Den andra versionen

Förra veckan läste jag ut den, Den högsta kasten. Är det redan 11 år sedan den gavs ut? Ja, det är det. Har jag någonsin påstått mig vara en person som är med i svängen? Nej, det har jag inte.

Titeln till trots har jag aldrig förstått hur mycket av romanen som handlar om Indien. Allt rabalder till trots har jag heller inte förstått hur lik den är Myggor och tigrar.

Båda böckerna utspelar sig till hälften i Stockholm, till hälften i ett främmande land. I Myggor och tigrars fall den senare hälften, i Den högsta kastens den första. I båda böcker tjänar också det främmande samhället som spegel åt det svenska. Neapels camorra fungerar i Myggor och tigrar som motpol till "kulturmaffian" i Stockholm. I Den högsta kasten blir Indiens kastväsende en parallell till mediaelitens, på sitt sätt lika grymma, hierarkier här i stan. I båda böckerna reser en författarinna till ett land där hon rent konkret kan känna sig lika annorlunda och utsatt, som hon alltid gjort i hemlandet men utan att här lika lätt kunna sätta fingret på varför. Båda kvinnor ger sig mot bättre vetande i slag med våldsamma män i det fjärran landet, medan de i Sverige dras in i dödsdömda relationer till män som egentligen inte vill eller vågar ha dem. Desperationen och besattheten är densamma för dem båda. Liksom tålamodet och otåligheten. Båda när en längtan efter konkretion och de tycks rent av ha lättare att relatera till det handgripliga våldet i fjärran land, än till det undanglidande och svårfångade nästanförhållandet här hemma. I brist på bättre förföljer de sina svenska kanske-pojkvänner, söker manipulera dem med hopplöst subtila anspelningar, registrerar allt de gör, alla miner och tonfall, och utsätter dem för fantasifulla tolkningar. I upprepade anfall av sårad stolthet går de till verbal attack mot männen och förklarar dem för ovidkommande. Sen går de hem skriver böcker om dem, där de hämndlystet kallar dem vid namn och avslöjar deras tillkortakommanden för allmänheten.

Jag läser båda romaner med sällsynt hunger, slukar desperationen och det maniska ältandet, frossar i författarinnornas blottläggande av sig själva och fascineras av skildringarna av kulturlivet sett från insidan. Men på samma sätt som med Myggor och tigrar är det i Den högsta kasten inte den uttalade versionen som triggar min fantasi. Det som gör berättelsen intressant är i själva verket den andre. Det vill säga den för tillfället utpekade, motparten som alltså blivit föremål för denna energiska analys och tolkning. Han som aldrig får komma till tals, eftersom detta är författarinnans privata universum där hon själv, med alla sina svagheter, är härskarinna, och där hon själv sålunda bestämmer vilka scener som ska spelas upp och vilka som ska lämnas därhän.

Om exempelvis Rolf, den alkoholiserade advokaten, skulle få ge sin bild av denna tid, hur skulle den te sig då? Utan att ha någon aning föreställer jag mig det något i den här stilen:

