fredag 25 maj 2007
Frida Kahlo - Roots Raices
torsdag 24 maj 2007
Trafiksignaler
Om man betraktar konst som kommunikation, och bilism också som en form av kommunikation, så kan man upprätta ett långsökt svepskäl för mig att prata trafik i den här bloggen.
För trafik kan röra mig till tårar. Då när allting flyter. När bilarna rör sig framåt helt utan intermezzon, var och en med sitt eget mål och sin egen mening, men ändå bara som en liten liten del av det stora hela. Likt celler i en stor organism. Det tysta sammarbetet. Det är vackert.
Och vackrast av allt är kanske ambulanser. Som den jag såg i morse. Först hördes bara sirenerna så klart. Trafikljusen slog om till grönt men det var ingen som brydde sig om det. Den egna brådskan lades åt sidan och filerna klövs istället åt sidorna, öppnade upp en passage för den annalkande gula bilen. Den sneddade tjutande genom korsningen och för ett ögonblick stod allting stilla. Bilisterna följde ambulansen med blicken - en blinkande kokong vari ett främmande liv svävade i fara - och så länge den var inom synhåll bars det där främmande livet fram som på en våg av ordlösa tankar. En osynlig samhörighet, lika annonym som trafiken i övrigt. Ett skyddande värn mot det värsta. Sedan var bilen borta, förtrollningen bruten och allting återgick till det normala.
Jag fortsatte att tänka på ordens bristfällighet. Jag kommer ständigt tillbaka till det nu för tiden. En irriterande insikt om att orden istället för att skapa klarhet lika gärna förvirrar intrycket av det man vill få fram. Valet av ord belyser somligt men förpassar annat till skuggan. De snedvrider det som ska beskrivas så att både den som talar och den som lyssnar förlorar greppet om den verkliga andemeningen. Hur mycket man än pratar kommer man ändå aldrig åt det väsentliga. Det är som att tvingas utföra en livsavgörande opereration med stora boxhandskar på händerna.
Hur mycket enklare vore det inte att bara kunna koppla upp sig mot en annan människas hjärna och tanka över allting som man vill säga på en gång i en enda oformulerbar röra. Den skulle vara full av underliga motsägelser och ovidkommande associationer men ändå oändligt mycket tydligare än något man någonsin skulle kunna förmedla i ord. Tänk att för en stund få befria känslorna från det där störande rastret av trubbiga omskrivningar, tillspetsningar och fega försköningar som orden alltid lägger i vägen och i gengäld uppnå en totalt oförvanskad kommunikation. Exakt nyanserad. Oretuscherad.
Jag kan inte komma från den känslan idag, att det ligger något ivägen mellan mig och verkligheten. Som om jag skulle vara inbäddad i ett slags kvävande skumgummihölje som begränsar mina rörelser, men som jag är så van vid att jag tidigare aldrig lagt märke till det. Och jag hatar det. På allvar. Är det orden som håller mig gisslan?
För trafik kan röra mig till tårar. Då när allting flyter. När bilarna rör sig framåt helt utan intermezzon, var och en med sitt eget mål och sin egen mening, men ändå bara som en liten liten del av det stora hela. Likt celler i en stor organism. Det tysta sammarbetet. Det är vackert.
Och vackrast av allt är kanske ambulanser. Som den jag såg i morse. Först hördes bara sirenerna så klart. Trafikljusen slog om till grönt men det var ingen som brydde sig om det. Den egna brådskan lades åt sidan och filerna klövs istället åt sidorna, öppnade upp en passage för den annalkande gula bilen. Den sneddade tjutande genom korsningen och för ett ögonblick stod allting stilla. Bilisterna följde ambulansen med blicken - en blinkande kokong vari ett främmande liv svävade i fara - och så länge den var inom synhåll bars det där främmande livet fram som på en våg av ordlösa tankar. En osynlig samhörighet, lika annonym som trafiken i övrigt. Ett skyddande värn mot det värsta. Sedan var bilen borta, förtrollningen bruten och allting återgick till det normala.
Jag fortsatte att tänka på ordens bristfällighet. Jag kommer ständigt tillbaka till det nu för tiden. En irriterande insikt om att orden istället för att skapa klarhet lika gärna förvirrar intrycket av det man vill få fram. Valet av ord belyser somligt men förpassar annat till skuggan. De snedvrider det som ska beskrivas så att både den som talar och den som lyssnar förlorar greppet om den verkliga andemeningen. Hur mycket man än pratar kommer man ändå aldrig åt det väsentliga. Det är som att tvingas utföra en livsavgörande opereration med stora boxhandskar på händerna.
Hur mycket enklare vore det inte att bara kunna koppla upp sig mot en annan människas hjärna och tanka över allting som man vill säga på en gång i en enda oformulerbar röra. Den skulle vara full av underliga motsägelser och ovidkommande associationer men ändå oändligt mycket tydligare än något man någonsin skulle kunna förmedla i ord. Tänk att för en stund få befria känslorna från det där störande rastret av trubbiga omskrivningar, tillspetsningar och fega försköningar som orden alltid lägger i vägen och i gengäld uppnå en totalt oförvanskad kommunikation. Exakt nyanserad. Oretuscherad.
Jag kan inte komma från den känslan idag, att det ligger något ivägen mellan mig och verkligheten. Som om jag skulle vara inbäddad i ett slags kvävande skumgummihölje som begränsar mina rörelser, men som jag är så van vid att jag tidigare aldrig lagt märke till det. Och jag hatar det. På allvar. Är det orden som håller mig gisslan?
onsdag 23 maj 2007
Biografi (6) - veklagan och förlikning
I morse gick jag upp tidigt, vässade mina pennor och for iväg till Stockholms tingsrätt för att rycka in som rättegångstecknare åt Lidingö Tidning. Det gällde ett skadeståndsmål mellan Lidingö kommun och en sjuksköterska som ansett sig mobbad på jobbet. Fallet gick emellertid snart till förlikning. Några bilder blev sålunda aldrig aktuella och jag fick åka hem igen med oförättat värv.
Så istället tänkte jag, med anledning av dagens premiär av Pirates of the Caribbean: At World's End, berätta en liten anekdot som jag snappade upp på personalfesten. Den handlar om en kund som brevledes hört av sig till huvudkontoret med en mycket allvarlig klagan. Mannen i fråga uppmärksammade själv det faktum att det gått så lång tid sedan episoden inträffade, och han förstod hur detta eventuellt kunde uppfattas som en aning underligt. Men kanske kunde det också belysa hur otroligt jobbigt mannen hade tyckt att det inträffade faktiskt hade varit.
Förra sommaren hade mannen gått på en Astoriabiograf tillsammans med en bekant och sett Pirates of the Caribbean 2: Död mans kista (de två biljetterna bifogades till bevis, fastgemade vid brevets överkant). Det hade varit en lång film och redan när upplösningen närmade sig hade mannen insett att det inte skulle finnas tillräckligt med tid kvar för att knyta ihop alla lösa trådar. Mycket riktigt besannades hans farhågor - mannen och hans sällskap var båda överens - Död mans kista var en film utan slut. Skandalöst nog hade biografen ändå tagit ut fullt pris för vad som rimligen måste betraktas som bara en halv upplevelse.
