Åtminstone en gång under sin konstnärskarriär måste man baske mig - om så bara för att dela ett intern blinkning med hela den klassiska traditionen - göra allvar av sin gärning och tillämpa det gyllene snittet!
Motivet för nästa målning är uppbyggt inom ramen för ett antal tänkta rektanglar, och det slog mig när jag arbetade med skissen igår, att proportionerna redan låg så nära de förment perfekta 1:1,618 att jag lika gärna kunde löpa linan ut.
Så idag får jag ta fram miniräknaren och ställa upp lite ekvationer för att ta reda på vad det gyllene snittet verkligen kan tänkas innebära för en ruta på 80x80 cm.
Och när jag med hjälp av linjalen sedan överför de rätta linjerna till pappret förväntar jag mig att ett strålande ljus ska genomströmma rummet, och att jag inifrån detta ska få höra änglarna sjunga.
tisdag 4 september 2007
måndag 3 september 2007
Skruppler?
Hur publik får dissektionen vara?
Funderingen infinner sig i samband med Maja Lundgren-karusellen. Jag har själv inte läst hennes senaste bok, och jag är heller inte i position att avgöra vad som är sanning i den, vad som är en möjligen paranoid människas vanföreställningar och vad som är rena påhitt. Kanske stämmer det emellertid att boken inte borde ha getts ut eftersom författarinnan är psykiskt labil. (I Pompeji var jag i alla fall mycket förtjust i tigern och vulkanen men störde mig på hennes ideliga fixering vid latinska könsord och cunnilungus.)
Dan Josefsson är däremot inte sjuk. Det vet jag i och för sig inte heller något om, men det är ju ändå vad man får anta innan någon kunnat förelägga bevis för motsatsen. Dan Josefsson torde alltså vara helt i besittning av sans och vett, och det är i besittning av sans och vett som han nu i sin tur lämnar ut beklämmande detaljer om sin relation till Maja Lundgren. Han kan försvara det ur två vinklar. För det första ger hans avslöjande väsentliga insikter om det mentala tillstånd i vilket Maja Lundgrens bok kommit till, och hur den därför måste läsas. För det andra kan han alltid (som ett barn i sandlådan) hävda att Maja Lundgren var den som klöste först.
Ändå undrar jag. Är det ok? Om det är sant att Maja Lundgren faktiskt är sjuk, är det i så fall moraliskt försvarbart att vända ut och in på hennes redan trassliga själ i en av landets största morgontidningar? Hade inte Dan Josefsson, vid sina sinnens fulla bruk, kunnat hitta en mer medmänsklig metod för att uppnå sina syften - det vill säga att, med all rätt, försvara sin heder och samtidigt ifrågasätta den aktuella utgivningen? Det är en fråga som kanske också borde ha föresvävat Dagens Nyheter.
***
Jag var på gratistrams igår. Mer exakt: jag och min kusin kraschade releasefesten för den bubbelgumsfärgade skandalboken Desperate Houseman. Den vän som egentligen bjudit med mig hade vaknat med halva ansiktet rött och ömmande till följd av en läskig ögoninfektion och måste tyvärr hålla sig hemma. Eftersom jag redan gjort mig besväret att tvätta håret och borstat tänderna ville jag ändå gå dit och titta. Festen visade sig vara ungefär lika upphetsande som en illröd och ömmande ögoninfektion, men författarens aningslösa inställning till sitt eget kränkande tilltag, väckte ändå en hel del tankar.
Hur mycket får man skriva?
Jag tänker på saker som jag själv plitar ner. Jag är inte rädd för att blotta mina svagheter så länge jag tror att de kan tillföra texten något väsentligt. Men när jag blottar mig själv är det stundtals ofrånkomligt att inte samtidigt blottlägga någon annan. Vem har egentligen gett mig mandat för det? Räcker det verkligen att jag kallar det för konst? Räcker det att jag kallar min text för en fiktiv version, en dramatiserad omarbetning, en förvrängd och subjektiv tolkning av något som i någon mån har rötter i verkligheten, att jag deklamerar det skönlitteratur? Har jag sonat mitt brott genom att utmåla mig själv (mitt fiktiva jag) i lika tvivelaktig dager som den andre?