Han blir bekant med Rydberg på deras gemensamma stamhak. De blir goda vänner, ses där varje dag och pratar om allt möjligt. De passar ihop som personer och han tycker om henne, mycket till och med. Hon är spännande att samtala med och han känner en dragning till det där bohemiska konstnärslivet som hon representerar. Kanske önskar han själv att han vågat satsa på en sådan karriär. Det finns en viss laddning mellan dem också och med tanke på hur ofta ses tillsammans är det inte konstigt att snacket börjar gå. Det tas snart för givet att de är ett par, han och Carina. Och det gör honom en aning besvärad. Även om han tycker om henne, och gärna umgås med henne, är han alls inte säker på att han vill betrakta henne som mer än en vän. Han är betydligt mer konventionell än hon, betydligt mer benägen att tänka i termer av trygghet och materiell status. Hon är excentrisk, har just genomlevt en ganska flummig och destruktiv tid i Indien och är till synes inte blyg att berätta om det för folk till höger och vänster. Han har helt enkelt svårt att se sig själv tillsammans med henne, och när han märker att hon uppenbarligen fallit för honom, känner han sig än mer besvärad. Plötsligt har det blivit svårt att bara ses förbehållslöst. Ändå vill han inte förlora henne som vän. Det är en svår balansgång. Han vill inte såra henne, men vill samtidigt inte låta hennes hoppas på något som aldrig kommer ske. Ibland blir han nog onödigt närgången, kramar henne för länge, kysser henne till och med under ett svagt ögonblick när en blandning av känslor plötsligt övermannar honom. Han bjuder aldrig hem henne, aldrig, men leker likväl med elden. Över huvud taget har han svårt att hålla det hela på en lämplig nivå. Kanske önskar han att han bara kunde tillmötesgå hennes uppmanande blickar. Allt hade varit så mycket enklare då. Men vid upprepade tillfällen säger han istället till henne rakt ut, mycket brutalt, likt ett trängt djur, att hon inte betyder något alls för honom. Att hon är helt död vad honom beträffar. Han önskar då bara att hon kunde sluta älska honom och börja avsky honom istället, just som han ofta känner att han förtjänar. Allt hade varit så mycket enklare då. Men hon fortsätter envist att hoppas. Staden är liten och de springer ofta in i varandra. Ömsom spelar hon snorkig och låtsas ignorera honom, ömsom ger honom honom förväntansfulla blickar. Han försöker bete sig naturligt men misslyckas säkert i regel. Det blir inte mindre komplicerat av att han samtidigt inlett en relation med en kvinna som bättre passar in i hans föreställningar om en passande flickvän. De som tagit för givet att han och Carina regelbundet setts och sovit tillsammans betraktar nu honom som ett svin. Han har också börjat dricka för mycket igen. Han är labil och olycklig. Han vet inte vad han ska göra.

Hade inte Rolf varit baserad på en verklig och dessutom namngiven person, men Den högsta kasten ändå varit en så läst roman, hade jag varit lockad att skriva en ny version av den ur Rolfs perspektiv. Nu är det emellertid honom förbehållet, om han alls funne det mödan lönt. Antagligen skulle den här tiden emellertid ha passerat rätt obemärkt i hans livshistoria om det inte just varit för att en kvinna han umgicks med ett tag, men som han aldrig ens hade sex med, beslutade sig för att skriva en bok om det hela.

Jag får istället glädja mig åt att det finns andra romaner, som Inger Alfvéns Ur kackerlackors levnad, där de olika perspektiven redan fått var sin del. I Alfvéns fall rent av fyra stycken.

Författaren mot läsaren, rond 1

Det är författarens lott, tänker jag, att när hon väl lämnar ifrån sig en bok, har hon inte längre full kontroll över innehållet. Läsaren kommer utan ågren att tolka den precis som hon själv vill. Och detta är väl också en del av charmen. Att inget konstverk någonsin blir färdigt. Att för var ny person som beskådar det, förvandlas det till något nytt, något annat, något som liknar det som konstnären/författaren en gång såg inuti sitt eget huvud, men som ändå aldrig är exakt detsamma.

Jag skrev det där brevet igår, som jag föresatt mig. Närmare bestämt var det ett brev till Maja Lundgren. Jag fick hennes mailadress i samband med internationella kvinnodagen, men har inte kommit mig för att skriva till henne förrän nu. Jag hade länge grubblat över hur jag skulle närma mig den litterära romangestalten Maja i Myggor och tigrar. Jag har undrat om jaget är en rak om än subjektiv skildring av tillvaron så som författarinnan betraktar den, eller om hon medvetet filtrerat sina intryck genom en del av sin personlighet som hon vet är lite problematisk. Och istället för att bara spekulera fritt ville jag fråga henne hur hon själv betraktade sitt berättar-jag. Jag blev glad när hon genast svarade.