Brevskrivaren hade nu förstått att en tredje film om piraterna var på väg. Detta tog han som belägg för att fler besökare måste ha hört av sig och att biograferna slutligen hade insett att den senaste filmen behövts kompletteras med ytterligare ett avsnitt. Därför var det inte mer än rätt och riktigt att Astoria sände honom två fribiljetter till denna kommande film, så att han och hans sällskap äntligen skulle få se slutet på den historia de redan betalat för att avnjuta. Mannen tillstod emellertid att piratgenren kanske inte riktigt var i hans smak. Ännu hellre kunde Astoria sålunda skicka över fribiljetter till någon helt annan, och förhoppningsvis mycket bättre, film.
Sedan Astorias lednings ramat in detta brev tillsammans med de bifogade biljetterna i en vacker glasram och hängt upp det på väggen på huvudkontoret, författade de ett ursäktande svar till mannen och skickade naturligtvis över två fribiljetter. Förvisso blev det inte till Pirates 3, men väl till David Lynchs Inland Empire - en film som varken äger början eller slut. Och väl knappt någon mitt heller.
***
I och med Triangelfilms konkurs är det ju osäkert om han får möjlighet att utnyttja sina biljetter. Det är synd. Det hade varit mycket underhållande att få veta vad han tyckte.
Så istället tänkte jag, med anledning av dagens premiär av Pirates of the Caribbean: At World's End, berätta en liten anekdot som jag snappade upp på personalfesten. Den handlar om en kund som brevledes hört av sig till huvudkontoret med en mycket allvarlig klagan. Mannen i fråga uppmärksammade själv det faktum att det gått så lång tid sedan episoden inträffade, och han förstod hur detta eventuellt kunde uppfattas som en aning underligt. Men kanske kunde det också belysa hur otroligt jobbigt mannen hade tyckt att det inträffade faktiskt hade varit.
Förra sommaren hade mannen gått på en Astoriabiograf tillsammans med en bekant och sett Pirates of the Caribbean 2: Död mans kista (de två biljetterna bifogades till bevis, fastgemade vid brevets överkant). Det hade varit en lång film och redan när upplösningen närmade sig hade mannen insett att det inte skulle finnas tillräckligt med tid kvar för att knyta ihop alla lösa trådar. Mycket riktigt besannades hans farhågor - mannen och hans sällskap var båda överens - Död mans kista var en film utan slut. Skandalöst nog hade biografen ändå tagit ut fullt pris för vad som rimligen måste betraktas som bara en halv upplevelse.
Brevskrivaren hade nu förstått att en tredje film om piraterna var på väg. Detta tog han som belägg för att fler besökare måste ha hört av sig och att biograferna slutligen hade insett att den senaste filmen behövts kompletteras med ytterligare ett avsnitt. Därför var det inte mer än rätt och riktigt att Astoria sände honom två fribiljetter till denna kommande film, så att han och hans sällskap äntligen skulle få se slutet på den historia de redan betalat för att avnjuta. Mannen tillstod emellertid att piratgenren kanske inte riktigt var i hans smak. Ännu hellre kunde Astoria sålunda skicka över fribiljetter till någon helt annan, och förhoppningsvis mycket bättre, film.
Sedan Astorias lednings ramat in detta brev tillsammans med de bifogade biljetterna i en vacker glasram och hängt upp det på väggen på huvudkontoret, författade de ett ursäktande svar till mannen och skickade naturligtvis över två fribiljetter. Förvisso blev det inte till Pirates 3, men väl till David Lynchs Inland Empire - en film som varken äger början eller slut. Och väl knappt någon mitt heller.
***
I och med Triangelfilms konkurs är det ju osäkert om han får möjlighet att utnyttja sina biljetter. Det är synd. Det hade varit mycket underhållande att få veta vad han tyckte.
tisdag 22 maj 2007
Biografi (5) - Dagen efter
Personalfest på Flaggskeppet igår.På alla bra fester bör det vara någon, helst någon i höga klackar, som ramlar ner för en trappa mitt under lottdragningen och bjuder på lite extra underhållning. Jobbet var ledigt. Någon tog sitt ansvar.
Va? Vem?
Inga kommentarer.
måndag 21 maj 2007
Ljus i mörkret
På, eller i anslutning till, Fårö finns två biografer. Den ena ligger i Sudersand i en ombyggd trälada. Rödmålad med stora vita bokstäver på ena gaveln: BIO. Monoljud. Ingen ventilation. Projektorn är gammal och klarar inte av rullar som är längre än ungefär en timme, så det är alltid en paus i mitten när man kan gå ut i gräset och dricka kaffe. Den andra är lite bättre. Den ligger i ett betonghus i Broa, på Gotlandssidan av sundet. Man får ta färjan över.
Från Karlbjergaheden är det ungefär fem kilometers cykeltur till Sudersand. När filmen är slut framåt elvasnåret har daggen lagt sig och det drar dimstråk över grusvägarna. Har filmen varit lång är det redan nattsvart och man får stänga av cykellyset för att inte förlora långsynen. Risken är annars att man kör på ett får. Fåren hoppar över färisterna utan problem. Det verkar inte fallit dem in att gallret är avsett för att skrämma dem.
Till Fårösund är det längre, ungefär 1,5 mil oupplyst landsväg. Just när filmen tagit slut är det ju fullt av trafik på vägen, en färjlast full av bilar på väg hem från biografen. Men efter ett tag har de flesta kommit förbi och man har vägen för sig själv om man cyklar.
En av de filmer jag såg i Fårösund förra sommaren var Superman returns. Filmen var naturligtvis dålig. Den hade varit dålig även utan rekvisitamissarna med Brandon Rouths kontaktlinser. Vägen hem var dess mer minnesvärd. I nattsvärtan, på cykeln som ven fram över asfalten, med fartvinden i ansiktet, och med Stålmannen i tydligt minne, var det nästan som att flyga. Marken under däcken lika mörk som allt det andra, syntes inte ändå. Det enda som syntes var stjärnorna ovanför. Ovanför och framför, på alla sidor runt. Som om det faktiskt gick att cykla rakt ut bland dem, in i rymden. Och längst bort i väster, någonstans över havet, ett blixtoväder. Åskan var för avlägsen för att mullret skulle nå fram. Men ljusviggarna klöv hela himlen.
Jag greps av en slags eufori då som inte alls stämde överens med min egentliga sinnesstämning. Det var väl lyckan i att övermannas av någon större och samtidigt kunna känna sig som ett med det. Att plötsligt inse hur man bara är en liten, liten del av något enormt, men samtidigt inte alls känna sig ensam. Jag antar att det är så det känns att tro på gud. Förutom att troende också inbillar sig att världsaltet ser dem och smickrar sig med det. Men världsaltet är blint och bryr sig inte. Det gör inte min upplevelse mindre.
