sig själv. Man kan inte tänka på annat än på allt man gjorde fel och allt man kunde gjort annorlunda. Man tänker att man borde ge upp hela skiten. Varför lura sig själv? Men envis som man är vill man ändå genast ut och springa på nytt, bara för att få en chans att göra allting bra igen, bara för att få byta ut den här bittra eftersmaken mot en annan mycket sötare. Man vägrar ge sig förrän löpningen tagit en till nåder.

Man är fast, helt enkelt. Hur jävligt det än kan vara känner man sig aldrig riktigt hel om man inte får springa. Löpningen är en del av en själv. Även i perioder då man av olika anledningar inte springer alls bär man löpningen med sig. Någonstans. Redo att flamma upp, när helst den ges tillfälle. I slumrande längtan efter nästa säsong.