Efter ett par brev fram och tillbaka tror jag mig nu förstå hur hon vill att läsaren ska ta till sig hennes roman. Först och främst uppmanade hon mig att läsa den som om ingenting var paranoia. Som om allting faktiskt var sant. Hon menar att hon gjort tydlig skillnad i boken mellan vad som varit fiktion och vad som varit subjektiv sanning. Hon har attackerat män med hög status inom kultureliten, blottlagt ett intrikat maktspel som de flesta andra drabbade bara upplevt som en vag och obehaglig aning. Samtidigt har hon blottat sina egna svagheter. Och det är detta hon har fått sådan skit för - något som naturligtvis inte heller överraskat henne.

Som jag försökte sammanfatta det: Hon tog upp svärdet och lade samtidigt ifrån sig skölden. Vilket jag också anser är det som rättfärdigar (om inte alla? så åtminstone den stora merparten av) hennes smädelser.

Boken är inte genomkontrollerad och superputsad och hon säger att hon inte heller ville ha den sådan. Medveten så klart, men samtidigt "rak, ärlig, ogarderad". Sanningen är ju ett besvärligt begrepp. Men det var ändå åt det hållet hon strävade.

Lite motvilligt blev jag efter hand tvungen att acceptera att den bok jag läst inte var identisk med den som Maja Lundgren skrivit. Orden är förvisso desamma. Dock inte den exakta innebörden. För av en underbar slump har något annat uppstått mellan raderna. Precis som när ett blixten en gång i skapelsens gryning slog ned bland grundämnena på jorden och förvandlade dem till något mer än bara grundämnen, har någonting i Myggor och tigrar fått liv och börjat röra sig. Kanske bara genom min egen subjektiva läsning, kanske för att orden som skaver mot varandra i en viss ordning faktiskt skapat denna slumpartade gnista, det som inte kan fångas utan bara anas, som en för författarinnan ovälkommen skugga över texten. Flyktig och skygg men ändå så fängslande.

Om jag slutar upp med att ifrågasätta den verkliga Maja Lundgrens psykiska stabilitet, hoppas jag också att hon förlåter mig att jag tar mig friheter med hennes alter ego. För om man bortser från bokens verklighetsbakgrund - den ilska som verkligheten orsakat och som här strömmar ut mot namngivna personer - är det just den där ängsliga skuggan som för mig gör boken så spännande.

Den andra versionen (2)

Apropå Den högsta kasten, som jag nyligen läste, funderade jag på hur den uthängde motparten, advokaten Rolf, skulle ha skildrat samma historia. Samtidigt gick tankarna osökt till Myggor och tigrar, som har stora likheter med Den högsta kasten.

Myggor och tigrar har jag också avhandlat ett flertal gånger i den här bloggen. Bland annat ifrågasatte jag Dan Josefssons beslut att själv göra om samma fel som han anklagade Lundgren för - det vill säga att publicera privata detaljer om deras förhållande (i hans fall i DN.) tillsammans med en naturligt nog mycket subjektiv tolkning av det hela.

Nu har Dan Josefsson kommit ut med en självhjälpsbok för singlar: Hemligheten - Från ögonkast till varaktig relation. Själv har jag lyckligen mitt på det torra, och kommer förhoppningsvis aldrig behöva läsa hans råd till den ensamme sökaren. Vad jag däremot inte kan låta bli att undra, är vad Maja Lundgren skulle ha att säga om det hela...

"Jag har blivit kvinnohaterska"

Maja Lundgren säger att hon borde sluta upp med att googla sitt eget namn eftersom hon alltför ofta hamnar på olika bloggar där hon får läsa en massa skit om sig själv.

Vi är omkring trettio personer på översta våningen i kommunbiblioteket Runda huset i Gustavsberg, det är internationella kvinnodagen och jag lyssnar så intensivt på Maja Lundgrens gästföreläsning att jag känner mig töcknig och lätt sinnesrubbad efteråt. Jag har kommit dit i hopp om att en gång för alla bli klok på hennes bok Myggor och tigrar, som fascinerade mig så när jag läste den, men som jag än så länge inte lyckades reda ut för mig själv hur jag skulle angripa.