Cykelturen längs landsvägen, med de sista krångliga sträckorna förbi steniga hjulspår och boskapsgrindar, tog ungefär fyrtio minuter. Utöver det tillbringade jag ytterligare nittionio dagar på Fårö. En gång fick jag se en havsörn flyga lågt över stigen bara ett femtontal meter framför mig när jag var ute på heden och sprang. Jag fick se kalkstränderna skumma, lammen fly och himlarna brinna över raukarna i solnedgången.
Innan den sommaren visste jag inte att helvetet kan vara så vackert.
Från Karlbjergaheden är det ungefär fem kilometers cykeltur till Sudersand. När filmen är slut framåt elvasnåret har daggen lagt sig och det drar dimstråk över grusvägarna. Har filmen varit lång är det redan nattsvart och man får stänga av cykellyset för att inte förlora långsynen. Risken är annars att man kör på ett får. Fåren hoppar över färisterna utan problem. Det verkar inte fallit dem in att gallret är avsett för att skrämma dem.
Till Fårösund är det längre, ungefär 1,5 mil oupplyst landsväg. Just när filmen tagit slut är det ju fullt av trafik på vägen, en färjlast full av bilar på väg hem från biografen. Men efter ett tag har de flesta kommit förbi och man har vägen för sig själv om man cyklar.
En av de filmer jag såg i Fårösund förra sommaren var Superman returns. Filmen var naturligtvis dålig. Den hade varit dålig även utan rekvisitamissarna med Brandon Rouths kontaktlinser. Vägen hem var dess mer minnesvärd. I nattsvärtan, på cykeln som ven fram över asfalten, med fartvinden i ansiktet, och med Stålmannen i tydligt minne, var det nästan som att flyga. Marken under däcken lika mörk som allt det andra, syntes inte ändå. Det enda som syntes var stjärnorna ovanför. Ovanför och framför, på alla sidor runt. Som om det faktiskt gick att cykla rakt ut bland dem, in i rymden. Och längst bort i väster, någonstans över havet, ett blixtoväder. Åskan var för avlägsen för att mullret skulle nå fram. Men ljusviggarna klöv hela himlen.
Jag greps av en slags eufori då som inte alls stämde överens med min egentliga sinnesstämning. Det var väl lyckan i att övermannas av någon större och samtidigt kunna känna sig som ett med det. Att plötsligt inse hur man bara är en liten, liten del av något enormt, men samtidigt inte alls känna sig ensam. Jag antar att det är så det känns att tro på gud. Förutom att troende också inbillar sig att världsaltet ser dem och smickrar sig med det. Men världsaltet är blint och bryr sig inte. Det gör inte min upplevelse mindre.
Cykelturen längs landsvägen, med de sista krångliga sträckorna förbi steniga hjulspår och boskapsgrindar, tog ungefär fyrtio minuter. Utöver det tillbringade jag ytterligare nittionio dagar på Fårö. En gång fick jag se en havsörn flyga lågt över stigen bara ett femtontal meter framför mig när jag var ute på heden och sprang. Jag fick se kalkstränderna skumma, lammen fly och himlarna brinna över raukarna i solnedgången.
Innan den sommaren visste jag inte att helvetet kan vara så vackert.
söndag 20 maj 2007
Krasch
Kraschade igår. Som ett litet propellerflygplan. Hade flugit förvånadsvärt länge på god höjd, parerat luftgropar och kastvindar som om jag aldrig gjort något annat. Jag hade till och med börjat slappna av en smula bakom spakarna. Så helt utan förvarning tog plötsligt bränslet slut. Motorerna tystnade. Jag hann tänka: Det här kan aldrig sluta bra. Sedan bar det av nedåt.
Två meter god vän släppte vad han hade för händer och kom för att skrapa upp mina kvarlevor från marken. Han matade mig med kändisskvaller och partynötter, gav mig farbroderliga råd och lurade till och med ut mig på balkongen där jag annars aldrig fördriver någon tid. Där fick jag också nos på uppvindarna och snart var jag i luften igen.
Inte på någon märkvärdig svävhöjd än så länge kanske. Men ge mig frukost och ett par timmar till så stiger jag nog mot väders. Råggröt med lingon och kaffe på det. Finns väl något bättre morgonbränsle?
Två meter god vän släppte vad han hade för händer och kom för att skrapa upp mina kvarlevor från marken. Han matade mig med kändisskvaller och partynötter, gav mig farbroderliga råd och lurade till och med ut mig på balkongen där jag annars aldrig fördriver någon tid. Där fick jag också nos på uppvindarna och snart var jag i luften igen.
Inte på någon märkvärdig svävhöjd än så länge kanske. Men ge mig frukost och ett par timmar till så stiger jag nog mot väders. Råggröt med lingon och kaffe på det. Finns väl något bättre morgonbränsle?
lördag 19 maj 2007
Sanning och pickadoller
Jag har problem med sanningen. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att det är därför som jag dragit mig för att journalistiken. Istället för att se sanningen som en ledstjärna, betraktar jag den snarare som en begränsning.
Nog för att verkligheten ofta överträffar fantasin. Men en berättelse kan i regel bli ännu lite bättre om man bara får skarva lite, dra ifrån och lägga till, förenkla och komplicera, låta associationerna dra iväg med en dit de vill. Sanningen kan lätt kännas alltför trång. Som att tvingas gå på en smal smal stig, samtidigt som skogen på båda sidor myllrar av outforskade möjligheter.
Dessutom kommer man ofta en sanning bättre inpå livet om man inte närmar sig den rakt framifrån, utan istället lite snett från sidan. Som med ett skyggt djur. Eller som när man vill urskilja en ljuskälla i mörkret och inte bör stirra rakt på den, utan hellre lite vid sidan av, eftersom det är på den fasonen ögat är inrättat, med sina tappar och stavar.
Detta betyder inte att jag skulle vara mytoman. Tvärt om hatar jag att luras. Jag har sällan kunnat dra ut på ett aprilskämt längre än ett par minuter eftersom jag genast får ont i magen å offrets vägnar. Men det är en helt annan sak med fiktioner. Fiktion är en lögn som redan på förhand erkänts och accepterats av båda parter, och där båda parter också samarbetar för att hålla lögnen vid liv. Publikens del i överenskommelsen är att helt enkelt försätta sig i ett mottagligt tillstånd, att tro på lögnen så länge den varar. Berättarens uppgift att ljuga så bra som möjligt.
Men i bästa fall lyckas berättaren också - just med lögnens hjälp - att avslöja något om tillvaron som tidigare varit betraktaren fördolt. Det är precis som när en dröm, genom sina till synes osammanhängande bilder, ibland förmår uppdaga något om en människas vakna liv, som tidigare verkat omöjligt att formulera - en upplevelse bara, en flyktig känsla av obehag, nu plötsligt begriplig.
Det är det som det häftiga med fiktioner. Om sanning och fiktion möttes i en boxningsmatch skulle sanningen förlora av ren utmattning utan att fiktionen behövt måtta ett enda slag, eftersom fiktionen har bättre fotarbete. Sanningen skulle slå sig trött på tomma luften och sedan sura i flera dagar och anse sig orättvist behandlad. Men fiktionen skulle inte bry sig ett spår.
