Jag är ett mysterium

Går det att på allvar veta vem man är? Det finns så många versioner av sanningen. Alla rör de sig i banor runt det som ska berättas, en del snäva, en del vidlyftiga. Ingen klarar ensamt att täcka in hela sanningen. Det krävs ständigt nya perspektiv, nya tolkningar. Bara för att man kan berätta en del av en historia i jag-form behöver inte betyda att man kommer närmare än någon annan. Och det gäller inte minst historien om en själv.

Jag läser om Ur kackerlackors levnad. Det var nog tio år sedan sist. Jag hade inte glömt hur bra den var, däremot varför den var det. Nu kommer jag ihåg det alltmer.

Boken ger oss samma skeende utifrån fyra olika personers perspektiv. Alla närmar de sig sanningen utifrån sina egna, vitt skilda, psykologiska förutsättningar. Vissa saker är alla överens om. Annat går stick i stäv. Alla ser de på verkligheten genom det begränsade nyckelhål som livet givit dem. Och så ser de även på sig själva. På samma sätt som ingen av dem till fullo kan förstå någon av de andra, kan de till fullo inte heller förstå sig själva. Kanske sitter någon av de andra inne med en bättre tolkning av personen i fråga. Kanske är jaget den som i själva verket är sämst rustad att dra korrekta slutsater om sin egen karaktär.

Henrik, i boken, har exempelvis en mycket tydlig bild av vem han är. Läsaren får snart en helt annan bild. Förutom att detta litterära grepp alltid ger mig heta kårar av förtjusning, öppnar det upp för skrämmande funderingar. Tänk om de som betraktar dig utifrån faktiskt känner dig bättre än du själv. Tänk om du är dömd att leva hela ditt liv som en främling för dig själv, utan att du ens vet om det.

Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskapen om Sartres drama Inför lykta dörrar, påvisade hur han där gestaltat sin filosofi om jaget och de andra. Hur en människa blir till som person först i mötet med en annan, någon som ser personen utifrån och tvingar subjektet att bli objekt i någon annans ögon. Om spelet människor emellan. Om hur det vi gör visar vilka vi är, inte det vi påstår att vi vill. Hur det är de andra som i slutändan, efter din död, när handlingarna summeras, fäller domen om vem du varit. Hur du på något sätt alltid är prisgiven åt andra. ("Helvetet är andra människor")

Joyce Carol Oats Blonde kan också sättas in i den diskussionen. Över berättelsen om Marilyn Monroe svävar den outtalade frågan, vad som händer med en människa som alla betraktar på ett specifikt sätt, när den bilden samtidigt inte stämmer överens med personens egen, inre, om än mycket vaga, uppfattning om sig själv. Vad blir resultatet? Kommer personen på sikt att förvandlas till den de andra förväntar sig att hon ska vara? Eller går hon istället sönder? Håller jaget ihop utan stöd i omgivningen? Eller är det hjälplöst beroende av andra?

Jag-starka människor är ofta imponerande. Självsäkra människor som ger sken av att veta vilka de är, vad de vill och inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. Men hur ofta är det inte också just sådana människor som vi andra menar oss genomskåda? Som till exempel med Göran Persson i de där intervjuerna. Uppenbarligen tror han sig framstå som insiktsfull, personlig och rolig, en stark man med fina värderingar. Vi ser istället en lismande och självgod buffel med predikantkomplex, ett stort barn i total avsaknad av självdistans. Kan han någonsin förstå vår tolkning? Eller slår han den ifrån sig och skyller allt på redigeringen? Bara för att slippa ifrågasätta sin egen självbild - något av det mest skrämmande som finns.

En alltför hög dos av sådana här funderingar leder rimligen till en känsla av konturupplösning. För kontrastens skull tänker jag återigen på Morvern-känslan. Vid sidan av de redan nämnda finns det en till aspekt av den som också är fascinerande. Det vill säga den barnsliga sammansmältningen av kropp och tanke. Morvern lever i sig själv som om hon var tolv år, följer sina instinkter, begränsar sin värld till en silvrig tändare, lite smink och en favoritjacka. Hon har en bild av sig själv och den duger alldeles utmärkt utan att hon behöver intellektualisera den. Som ett barn i sin lek väljer hon att se sig själv som den hon vill vara. Ändå finns det inget glapp mellan hennes bild av sig själv och den hon är, vad hon tänker och vad hon gör. Hon bara är.

Självreflektion var det ursprungliga syndafallet. Ständigt strävar vi nu efter att återigen få glömma oss själva. Paradiset är de stunder när vi lyckas.