Hon är nervös, det är fullt förståeligt, och hon har så mycket att säga på en gång att det som kommer ut blir lite huller om buller. Det är en blanding av bittert försvarstal och avväpnande, leende små instick. När det blir dags för frågor slår mitt hjärta som om jag stod på randen av ett stup, redo att kasta mig utför, men jag vågar som vanligt inte göra rösten hörd. Jag är feg och blyg och så har också jag alldeles för många saker i huvudet på en gång som vill ut. Jag är rädd att det skulle bli osammanhängande och rörigt. Jag är också osäker på om det jag vill säga egentligen är en fråga eller snarare ett långt och undrande resonemang utan vare sig början eller slut. Samtidigt är jag orolig att min undran ska göra henne stött där hon sitter, inför auditoriumets annonyma blickar, och få henne att känna sig angripen. Igen. Det vill jag inte.

Allt jag vill veta är ju om det hon skriver i sin bok är sanningen så som hon själv nyktert anser att sanningen ser ut, eller om hon medvetet filtrerar världen genom en skärva av sin egen personlighet som hon själv vet är en aning problematisk. För på samma gång som Myggor och tigrar ju är glasklart intellektuell, baseras den på en slags känslans intellektualitet där fakta i många fall har utbytts mot aningar. Där finns en logik som till sin matematiska form är helt korrekt men där de underbyggande påståendena lika gärna kan vara fantasier.

Där hon nu sitter, på en stol vid ett bord högst upp i Runda huset, säger hon att alla de hetska reaktioner som hon fått på sin bok, främst från kvinnliga intellektuella, har lett till att hon blivit något av en "kvinnohaterska". Hon är inte alls sjuk, säger hon, vilket ju påståtts. Men hon tillägger att gränsen mellan vansinne och normalitet väl inte alltid är helt enkel att dra. Kanske, tänker jag, befinner hon sig, som så många andra begåvade människor, just precis där på gränsen. Och kanske kan hon sålunda suga näring ur båda sidor på samma gång? Det torde väl i så fall inte vara en ofördelaktig position för en författare. Om hon är medveten om det. Frågetecken.

Kanske googlar hon sig själv i kväll, i ett svagt ögonblick när hon hellre borde få gjort något substantiellt och duktigt, som att ta tag i disken, bena upp ramarna för ett nytt kapitel i sin kommande bok, eller åtminstone läsa ut någon annans. "Maja Lundgren" + "Runda huset" - och så hamnar hon här. Kanske har hon redan läst mina tidigare inlägg. Kanske hatar hon mig nu för deras skull. Det hoppas jag inte. Men om hon hamnar här kan jag väl passa på att vända mig direkt till dig, Maja:

Tack hur som helst för en fascinerande läsupplevelse! Hade jag själv varit lite mindre stissig hade jag väl kommit fram efter föredraget, då medan kommunrepresentanten bad dig signera samma exemplar av boken som han för övrigt gav mig i 30-årspresent i december förra året, och sedan lånade igen för att friska upp minnet inför ditt föredrag. Det var jag som stod en meter bakom honom och log som en mentalhuspatient medan stunden gick mig förbi. Det var förresten jag som spillde ut Pro Vivas mangodryck i min väska på bussen från Slussen också, och svor och höll på. Du satt visst på andra sidan gången, märkte jag när vi kom fram till Gustavsberg. Jag genade över körbanan sen, på yttersidan av grävmaskinsgropen. Medan du tog omvägen, via vägarbetarnas provisoriska gångbroar.

Jag har bett kommunrepresentanten om din mailadress. På det viset skulle jag kunna skriva ner mina frågor och skicka dem till dig. Om en av bloggskribenterna på det sättet gav sig till känna kunde du ju också få tillfälle att koncentrera din galla i en stråle just på henne. Krossa henne. Skingra hennes förvirring. Eller fördjupa den. Vilket du behagar.

En högljudd kvinna med långt, grått, nytvättat hår ("Vad gott det luktar!" "Ja, det är fruktis!") gjorde upp knarkaffärer på tunnelbanan hem, både över telefon ("Vi ses på första bästa mugg") och med en annan kvinna en personne ("Jag har bara 150 kronor med mig. Du får resten senare"). När kunden lämnat vagnen pyste hon upp locket på en cider och tog sig förnöjt en första klunk, berömde smaken. Frågade mig, när tåget plötsligt for fram ovan jord, om vi redan var framme i Danderyd. Vilket jag till hennes glädje bekräftade.