***
Apropå måleri är jag nu förresten på jakt efter en riktig puffra. En hyfsat stor revolver som kan tjäna som modell. Det måste vara just en revolver. Enklast så klart en leksaksrevolver. Western style. Om någon vet var jag kan lägga rabarber på en sådan till lägsta möjliga kostnad (dvs gratis) får den gärna tipsa mig om saken.
Nog för att verkligheten ofta överträffar fantasin. Men en berättelse kan i regel bli ännu lite bättre om man bara får skarva lite, dra ifrån och lägga till, förenkla och komplicera, låta associationerna dra iväg med en dit de vill. Sanningen kan lätt kännas alltför trång. Som att tvingas gå på en smal smal stig, samtidigt som skogen på båda sidor myllrar av outforskade möjligheter.
Dessutom kommer man ofta en sanning bättre inpå livet om man inte närmar sig den rakt framifrån, utan istället lite snett från sidan. Som med ett skyggt djur. Eller som när man vill urskilja en ljuskälla i mörkret och inte bör stirra rakt på den, utan hellre lite vid sidan av, eftersom det är på den fasonen ögat är inrättat, med sina tappar och stavar.
Detta betyder inte att jag skulle vara mytoman. Tvärt om hatar jag att luras. Jag har sällan kunnat dra ut på ett aprilskämt längre än ett par minuter eftersom jag genast får ont i magen å offrets vägnar. Men det är en helt annan sak med fiktioner. Fiktion är en lögn som redan på förhand erkänts och accepterats av båda parter, och där båda parter också samarbetar för att hålla lögnen vid liv. Publikens del i överenskommelsen är att helt enkelt försätta sig i ett mottagligt tillstånd, att tro på lögnen så länge den varar. Berättarens uppgift att ljuga så bra som möjligt.
Men i bästa fall lyckas berättaren också - just med lögnens hjälp - att avslöja något om tillvaron som tidigare varit betraktaren fördolt. Det är precis som när en dröm, genom sina till synes osammanhängande bilder, ibland förmår uppdaga något om en människas vakna liv, som tidigare verkat omöjligt att formulera - en upplevelse bara, en flyktig känsla av obehag, nu plötsligt begriplig.
Det är det som det häftiga med fiktioner. Om sanning och fiktion möttes i en boxningsmatch skulle sanningen förlora av ren utmattning utan att fiktionen behövt måtta ett enda slag, eftersom fiktionen har bättre fotarbete. Sanningen skulle slå sig trött på tomma luften och sedan sura i flera dagar och anse sig orättvist behandlad. Men fiktionen skulle inte bry sig ett spår.
***
Apropå måleri är jag nu förresten på jakt efter en riktig puffra. En hyfsat stor revolver som kan tjäna som modell. Det måste vara just en revolver. Enklast så klart en leksaksrevolver. Western style. Om någon vet var jag kan lägga rabarber på en sådan till lägsta möjliga kostnad (dvs gratis) får den gärna tipsa mig om saken.
fredag 18 maj 2007
Pausfågel (3 och 4) - sanning och konsekvens
The Simpsons:
Leonard Nimoy: "The story you are about to see is completely true. And by true, I mean false. But isn't that really the greater truth? The answer is no."
Torgny Lindgren, Pölsan:
"Ni tycks mena att mina notiser och reportage är sprungna ur min fantasi och min traktan efter inkomstbringande inbillningar. Ni ställer fantasien mot sanningen som om de två vore oförenliga, ja som om de skulle strida mot varandra, som om fantasien icke vore en produkt av verkligheten. Ni skriver om sanningen som som den vore ännu en av Era ägodelar, som om Ni förfogade över den så som Ni förfogar över KEMIGRAFISKA AVDELNINGEN, SÄTTERIET och TRYCKPRESSEN. Enkelt uttryckt: Ni har inte förstått sanningens egentliga natur. Tillåt mig att citera den store filosofen Bernhard Bolzano:
Sanningen i sig har ingen verklig tillvaro, det vill säga är ingenting som finns till såsom något verkligt på något som helst ställe eller vid någon som helst tidpunkt eller på något som helst annat sätt. Visserligen har både kända och likaså blott tänkta sanningar en verklig tillvaro under bestämd tid i medvetandet hos den tänkande och vetande varelsen. De finns nämligen till som bestämda tankar vilka uppträtt vid en viss tid och upphört vid en annan. Sanningarna själva som bildar stoff för dessa tankar, alltså sanningarna i sig, kan man emellertid inte tillskriva någon tillvaro.
I förbigående vill jag näman att Bolzano led av lungtuberkulos och miste sin befattning som professor i Prag bland annat på grund av sin ovan citerade sanning. Om han hade skrivit notiser för Er tidning hade han på samma sätt kommit att avskedas."
torsdag 17 maj 2007
Girl with a gun
Kände för att göra av med lite överblivna stålars, så jag gick till en butik och kollade in pistoler. De hängde i rader på en hylla, silverglänsande. Sköna i handen, metalltunga och välbalanserade. Askarna med ammunition skramlade inbjudande.
-De där som hänger längst ner, de som kostar en fjärdedel, är de bara skit? frågade jag försäljaren.
-Nja. Alltså. (Han såg förlägen ut.) Den där som du håller i brukar ju kallas för pistolernas "Rolls Royce". Den kostar ju lite mer men... Det beror väl på hur du tänkt använda den.
-Jag har tänkt använda den mycket.
-I så fall tycker jag nog att du ska satsa på den där. Den är dyrare men den är värd det.
-Dåså, sa jag.
Väskan blev tung av paketet. Asken med 8 mm rasslade omkring bland läppstifen. Det kändes bra. Tog fram pistolen på biografen och testade avtryckaren. Haken gav precis lagom med motstånd och klicket lät som om det menade allvar. Rejäla doningar. Inget meseri. Jodå. Jag hade valt rätt.
Kanske använder jag den redan i helgen. Men då måste jag också frångå planen, gå händelserna något i förväg. Jag måste väga fördelarna mot nackdelarna. Å andra sidan, vem skulle kunna hindra mig?
Vapnet ligger här ovanpå stereon nu, inom armlängs avstånd, bredvid hammaren och spänntången. Terpentin och en rulle dukväv finns här också. Färger, linolja, penslar och en hel vedtrave med kilramar överst i bokhyllan.
Jag skulle alltså kunna vila från evighetsprojektet och hemfalla åt något mer kortsiktigt ett tag. Något fysiskt konkret som också syns för blotta ögat när det är klart. Något mer brutalt än ord. Sedan häftpistolen tillkom har jag allt jag behöver. Så. Hm. Jo; det lutar nog åt lite måleri framöver.
-De där som hänger längst ner, de som kostar en fjärdedel, är de bara skit? frågade jag försäljaren.
-Nja. Alltså. (Han såg förlägen ut.) Den där som du håller i brukar ju kallas för pistolernas "Rolls Royce". Den kostar ju lite mer men... Det beror väl på hur du tänkt använda den.
-Jag har tänkt använda den mycket.
-I så fall tycker jag nog att du ska satsa på den där. Den är dyrare men den är värd det.
-Dåså, sa jag.
