Den andra versionen

Förra veckan läste jag ut den, Den högsta kasten. Är det redan 11 år sedan den gavs ut? Ja, det är det. Har jag någonsin påstått mig vara en person som är med i svängen? Nej, det har jag inte.

Titeln till trots har jag aldrig förstått hur mycket av romanen som handlar om Indien. Allt rabalder till trots har jag heller inte förstått hur lik den är Myggor och tigrar.

Båda böckerna utspelar sig till hälften i Stockholm, till hälften i ett främmande land. I Myggor och tigrars fall den senare hälften, i Den högsta kastens den första. I båda böcker tjänar också det främmande samhället som spegel åt det svenska. Neapels camorra fungerar i Myggor och tigrar som motpol till "kulturmaffian" i Stockholm. I Den högsta kasten blir Indiens kastväsende en parallell till mediaelitens, på sitt sätt lika grymma, hierarkier här i stan. I båda böckerna reser en författarinna till ett land där hon rent konkret kan känna sig lika annorlunda och utsatt, som hon alltid gjort i hemlandet men utan att här lika lätt kunna sätta fingret på varför. Båda kvinnor ger sig mot bättre vetande i slag med våldsamma män i det fjärran landet, medan de i Sverige dras in i dödsdömda relationer till män som egentligen inte vill eller vågar ha dem. Desperationen och besattheten är densamma för dem båda. Liksom tålamodet och otåligheten. Båda när en längtan efter konkretion och de tycks rent av ha lättare att relatera till det handgripliga våldet i fjärran land, än till det undanglidande och svårfångade nästanförhållandet här hemma. I brist på bättre förföljer de sina svenska kanske-pojkvänner, söker manipulera dem med hopplöst subtila anspelningar, registrerar allt de gör, alla miner och tonfall, och utsätter dem för fantasifulla tolkningar. I upprepade anfall av sårad stolthet går de till verbal attack mot männen och förklarar dem för ovidkommande. Sen går de hem skriver böcker om dem, där de hämndlystet kallar dem vid namn och avslöjar deras tillkortakommanden för allmänheten.

Jag läser båda romaner med sällsynt hunger, slukar desperationen och det maniska ältandet, frossar i författarinnornas blottläggande av sig själva och fascineras av skildringarna av kulturlivet sett från insidan. Men på samma sätt som med Myggor och tigrar är det i Den högsta kasten inte den uttalade versionen som triggar min fantasi. Det som gör berättelsen intressant är i själva verket den andre. Det vill säga den för tillfället utpekade, motparten som alltså blivit föremål för denna energiska analys och tolkning. Han som aldrig får komma till tals, eftersom detta är författarinnans privata universum där hon själv, med alla sina svagheter, är härskarinna, och där hon själv sålunda bestämmer vilka scener som ska spelas upp och vilka som ska lämnas därhän.

Om exempelvis Rolf, den alkoholiserade advokaten, skulle få ge sin bild av denna tid, hur skulle den te sig då? Utan att ha någon aning föreställer jag mig det något i den här stilen:

Han blir bekant med Rydberg på deras gemensamma stamhak. De blir goda vänner, ses där varje dag och pratar om allt möjligt. De passar ihop som personer och han tycker om henne, mycket till och med. Hon är spännande att samtala med och han känner en dragning till det där bohemiska konstnärslivet som hon representerar. Kanske önskar han själv att han vågat satsa på en sådan karriär. Det finns en viss laddning mellan dem också och med tanke på hur ofta ses tillsammans är det inte konstigt att snacket börjar gå. Det tas snart för givet att de är ett par, han och Carina. Och det gör honom en aning besvärad. Även om han tycker om henne, och gärna umgås med henne, är han alls inte säker på att han vill betrakta henne som mer än en vän. Han är betydligt mer konventionell än hon, betydligt mer benägen att tänka i termer av trygghet och materiell status. Hon är excentrisk, har just genomlevt en ganska flummig och destruktiv tid i Indien och är till synes inte blyg att berätta om det för folk till höger och vänster. Han har helt enkelt svårt att se sig själv tillsammans med henne, och när han märker att hon uppenbarligen fallit för honom, känner han sig än mer besvärad. Plötsligt har det blivit svårt att bara ses förbehållslöst. Ändå vill han inte förlora henne som vän. Det är en svår balansgång. Han vill inte såra henne, men vill samtidigt inte låta hennes hoppas på något som aldrig kommer ske. Ibland blir han nog onödigt närgången, kramar henne för länge, kysser henne till och med under ett svagt ögonblick när en blandning av känslor plötsligt övermannar honom. Han bjuder aldrig hem henne, aldrig, men leker likväl med elden. Över huvud taget har han svårt att hålla det hela på en lämplig nivå. Kanske önskar han att han bara kunde tillmötesgå hennes uppmanande blickar. Allt hade varit så mycket enklare då. Men vid upprepade tillfällen säger han istället till henne rakt ut, mycket brutalt, likt ett trängt djur, att hon inte betyder något alls för honom. Att hon är helt död vad honom beträffar. Han önskar då bara att hon kunde sluta älska honom och börja avsky honom istället, just som han ofta känner att han förtjänar. Allt hade varit så mycket enklare då. Men hon fortsätter envist att hoppas. Staden är liten och de springer ofta in i varandra. Ömsom spelar hon snorkig och låtsas ignorera honom, ömsom ger honom honom förväntansfulla blickar. Han försöker bete sig naturligt men misslyckas säkert i regel. Det blir inte mindre komplicerat av att han samtidigt inlett en relation med en kvinna som bättre passar in i hans föreställningar om en passande flickvän. De som tagit för givet att han och Carina regelbundet setts och sovit tillsammans betraktar nu honom som ett svin. Han har också börjat dricka för mycket igen. Han är labil och olycklig. Han vet inte vad han ska göra.

Hade inte Rolf varit baserad på en verklig och dessutom namngiven person, men Den högsta kasten ändå varit en så läst roman, hade jag varit lockad att skriva en ny version av den ur Rolfs perspektiv. Nu är det emellertid honom förbehållet, om han alls funne det mödan lönt. Antagligen skulle den här tiden emellertid ha passerat rätt obemärkt i hans livshistoria om det inte just varit för att en kvinna han umgicks med ett tag, men som han aldrig ens hade sex med, beslutade sig för att skriva en bok om det hela.

Jag får istället glädja mig åt att det finns andra romaner, som Inger Alfvéns Ur kackerlackors levnad, där de olika perspektiven redan fått var sin del. I Alfvéns fall rent av fyra stycken.