Vad nu det har med saken att göra.

Pausfågel (19) - Nyckelstycke

Ur Myggor och tigrar av Maja Lundgren:

"Har jag kommit till Neapel för att min paranoia skulle få något rejält att bita i?

Jag blir galen, livrädd, sjuk när ord används på ett felaktigt sätt. Jag blir ifrån mig, det snurrar i skallen och jag blir terrorist, vanmäktig. Att slå upp tidningen kan kännas som att bli anfallen av taggtråd. Men det finns sällan hot om våld bakom. Jag skräms mer av falskhet än av våld. Hyckleri, läpparnas bekännelser, folk som talar på ett sätt och lever på ett annat. Men det handlar bara om små positioner hit och dit. Här, däremot.

Här finns död runt knuten, under fötterna, vid horisonten. Folk förråder varandra med långt allvarligare konsekvenser."

Maja "Maja" Lundgren

Myggor och tigrar...

Jag börjar läsa och genast tar vreden fyr. En bekant som jobbar för Nacka kommun sms:ar och säger att Maja Lundgren är inbjuden att föreläsa på internationella kvinnodagen. Jag svarar att tanken på att en paranoid manshaterska ska föra kvinnors talan gör mig ursinnig: "Jag hoppas att hon inte får orera oemotsagd".

Jag plöjer vidare och lugnar ner mig en smula. Jag börjar undra om Lundgren verkligen är så helt omedveten om arten av sina egna vanföreställningar. Där finns signaler i texten som pekar på motsatsen. Jag börjar undra vad det är för bok jag egentligen läser. Jag beslutar mig att för enkelhets skull betrakta den som en roman.

Och om det är en roman så är det en roman om en författare som heter "Maja Lundgren" och som lider av en sexualfixerad och narcissistiskt förföljelsemani, en person som ständigt söker, och finner, konspiratoriska tecken i sin omvärld, som läser in budskap i tidningsrubriker och är övertygad om att den ljusblå färgen på en kavaj som någon valt att bära på en föreläsning är ett svar på den rosa tröja hon själv bar vid en tidigare tillställning och en direkt attack mot henne själv. Hon anklagar män för att vara sexuellt manipulativa horbockar, som håller varandra om ryggen och systematiskt trycker ner kvinnor; samtidigt som hon spelar högt på sin egen sexualitet, beskriver sina medsystrar som viljelösa våp och kallar majoriteten av alla män vid organrelaterade tillmälen - om hon tvärt om inte prisar dem för deras sexuella karisma. Hon förföljer gifta män i förälskad mani och ägnar sig åt sexuella fantasier med hotfulla och förtryckande våldsinslag. Hon undrar varför alla män är så rädda för kvinnors sexualitet. Som läsare undrar jag varför hon är så rädd för sin egen.

Jag störtar vidare i texten, hungrigt på jakt efter fler symptom på jag-personens galenskap. Jag inser att jag med andra ord måste tycka att boken är bra! Jag frågar mig varför. Är det för att det - trots de vaga sambanden, lösryckta episoderna, det stundtals nästan stillastående tempot - är en bra roman? Eller är det för att jag hela tiden vet att det står en verklig människa bakom orden , en person som dessutom låter sin litterära namne påstå att det som utskrivs i boken är sanningen? Hade jag tyckt att det här varit en fascinerande bok om den varit renodlad fiktion?