Väskan blev tung av paketet. Asken med 8 mm rasslade omkring bland läppstifen. Det kändes bra. Tog fram pistolen på biografen och testade avtryckaren. Haken gav precis lagom med motstånd och klicket lät som om det menade allvar. Rejäla doningar. Inget meseri. Jodå. Jag hade valt rätt.
Kanske använder jag den redan i helgen. Men då måste jag också frångå planen, gå händelserna något i förväg. Jag måste väga fördelarna mot nackdelarna. Å andra sidan, vem skulle kunna hindra mig?
Vapnet ligger här ovanpå stereon nu, inom armlängs avstånd, bredvid hammaren och spänntången. Terpentin och en rulle dukväv finns här också. Färger, linolja, penslar och en hel vedtrave med kilramar överst i bokhyllan.
Jag skulle alltså kunna vila från evighetsprojektet och hemfalla åt något mer kortsiktigt ett tag. Något fysiskt konkret som också syns för blotta ögat när det är klart. Något mer brutalt än ord. Sedan häftpistolen tillkom har jag allt jag behöver. Så. Hm. Jo; det lutar nog åt lite måleri framöver.
onsdag 16 maj 2007
Biografi (4) - vrakspillror
Personalmöte på BioPalatset. Chefer från både SF och Astoria infann sig för att försöka bringa klarhet över den rådande situationen (SF-cheferna anlände i tid, Astoria-cheferna... anlände också). Essensen av det hela var väl helt enkelt följande: BP:s personal är hädanefter SF-anställda, förutsatt att de inte själva aktivt väljer att stanna kvar hos Astoria. Mot slutet av mötet skickade SF:s regionchef sålunda iväg sin underlydande efter en uppsättning röd-grå SF-uniformer så att de nya medarbetarna kunde avgöra vilka storlekar de skulle beställa till sig själva. Allt utmynnade därefter i ett kollektivt av- och påklädande framme vid duken i 10:ans salong.
Jag satt kvar i min stol på tredje bänkraden och såg på. Antagligen för att jag redan hakat upp mig i maritima liknelser, kunde jag inte skaka av mig känslan av att befinna mig någonstans mitt ute på havet, efter en storm, flytande på någon typ av vrakrest, en stor trädörr eller liknande. Och nu seglade den stora Bonnierbåten upp bland spillrorna och håvade ombord de huttrande överlevande, lät dem byta sina kalla, våta kläder, mot nystrukna skjortor och västar.
Borde jag också ha försökt nästla mig ombord? Kanske. Men dum som en råtta som vägrar lämna det sjunkande skeppet satt jag kvar på min trädörr och fortsatte bara att se på medan Bonnierbåten slog på styrbords popeller och långsamt gled iväg.
Vi får väl se vart strömmarna för det som är kvar av Astoria. Kurrekurreduttön? Jag vet inte. Jag vill tro att det finns tillräckligt många skärvor kvar av det här företaget, för att bygga ihop något mindre och stadigare och som verkligen flyter. Till dess får vi väl paddla på med händerna och försöka se det hela som ett äventyr (som Berättelsen om Pi eller Joe och vulkanen). Ett äventyr som förhoppningsvis också leder någonstans. Förhoppningsvis åtminstone - iland.
Jag satt kvar i min stol på tredje bänkraden och såg på. Antagligen för att jag redan hakat upp mig i maritima liknelser, kunde jag inte skaka av mig känslan av att befinna mig någonstans mitt ute på havet, efter en storm, flytande på någon typ av vrakrest, en stor trädörr eller liknande. Och nu seglade den stora Bonnierbåten upp bland spillrorna och håvade ombord de huttrande överlevande, lät dem byta sina kalla, våta kläder, mot nystrukna skjortor och västar.
Borde jag också ha försökt nästla mig ombord? Kanske. Men dum som en råtta som vägrar lämna det sjunkande skeppet satt jag kvar på min trädörr och fortsatte bara att se på medan Bonnierbåten slog på styrbords popeller och långsamt gled iväg.
Vi får väl se vart strömmarna för det som är kvar av Astoria. Kurrekurreduttön? Jag vet inte. Jag vill tro att det finns tillräckligt många skärvor kvar av det här företaget, för att bygga ihop något mindre och stadigare och som verkligen flyter. Till dess får vi väl paddla på med händerna och försöka se det hela som ett äventyr (som Berättelsen om Pi eller Joe och vulkanen). Ett äventyr som förhoppningsvis också leder någonstans. Förhoppningsvis åtminstone - iland.
tisdag 15 maj 2007
Piano
Det är i sådana här lägen jag önskar att jag aldrig slutade spela piano. När orden är alltför för trubbiga. Staffliet för omständigt att montera upp; Att bara kunna sätta sig ner och öppna kranarna. Låta allting rinna ut genom fingrarna bara. En massa toner, som fyller lägenheten. Får hela världen att låta samma, som det som ljuder inuti. Sega, underligt krackelerade melodier. Svarta tangenter. Falska ackord. Musik istället för att slå sönder någonting.
Självförsvarets älda konst
I förrgår pratade jag med en biokollega som börjat läsa ekonomi på Handels. Beslutet hade tydligen föregåtts av en tids tvekan. Skulle han välja det smarta eller det lockande? En säker framtid eller en mer bohemisk? Till slut hade valet ändå fallit på det förnuftiga. Jag frågade honom om det kändes bra. Han log (avundsvärt harmonisk) och svarade tveklöst: Ja.
Att läsa ekonomi på Handels är ingenting man måste försvara. Frågar någon vad man gör och man svarar "Jag pluggar ekonomi på Handels", då nickar folk, höjer lite på ögonbrynen bara för att signalera ett naturligt erkännande. Säger man att man pluggar ekonomi på Handels är det ingen som rynkar pannan och undrar "Varför då?".
Reaktionerna blir något mer varierande när man säger "Jag jobbar på bio." Då nickar folk i och för sig också, men på ett annat sätt. Och då måste man genast försvara sig genom att tillägga: "Och så skriver jag på en bok." Då far ögonbrynen upp igen. "Spännande!", säger folk. Ofelbart just detta - spännande - och alltid i precis samma ton. "Nja", säger jag emellertid då, "det återstår väl att se", och ångrar redan att jag sa något alls. För även om jag lyckats rikta uppmärksamheten bort från det faktum att jag, trots att jag har 200 högskolepoäng i bakfickan, försörjer mig genom att sälja biobiljetter, måste jag nu istället försvara min slitna gamla dröm att bli författare. Jag sätter igång med någon tirad, sprakande av stoisk envishet och självsäker övertygelse. Kanske nämner jag någon formulering ur ett snällt refuseringsbrev, någon lektör som sagt att jag "har alla förutsättningar", eller hänvisar till den eller den förlags-VD:n, som sträckläst min bok och sagt sig vara mycket exalterad, men som, efter att ha rådgjort med ett par medhjälpare, ändå inte vågat satsa på en utgivning. Här kompletterar jag i så fall också utläggningen med en väl avvägd axelryckning, ler och lyckas på det viset se imponerande obeskymrad ut: "Typiskt liksom", säger jag kanske, men fortsätter genast "Det är bara att bita ihop och jobba på!" Till slut har jag övertygat min åhörare om att jag verkligen gjort rätt val i livet. Alltså när jag offrat vad som kunnat vara en säker men tråkig karriär, för att istället få sitta hemma i min enrummare och skriva sagor: Bättre lyss till den sträng som brast... osv (förutom att jag naturligtvis har för avsikt att faktiskt både spänna bågen och skjuta ur mig ett helt koger med pilar).
