Luftighet

Ack, jag är en sådan duktig kulturkonsument!

Förutom ett flertal avsnitt av Sopranos har jag sedan i onsdags sett två filmer på bio, läst ut en roman, börjat på en till och köpt fem nya.

Den utlästa är Charles Bukowskis Postverket, som i sin burdusa rättframhet var en ganska befriande läsning. Den påbörjade är Maja Lundgrens Myggor och tigrar, som är fascinerande och upprörande på ett helt annat sätt än det som uppenbarligen varit författarinnans avsikt.

Bland de fem nyinköpta finns en roman av Jeanette Winterson, om vilken Anders Paulrud vid något tillfälle tydligen råkat undslippa sig: "Hon är ta mig fan den bästa författare jag någonsin läst!" Jag känner visserligen till Paulruds produktion lika lite som Wintersons, och vet därför inte om jag delar hans smak. Men han gick ju nyss ur tiden och det inger alltid en viss respekt.

(ty, de döda är inte riktigt som vi andra -
ändå ska vi alla den vägen vandra)

Ytterligare en bok i högen är Stefan Spjuts debutroman Fiskarens garn, som jag vill ha inbunden i förstautgåva mycket eftersom jag författaren i fråga råkar vara en bekant. Vi gick i samma klass på JMK, liksom för en tid även Daniel Åberg. Att två före detta kurskamrater hittills debuterat som skönlitterära författare, men inte jag, väcker så klart en hel del avund. Samtidigt är jag ju fortfarande enfaldigt förvissad om att förr eller senare göra dem sällskap, där på andra sidan skranket.

Filmerna var Air guitar nation och Du levande. Av dessa är naturligtvis Roy Anderssons guldbaggebelönade pärla ett betydligt större konstverk än den amerikanska dokumentären om ett världsmästerskap i luftgitarr. Men jag vill ändå avsluta dagens inlägg med en liten svärmisk betraktelse över den senare.

För allt börjar som en kul grej, i spexig amerikansk-patriotisk anda, med den bröliga inställningen att om det finns ett världsmästerskap där ute så kan vi inte låta någon nation ta hem bucklan. USA är störst och bäst - och hela den där retoriken. Men man tvingas samtidigt överse med jänkarnas självhävdelsebehov eftersom de i gengäld har så lätt för att bjuda på sig själva. När en amerikansk vinnare sedemera utsetts och förväntansfullt skickas iväg för att ro hem titeln i stormästerskapen i den lilla staden Uleåborg i Finland, förbyts emellertid också tonen i hela filmen.

Den påträngande drygheten övergår ödmjukhet, lika skarvlöst som om det ena snarast var en variation av det andra. Och det som från början mest liknat ett skämt - att tävla i luftgitarr - visar sig rent av kunna inbegripa en hel liten dröm om en bättre värld, så anspråkslös att den också blir legitim.

Lika anspråkslöst bjuder luftgitarren också på en filosofi om konstens sanna väsen, där det som är kvalitet aldrig går att ta på, men ändå är omöjligt att inte registrera. Detta odefinierbara som inträffar när något för ett magiskt ögonblick spränger sina egna gränser och blir något något annat, något mer, blir konst.

I filmen kallas det för "airness", luftighet. Ett tillstånd att ständigt sträva efter. En nåd att stilla bedja om. Det syns inte. Det bara finns där.