Frågan förföljer mig medan jag ivrigt fortsätter att diagnostisera berättaren. Jag tänker att hon förmodligen älskar att åka till Neapel eftersom de konspirationer som hennes hjärna ständigt letar efter i Stockholm får så mycket mer bränsle där i camorrans Italien. Där kan hon stå på sin balkong hela dagarna och lägga pussel med de vaga ledtrådar hon tycker sig uppsnappa ur gränden nedanför. Hon kan tolka tecken dygnet runt och ingen kan motsäga hennes slutsatser eftersom hon aldrig kommer få möjlighet att föra dem till bevis. Vem är maffioso, vem inte? Vad betydde blicken grönsakshandlaren gav dig i morse, egentligen? Och varför flinade killen på vespa åt dig sådär när du gick förbi? En felsägning är aldrig en felsägning. Allting kan alltid göras om till något mer. En paranoid person kan inte ha det bättre. Som utomstående kan hon utan invändningar förvandla hela Neapel till en tummelplats för sina egna paranoida gränslandsfantasier.

Som exotisk utböling i Neapels spanska kvarter kan "Maja Lundgren" dessutom njuta i att vara precis så annorlunda som hon alltid känner sig i Stockholm.

Efter halva boken kommer så det där stycket som också uttalat säger precis detta. Jag fick känna mig smart en stund innan hon ryckte det ifrån mig. Min diagnos skrivs mig snart också på näsan: "Jag är ensam. Jag är en narcissist med megaloman paranoia". I samma veva påstår berättaren-författaren "Maja Lundgren" att hon har bestämt sig för att aldrig blanda fakta och fiktion. Jag vet fortfarande varken ut eller in.

Hon kallar sig "hypersensibel", någon som finner tecken där de går den vanliga människan spårlöst förbi. Minsta myggstick snappar hon upp och mjölkar till botten på mening. Ändå går denna hypersensibla person rakt in i tigerns gap när hon till slut faktiskt ställs inför handgriplig fara. Inser den verkliga Maja Lundgren att hon i och med detta också avslöjar den litterära "Maja Lundgren" som en bluff? Är det i själva verket en av romanens poänger? Matar hon mig med godbitar ur sitt eget vansinne, nyktert medvetet och under full kontroll? Eller är dokumentet snarare ett spontant utkast, något som hon medvetet skrivit ur sig utan att reflektera så mycket, och sedan kastat som ett köttstycke till kulturvargarna för att de ska få något saftigt att bita i, något som inte är tillrättalagt och färdiganalyserat, utan som det går att vända och vrida på och... diagnostisera?

I bokens slut finns ju också hennes, Majas eller "Majas", diskussioner med förläggaren. Förläggaren är även han förvirrad. Är de personliga påhoppen på namngivna svenskar verkligen "estetiskt motiverade"? Är inte storyn för tunn, för spretig och... sjuklig? Borde det inte vara tydligare var gränserna går mellan det som berättaren får för sig och vad som verkligen sker?

Jag ror i hamn med båten full av liknande invändningar Och mina svar blir lika ambivalenta som frågorna. För är detta feminism vill jag bränna det på bål. Är Maja Lundgren så uppslukad av sin egen sjukdom att hon faktiskt inte inser vad det är hon avslöjar om sig själv, så borde boken aldrig ha publicerats. Men är det en medveten bekännelse av en medvetet paranoid och narcissistisk människa, och en eftertänksam beskrivning av hur det är att leva som en sådan i idag, är det snarare en snudd på lysande.

Jag deltog ju i fjolårets debatt innan jag ens hade läst boken, och nu har ju stormen lagt sig sen länge. Men fortfarande vet jag inte till vilken ståndpunkt jag ska sälla mig. Allt jag kan göra är väl att kapitulera inför tvetydigheten och uppmana den hågade att läsa själv.

Luftighet

Ack, jag är en sådan duktig kulturkonsument!

Förutom ett flertal avsnitt av Sopranos har jag sedan i onsdags sett två filmer på bio, läst ut en roman, börjat på en till och köpt fem nya.

Den utlästa är Charles Bukowskis Postverket, som i sin burdusa rättframhet var en ganska befriande läsning. Den påbörjade är Maja Lundgrens Myggor och tigrar, som är fascinerande och upprörande på ett helt annat sätt än det som uppenbarligen varit författarinnans avsikt.