Precis som mannen i gårdagens citat, kan jag emellertid undra, om det, snarare än min omgivning, inte är mig själv som jag försöker övertyga. Eller i alla fall påminna om varför jag lever som jag gör. Jag kommer bara att vara i tjugoårsåldern i några månader till. Borde jag inte vid det här laget ha mer att visa upp? Något konkret som inte kräver försvarstal.
Jag ser fram emot en dag när jag får se tillbaka på de här åren som de jobbigaste i hela mitt yrkesverksamma liv. Då ska jag kokettera med hur fattig jag var, hur jag brann för konsten och allt vad fan. Medan jag stoppar min trivselpipa och mysler framför brasan. Det kommer en sådan dag. Det är jag övertygad om (övertygelse är det enda jag har i överflöd).
Till dess får jag vässa vidare på försvarsargumenten.
Att läsa ekonomi på Handels är ingenting man måste försvara. Frågar någon vad man gör och man svarar "Jag pluggar ekonomi på Handels", då nickar folk, höjer lite på ögonbrynen bara för att signalera ett naturligt erkännande. Säger man att man pluggar ekonomi på Handels är det ingen som rynkar pannan och undrar "Varför då?".
Reaktionerna blir något mer varierande när man säger "Jag jobbar på bio." Då nickar folk i och för sig också, men på ett annat sätt. Och då måste man genast försvara sig genom att tillägga: "Och så skriver jag på en bok." Då far ögonbrynen upp igen. "Spännande!", säger folk. Ofelbart just detta - spännande - och alltid i precis samma ton. "Nja", säger jag emellertid då, "det återstår väl att se", och ångrar redan att jag sa något alls. För även om jag lyckats rikta uppmärksamheten bort från det faktum att jag, trots att jag har 200 högskolepoäng i bakfickan, försörjer mig genom att sälja biobiljetter, måste jag nu istället försvara min slitna gamla dröm att bli författare. Jag sätter igång med någon tirad, sprakande av stoisk envishet och självsäker övertygelse. Kanske nämner jag någon formulering ur ett snällt refuseringsbrev, någon lektör som sagt att jag "har alla förutsättningar", eller hänvisar till den eller den förlags-VD:n, som sträckläst min bok och sagt sig vara mycket exalterad, men som, efter att ha rådgjort med ett par medhjälpare, ändå inte vågat satsa på en utgivning. Här kompletterar jag i så fall också utläggningen med en väl avvägd axelryckning, ler och lyckas på det viset se imponerande obeskymrad ut: "Typiskt liksom", säger jag kanske, men fortsätter genast "Det är bara att bita ihop och jobba på!" Till slut har jag övertygat min åhörare om att jag verkligen gjort rätt val i livet. Alltså när jag offrat vad som kunnat vara en säker men tråkig karriär, för att istället få sitta hemma i min enrummare och skriva sagor: Bättre lyss till den sträng som brast... osv (förutom att jag naturligtvis har för avsikt att faktiskt både spänna bågen och skjuta ur mig ett helt koger med pilar).
Precis som mannen i gårdagens citat, kan jag emellertid undra, om det, snarare än min omgivning, inte är mig själv som jag försöker övertyga. Eller i alla fall påminna om varför jag lever som jag gör. Jag kommer bara att vara i tjugoårsåldern i några månader till. Borde jag inte vid det här laget ha mer att visa upp? Något konkret som inte kräver försvarstal.
Jag ser fram emot en dag när jag får se tillbaka på de här åren som de jobbigaste i hela mitt yrkesverksamma liv. Då ska jag kokettera med hur fattig jag var, hur jag brann för konsten och allt vad fan. Medan jag stoppar min trivselpipa och mysler framför brasan. Det kommer en sådan dag. Det är jag övertygad om (övertygelse är det enda jag har i överflöd).
Till dess får jag vässa vidare på försvarsargumenten.
måndag 14 maj 2007
Undanflykternas ädla konst
Ur Jean-Philippe Toussaints roman TV:
"Medan jag satt där i mitt arbetsrum och såg på datorn som stod framför mig började jag undra om inte lusten att fullfölja den där avhandlingen helt enkelt hade gått över. Den allra första gången som jag, fylld av entusiasm och nästan ett slags exaltation, hade fått idén att skriva en sådan var en tre, fyra år tidigare, då jag stod i en av Dahlemmuseets salar och såg på ett porträtt av Karl V som målats av Amberger, och alltsedan den dagen hade tanken fortsatt att ta form inom mig. Till att börja med hade jag anförtrottplanderna åt mina föräldrar, vid ett besök som jag strax efteråt hade gjort dem i Bryssel, sedan hade jag berättat det för Delon, och därefter med entusiasm för mina kollegor D. och T., jag hade till och med skriftligen dragit upp huvudlinjerna i en liten framställning som jag sedan hade använt mig av för att sammanställa min dossier när jag skulle ansöka om det där stipendiet (varvid jag passat på att ännu en gång finslipa innehållet, liksom även att förtyska det något). Sedan jag kommit till Berlin hade jag likaledes mycket ofta haft tillfälle att tala om mitt projekt, och varje gång som en ung, sympatisk urtyska kom fram till mig på någon offentlig tillställning, en vernissage eller en mottagning, för att på sin charmfulla, tvekande och lite omständiga franska fråga vad jag gjorde i Berlin, berättade jag om min stipendiestinna pung (det var dett litet sibyllinskt skämt som jag flinade åt i mjugg, då det dels kom en att tänka på mina pungkulor, dels på mitt studiebidrag), varefter jag började beskriva mitt projekt för henne i dess mest fördelaktiga dager, i det att jag noga underströk allt vad det kunde ha av nytt och spännande, orginellt och nyskapande. Sedan en tid hade jag till och med ibland överraskat mig själv med att på eget initiativ tala offentligt om mitt projekt, vid en del fester eller middagsbjudningar som vi hade hemma, och detta stundom med en sådan entusiasm att jag började undra om det inte snarare var mig själv som jag försökte övertyga om det intressanta med det, än de stackars människor som jag riktade mig till. Vilket ännu en gång tycktes bestyrka den regel, som jag ännu aldrig klart hade formulerat för mig själv men vars relevans jag redan vid flera tillfällen kunnat ana mig till, som säger att de chanser man har att ro ett projekt i land är omvänt proportionella mot den tid som man dessförinnan ägnat åt att tala om det. Och detta av den enkla anledningen, tycktes det mig, att det, om man redan vid de olika etapper som föregår ett projekts förverkligande fått sitt lystmäte av den potentioella känsla av vällust som det kan ge, när stunden för själva förverkligandet väl är inne endast återstår den vånda som är oskiljaktigt förenad med skapandet, nämligen huvudbry och mödosamt arbete."
