Trafiksignaler

Om man betraktar konst som kommunikation, och bilism också som en form av kommunikation, så kan man upprätta ett långsökt svepskäl för mig att prata trafik i den här bloggen.

För trafik kan röra mig till tårar. Då när allting flyter. När bilarna rör sig framåt helt utan intermezzon, var och en med sitt eget mål och sin egen mening, men ändå bara som en liten liten del av det stora hela. Likt celler i en stor organism. Det tysta sammarbetet. Det är vackert.

Och vackrast av allt är kanske ambulanser. Som den jag såg i morse. Först hördes bara sirenerna så klart. Trafikljusen slog om till grönt men det var ingen som brydde sig om det. Den egna brådskan lades åt sidan och filerna klövs istället åt sidorna, öppnade upp en passage för den annalkande gula bilen. Den sneddade tjutande genom korsningen och för ett ögonblick stod allting stilla. Bilisterna följde ambulansen med blicken - en blinkande kokong vari ett främmande liv svävade i fara - och så länge den var inom synhåll bars det där främmande livet fram som på en våg av ordlösa tankar. En osynlig samhörighet, lika annonym som trafiken i övrigt. Ett skyddande värn mot det värsta. Sedan var bilen borta, förtrollningen bruten och allting återgick till det normala.

Jag fortsatte att tänka på ordens bristfällighet. Jag kommer ständigt tillbaka till det nu för tiden. En irriterande insikt om att orden istället för att skapa klarhet lika gärna förvirrar intrycket av det man vill få fram. Valet av ord belyser somligt men förpassar annat till skuggan. De snedvrider det som ska beskrivas så att både den som talar och den som lyssnar förlorar greppet om den verkliga andemeningen. Hur mycket man än pratar kommer man ändå aldrig åt det väsentliga. Det är som att tvingas utföra en livsavgörande opereration med stora boxhandskar på händerna.

Hur mycket enklare vore det inte att bara kunna koppla upp sig mot en annan människas hjärna och tanka över allting som man vill säga på en gång i en enda oformulerbar röra. Den skulle vara full av underliga motsägelser och ovidkommande associationer men ändå oändligt mycket tydligare än något man någonsin skulle kunna förmedla i ord. Tänk att för en stund få befria känslorna från det där störande rastret av trubbiga omskrivningar, tillspetsningar och fega försköningar som orden alltid lägger i vägen och i gengäld uppnå en totalt oförvanskad kommunikation. Exakt nyanserad. Oretuscherad.

Jag kan inte komma från den känslan idag, att det ligger något ivägen mellan mig och verkligheten. Som om jag skulle vara inbäddad i ett slags kvävande skumgummihölje som begränsar mina rörelser, men som jag är så van vid att jag tidigare aldrig lagt märke till det. Och jag hatar det. På allvar. Är det orden som håller mig gisslan?