Bland de fem nyinköpta finns en roman av Jeanette Winterson, om vilken Anders Paulrud vid något tillfälle tydligen råkat undslippa sig: "Hon är ta mig fan den bästa författare jag någonsin läst!" Jag känner visserligen till Paulruds produktion lika lite som Wintersons, och vet därför inte om jag delar hans smak. Men han gick ju nyss ur tiden och det inger alltid en viss respekt.

(ty, de döda är inte riktigt som vi andra -
ändå ska vi alla den vägen vandra)

Ytterligare en bok i högen är Stefan Spjuts debutroman Fiskarens garn, som jag vill ha inbunden i förstautgåva mycket eftersom jag författaren i fråga råkar vara en bekant. Vi gick i samma klass på JMK, liksom för en tid även Daniel Åberg. Att två före detta kurskamrater hittills debuterat som skönlitterära författare, men inte jag, väcker så klart en hel del avund. Samtidigt är jag ju fortfarande enfaldigt förvissad om att förr eller senare göra dem sällskap, där på andra sidan skranket.

Filmerna var Air guitar nation och Du levande. Av dessa är naturligtvis Roy Anderssons guldbaggebelönade pärla ett betydligt större konstverk än den amerikanska dokumentären om ett världsmästerskap i luftgitarr. Men jag vill ändå avsluta dagens inlägg med en liten svärmisk betraktelse över den senare.

För allt börjar som en kul grej, i spexig amerikansk-patriotisk anda, med den bröliga inställningen att om det finns ett världsmästerskap där ute så kan vi inte låta någon nation ta hem bucklan. USA är störst och bäst - och hela den där retoriken. Men man tvingas samtidigt överse med jänkarnas självhävdelsebehov eftersom de i gengäld har så lätt för att bjuda på sig själva. När en amerikansk vinnare sedemera utsetts och förväntansfullt skickas iväg för att ro hem titeln i stormästerskapen i den lilla staden Uleåborg i Finland, förbyts emellertid också tonen i hela filmen.

Den påträngande drygheten övergår ödmjukhet, lika skarvlöst som om det ena snarast var en variation av det andra. Och det som från början mest liknat ett skämt - att tävla i luftgitarr - visar sig rent av kunna inbegripa en hel liten dröm om en bättre värld, så anspråkslös att den också blir legitim.

Lika anspråkslöst bjuder luftgitarren också på en filosofi om konstens sanna väsen, där det som är kvalitet aldrig går att ta på, men ändå är omöjligt att inte registrera. Detta odefinierbara som inträffar när något för ett magiskt ögonblick spränger sina egna gränser och blir något något annat, något mer, blir konst.

I filmen kallas det för "airness", luftighet. Ett tillstånd att ständigt sträva efter. En nåd att stilla bedja om. Det syns inte. Det bara finns där.

Havet vinner alltid

Kom hem från en vända på sjön igår. Det blev en blöt kväll för många. Jag fick pikar för att jag till kryssningslitteratur tagit med mig en bok som hette Vi, de drunknade. Men vad ska man läsa där om inte just en bok om havet.

Nu är det torsdag. Det regnar. Det gör det även över skogarna i Skinnskatteberg, Jesper Ganslandts konsertfilm med Erik Enocksson. Mossa och myggor. Träinstrumenten knakar som ekor och åror. Även här, mitt ute i skogen, finns havet. "The state the sea left her in", "Think of me as the sea". Tonerna i "The joy of DH Lawrence", lika lätta och mäktiga som fallande vattendroppar, en naturkraft.

Filmen visas på olika biografer runt om i landet i morgon (bla Zita) och Debaser Medis lördag den 13:de. Jag hade turen att få hand om ett recensionsex.

Nu sitter jag hemma under takfönstren med Vi, de drunknade i knäet, suger på en lakritsklubba från taxfreeshoppen och blandar sötvatten med salt. I mitt eget huvud. Regn och hav.

***

-Such staring out to sea is provocative, intolerable, and sinful!

Avslutade gårdagen med Den franske löjtnantens kvinna. I ett tillstånd av "obskyr melankoli".

Det var den första film vi fick från lovefilm.se. En sådan passande liten slump.