Det finns en risk behäftad med denna blogg. Jag tror emellertid, att om jag är medveten om den, så kan jag också undvika den.
Det dummaste jag kan göra är nämligen att falla för frestelsen att beskriva min bok, innan jag skrivit den. Dels skulle det ju vara mycket enklare att beskriva den på ett intressant sätt, än att faktiskt skriva den sådan, och sedan skulle slutprodukten inte ha en chans att leva upp till omgivningens förväntningar. Dels riskerar jag att råka håva in så mycket beröm redan innan jag är klar, att mitt bekräftelsetörstande ego skulle bli så däst att jag sedan inte orkade göra någon verklig nytta (läs bara inlägget i Peter Englunds blogg - Misslyckandets geometri). Dels skulle det också vattna ur själva historien.
Jag har upptäckt att om jag började skriva på en berättelse för tidigt, innan den ännu hade tagit ordentlig form inuti huvudet, så dör den direkt vid kontakt med papper. Som ett alltför tidigt förlöst barn. Den är ännu inte färdigutvecklad, ännu inte livsduglig. Den har inga lungor, inget hjärta. Den är helt beroende av mina egna livsuppehållande funktioner. Jag måste vänta tills historien vuxit till sig och själv kräver att få bli född, tills den börjar sparka och pressa på och inte lämnar mig någon ro. Då är det dags. Då börjar födsloarbetet. Och det pågår sedan i flera plågsamma år...
Och hur bra blir man inte på att ge sig själv ursäkter för att slippa det där arbetet:
"...jag försökte komma över detta med att ännu inte ha fattat något definitivt beslut [ang. avhandlingens namn] genom att säga mig att det [problemet], paradoxalt nog, snarare vore om jag hade börjat skriva genast, utan att verkligen gå till botten med frågan om valet av namn, som man skulle ha kunnat misstänka mig för att välja den lättaste vägen enbart för att kunna gå och dröna i Berlin hela sommaren, och att det i själva verket snarare fanns anledning att glädja sig åt att jag, överdrivet skrupulös som jag var, hela tiden hade nöjt mig med att förbereda mig på att skriva, utan att någonsin fall till föga för lättjan att sätta igång."
Jag kan tillåta mig sådan här humor eftersom jag redan skrivit ett kort kapitel (före elva) idag. Det är det enda sättet att hålla ryggen fri. Samtidigt visar det på en positiv bieffekt med den här bloggen. Eftersom jag vill kunna påstå att jag skriver, måste jag också ta mig i kragen och göra det. Det begränsar mina undanflykter. Lättjan är mindre än min skräck för nesan. Ibland är det väl det enda som håller mig igång.
(Erland Loe har förresten lärt sig allt han kan av den ovan här citerade belgaren. Gillar ni Erland, läs Toussaint. Toussaint är bättre.)
"Medan jag satt där i mitt arbetsrum och såg på datorn som stod framför mig började jag undra om inte lusten att fullfölja den där avhandlingen helt enkelt hade gått över. Den allra första gången som jag, fylld av entusiasm och nästan ett slags exaltation, hade fått idén att skriva en sådan var en tre, fyra år tidigare, då jag stod i en av Dahlemmuseets salar och såg på ett porträtt av Karl V som målats av Amberger, och alltsedan den dagen hade tanken fortsatt att ta form inom mig. Till att börja med hade jag anförtrottplanderna åt mina föräldrar, vid ett besök som jag strax efteråt hade gjort dem i Bryssel, sedan hade jag berättat det för Delon, och därefter med entusiasm för mina kollegor D. och T., jag hade till och med skriftligen dragit upp huvudlinjerna i en liten framställning som jag sedan hade använt mig av för att sammanställa min dossier när jag skulle ansöka om det där stipendiet (varvid jag passat på att ännu en gång finslipa innehållet, liksom även att förtyska det något). Sedan jag kommit till Berlin hade jag likaledes mycket ofta haft tillfälle att tala om mitt projekt, och varje gång som en ung, sympatisk urtyska kom fram till mig på någon offentlig tillställning, en vernissage eller en mottagning, för att på sin charmfulla, tvekande och lite omständiga franska fråga vad jag gjorde i Berlin, berättade jag om min stipendiestinna pung (det var dett litet sibyllinskt skämt som jag flinade åt i mjugg, då det dels kom en att tänka på mina pungkulor, dels på mitt studiebidrag), varefter jag började beskriva mitt projekt för henne i dess mest fördelaktiga dager, i det att jag noga underströk allt vad det kunde ha av nytt och spännande, orginellt och nyskapande. Sedan en tid hade jag till och med ibland överraskat mig själv med att på eget initiativ tala offentligt om mitt projekt, vid en del fester eller middagsbjudningar som vi hade hemma, och detta stundom med en sådan entusiasm att jag började undra om det inte snarare var mig själv som jag försökte övertyga om det intressanta med det, än de stackars människor som jag riktade mig till. Vilket ännu en gång tycktes bestyrka den regel, som jag ännu aldrig klart hade formulerat för mig själv men vars relevans jag redan vid flera tillfällen kunnat ana mig till, som säger att de chanser man har att ro ett projekt i land är omvänt proportionella mot den tid som man dessförinnan ägnat åt att tala om det. Och detta av den enkla anledningen, tycktes det mig, att det, om man redan vid de olika etapper som föregår ett projekts förverkligande fått sitt lystmäte av den potentioella känsla av vällust som det kan ge, när stunden för själva förverkligandet väl är inne endast återstår den vånda som är oskiljaktigt förenad med skapandet, nämligen huvudbry och mödosamt arbete."
Det finns en risk behäftad med denna blogg. Jag tror emellertid, att om jag är medveten om den, så kan jag också undvika den.
Det dummaste jag kan göra är nämligen att falla för frestelsen att beskriva min bok, innan jag skrivit den. Dels skulle det ju vara mycket enklare att beskriva den på ett intressant sätt, än att faktiskt skriva den sådan, och sedan skulle slutprodukten inte ha en chans att leva upp till omgivningens förväntningar. Dels riskerar jag att råka håva in så mycket beröm redan innan jag är klar, att mitt bekräftelsetörstande ego skulle bli så däst att jag sedan inte orkade göra någon verklig nytta (läs bara inlägget i Peter Englunds blogg - Misslyckandets geometri). Dels skulle det också vattna ur själva historien.
Jag har upptäckt att om jag började skriva på en berättelse för tidigt, innan den ännu hade tagit ordentlig form inuti huvudet, så dör den direkt vid kontakt med papper. Som ett alltför tidigt förlöst barn. Den är ännu inte färdigutvecklad, ännu inte livsduglig. Den har inga lungor, inget hjärta. Den är helt beroende av mina egna livsuppehållande funktioner. Jag måste vänta tills historien vuxit till sig och själv kräver att få bli född, tills den börjar sparka och pressa på och inte lämnar mig någon ro. Då är det dags. Då börjar födsloarbetet. Och det pågår sedan i flera plågsamma år...
