Sanning och pickadoller

Jag har problem med sanningen. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att det är därför som jag dragit mig för att journalistiken. Istället för att se sanningen som en ledstjärna, betraktar jag den snarare som en begränsning.

Nog för att verkligheten ofta överträffar fantasin. Men en berättelse kan i regel bli ännu lite bättre om man bara får skarva lite, dra ifrån och lägga till, förenkla och komplicera, låta associationerna dra iväg med en dit de vill. Sanningen kan lätt kännas alltför trång. Som att tvingas gå på en smal smal stig, samtidigt som skogen på båda sidor myllrar av outforskade möjligheter.

Dessutom kommer man ofta en sanning bättre inpå livet om man inte närmar sig den rakt framifrån, utan istället lite snett från sidan. Som med ett skyggt djur. Eller som när man vill urskilja en ljuskälla i mörkret och inte bör stirra rakt på den, utan hellre lite vid sidan av, eftersom det är på den fasonen ögat är inrättat, med sina tappar och stavar.

Detta betyder inte att jag skulle vara mytoman. Tvärt om hatar jag att luras. Jag har sällan kunnat dra ut på ett aprilskämt längre än ett par minuter eftersom jag genast får ont i magen å offrets vägnar. Men det är en helt annan sak med fiktioner. Fiktion är en lögn som redan på förhand erkänts och accepterats av båda parter, och där båda parter också samarbetar för att hålla lögnen vid liv. Publikens del i överenskommelsen är att helt enkelt försätta sig i ett mottagligt tillstånd, att tro på lögnen så länge den varar. Berättarens uppgift att ljuga så bra som möjligt.

Men i bästa fall lyckas berättaren också - just med lögnens hjälp - att avslöja något om tillvaron som tidigare varit betraktaren fördolt. Det är precis som när en dröm, genom sina till synes osammanhängande bilder, ibland förmår uppdaga något om en människas vakna liv, som tidigare verkat omöjligt att formulera - en upplevelse bara, en flyktig känsla av obehag, nu plötsligt begriplig.

Det är det som det häftiga med fiktioner. Om sanning och fiktion möttes i en boxningsmatch skulle sanningen förlora av ren utmattning utan att fiktionen behövt måtta ett enda slag, eftersom fiktionen har bättre fotarbete. Sanningen skulle slå sig trött på tomma luften och sedan sura i flera dagar och anse sig orättvist behandlad. Men fiktionen skulle inte bry sig ett spår.

***

Apropå måleri är jag nu förresten på jakt efter en riktig puffra. En hyfsat stor revolver som kan tjäna som modell. Det måste vara just en revolver. Enklast så klart en leksaksrevolver. Western style. Om någon vet var jag kan lägga rabarber på en sådan till lägsta möjliga kostnad (dvs gratis) får den gärna tipsa mig om saken.