Och hur bra blir man inte på att ge sig själv ursäkter för att slippa det där arbetet:
"...jag försökte komma över detta med att ännu inte ha fattat något definitivt beslut [ang. avhandlingens namn] genom att säga mig att det [problemet], paradoxalt nog, snarare vore om jag hade börjat skriva genast, utan att verkligen gå till botten med frågan om valet av namn, som man skulle ha kunnat misstänka mig för att välja den lättaste vägen enbart för att kunna gå och dröna i Berlin hela sommaren, och att det i själva verket snarare fanns anledning att glädja sig åt att jag, överdrivet skrupulös som jag var, hela tiden hade nöjt mig med att förbereda mig på att skriva, utan att någonsin fall till föga för lättjan att sätta igång."
Jag kan tillåta mig sådan här humor eftersom jag redan skrivit ett kort kapitel (före elva) idag. Det är det enda sättet att hålla ryggen fri. Samtidigt visar det på en positiv bieffekt med den här bloggen. Eftersom jag vill kunna påstå att jag skriver, måste jag också ta mig i kragen och göra det. Det begränsar mina undanflykter. Lättjan är mindre än min skräck för nesan. Ibland är det väl det enda som håller mig igång.
(Erland Loe har förresten lärt sig allt han kan av den ovan här citerade belgaren. Gillar ni Erland, läs Toussaint. Toussaint är bättre.)
söndag 13 maj 2007
Biografi (3) - hela havet stormar
Tjänstgör på lustjachten idag (Grand). Innan jag steg ombord tog jag emellertid en sväng förbi finlandsfärjan (BP) vid Medborgarplatsen, för att pejla av stämingarna efter övertagandet.
På ett plan är allt sig likt. Samma lokaler, samma popcorn, samma filmer. Och samma personal, men nu plötstligt klädda i fiendens färger - en uppsättning av SF:s hastigt överskeppade t-tröjor. Över natten, utan att ens gå in i hamn eller slå av på takten, har den stora biobåten bytt kapten. Som efter ett oblodigt piratslag, helt enligt havets lagar, kanske till och med önskvärt, utifrån den situation som rådde. Men ändå förvirrande hastigt. För i samma handvändning förväntas ju också besättningen på skutan byta lojalitet, eller i alla fall välja sida.
Den första känslan. Chock så klart. Inte en sådan chock som får folk att vilja sitta skälvande inuti brandkårens yllefiltar och dricka koppar med varmt te. Men likväl chock. Den där blanka känslan som uppstår i glappet mellan intellektuell förståelse och känslomässig insikt. Inte förnekelse. Bara en fördröjning av de reaktioner som man vet måste komma, även om man ännu inte vet exakt hur de kommer att te sig.
Innan dessa ännu brutit fram uppvisar mina (före detta?) kollegor snarast en slags malplacerad munterhet. Folk driver runt. Ingen vet något säkert, alla frågar alla, rykten florerar, spekulationerna frodas. Jag tänker inte ens försöka redogöra för dem här, för det cirkulerar tillräckligt många missförstånd redan, och jag vet inte själv vad som är sant och vad som inte är det.
Men den största frågan för var och en är naturligtvis vad det här plötsliga ägarbytet i praktiken betyder för deras egen försörjning. Hur man än vrider och vänder på det kommer hopslagningen av BioPalatset och Filmstaden Söder att innebära att det bli färra tjänser kvar att dela på. Allt påminner lite om den där gamla leken - Hela havet stormar - där deltagarna går i cirkel runt ett antal stolar, och alla vet att när musiken stannar och alla ska sätta sig ner, så kommer det finns färre stolar än deltagare och den som blir utan stol kommer inte längre få vara med.
Själv har jag hållit till mest på de övriga biograferna, är inte fast knuten till BP och berörs därför inte så mycket av den här första förvirringen. Men även för min del lär det ju bli färre arbetspass framöver. Under sommaren är det dessutom bara Grand på Sveavägen och Astoria i Sickla som håller öppet. Och på dessa båda båtar, som i det här läget kanske snarare borde beskrivas som livflottar, ska nu alltså hela Stockholms Astroia-personal trängas ihop och hållas flytande fram till hösten. Plats fördelas enligt aktuella turordningsregler.
Som poolanställd (ha ha - det finns visst ingen ände på vattenliknelserna här) får jag väl tacka min lyckliga stjärna för att jag alltid varit så bra på att simma.
På ett plan är allt sig likt. Samma lokaler, samma popcorn, samma filmer. Och samma personal, men nu plötstligt klädda i fiendens färger - en uppsättning av SF:s hastigt överskeppade t-tröjor. Över natten, utan att ens gå in i hamn eller slå av på takten, har den stora biobåten bytt kapten. Som efter ett oblodigt piratslag, helt enligt havets lagar, kanske till och med önskvärt, utifrån den situation som rådde. Men ändå förvirrande hastigt. För i samma handvändning förväntas ju också besättningen på skutan byta lojalitet, eller i alla fall välja sida.
Den första känslan. Chock så klart. Inte en sådan chock som får folk att vilja sitta skälvande inuti brandkårens yllefiltar och dricka koppar med varmt te. Men likväl chock. Den där blanka känslan som uppstår i glappet mellan intellektuell förståelse och känslomässig insikt. Inte förnekelse. Bara en fördröjning av de reaktioner som man vet måste komma, även om man ännu inte vet exakt hur de kommer att te sig.
Innan dessa ännu brutit fram uppvisar mina (före detta?) kollegor snarast en slags malplacerad munterhet. Folk driver runt. Ingen vet något säkert, alla frågar alla, rykten florerar, spekulationerna frodas. Jag tänker inte ens försöka redogöra för dem här, för det cirkulerar tillräckligt många missförstånd redan, och jag vet inte själv vad som är sant och vad som inte är det.
Men den största frågan för var och en är naturligtvis vad det här plötsliga ägarbytet i praktiken betyder för deras egen försörjning. Hur man än vrider och vänder på det kommer hopslagningen av BioPalatset och Filmstaden Söder att innebära att det bli färra tjänser kvar att dela på. Allt påminner lite om den där gamla leken - Hela havet stormar - där deltagarna går i cirkel runt ett antal stolar, och alla vet att när musiken stannar och alla ska sätta sig ner, så kommer det finns färre stolar än deltagare och den som blir utan stol kommer inte längre få vara med.
Själv har jag hållit till mest på de övriga biograferna, är inte fast knuten till BP och berörs därför inte så mycket av den här första förvirringen. Men även för min del lär det ju bli färre arbetspass framöver. Under sommaren är det dessutom bara Grand på Sveavägen och Astoria i Sickla som håller öppet. Och på dessa båda båtar, som i det här läget kanske snarare borde beskrivas som livflottar, ska nu alltså hela Stockholms Astroia-personal trängas ihop och hållas flytande fram till hösten. Plats fördelas enligt aktuella turordningsregler.
Som poolanställd (ha ha - det finns visst ingen ände på vattenliknelserna här) får jag väl tacka min lyckliga stjärna för att jag alltid varit så bra på att simma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