Jag vet inte.
Allt jag vet är att jag aldrig någonsin får glömma bort att ställa de här frågorna till mig själv.
Funderingen infinner sig i samband med Maja Lundgren-karusellen. Jag har själv inte läst hennes senaste bok, och jag är heller inte i position att avgöra vad som är sanning i den, vad som är en möjligen paranoid människas vanföreställningar och vad som är rena påhitt. Kanske stämmer det emellertid att boken inte borde ha getts ut eftersom författarinnan är psykiskt labil. (I Pompeji var jag i alla fall mycket förtjust i tigern och vulkanen men störde mig på hennes ideliga fixering vid latinska könsord och cunnilungus.)
Dan Josefsson är däremot inte sjuk. Det vet jag i och för sig inte heller något om, men det är ju ändå vad man får anta innan någon kunnat förelägga bevis för motsatsen. Dan Josefsson torde alltså vara helt i besittning av sans och vett, och det är i besittning av sans och vett som han nu i sin tur lämnar ut beklämmande detaljer om sin relation till Maja Lundgren. Han kan försvara det ur två vinklar. För det första ger hans avslöjande väsentliga insikter om det mentala tillstånd i vilket Maja Lundgrens bok kommit till, och hur den därför måste läsas. För det andra kan han alltid (som ett barn i sandlådan) hävda att Maja Lundgren var den som klöste först.
Ändå undrar jag. Är det ok? Om det är sant att Maja Lundgren faktiskt är sjuk, är det i så fall moraliskt försvarbart att vända ut och in på hennes redan trassliga själ i en av landets största morgontidningar? Hade inte Dan Josefsson, vid sina sinnens fulla bruk, kunnat hitta en mer medmänsklig metod för att uppnå sina syften - det vill säga att, med all rätt, försvara sin heder och samtidigt ifrågasätta den aktuella utgivningen? Det är en fråga som kanske också borde ha föresvävat Dagens Nyheter.
***
Jag var på gratistrams igår. Mer exakt: jag och min kusin kraschade releasefesten för den bubbelgumsfärgade skandalboken Desperate Houseman. Den vän som egentligen bjudit med mig hade vaknat med halva ansiktet rött och ömmande till följd av en läskig ögoninfektion och måste tyvärr hålla sig hemma. Eftersom jag redan gjort mig besväret att tvätta håret och borstat tänderna ville jag ändå gå dit och titta. Festen visade sig vara ungefär lika upphetsande som en illröd och ömmande ögoninfektion, men författarens aningslösa inställning till sitt eget kränkande tilltag, väckte ändå en hel del tankar.
Hur mycket får man skriva?
Jag tänker på saker som jag själv plitar ner. Jag är inte rädd för att blotta mina svagheter så länge jag tror att de kan tillföra texten något väsentligt. Men när jag blottar mig själv är det stundtals ofrånkomligt att inte samtidigt blottlägga någon annan. Vem har egentligen gett mig mandat för det? Räcker det verkligen att jag kallar det för konst? Räcker det att jag kallar min text för en fiktiv version, en dramatiserad omarbetning, en förvrängd och subjektiv tolkning av något som i någon mån har rötter i verkligheten, att jag deklamerar det skönlitteratur? Har jag sonat mitt brott genom att utmåla mig själv (mitt fiktiva jag) i lika tvivelaktig dager som den andre?
Jag vet inte.
Allt jag vet är att jag aldrig någonsin får glömma bort att ställa de här frågorna till mig själv.
söndag 2 september 2007
Lyckligt uppslukad av det svarta hålet
För en vecka sedan stod jag fortfarande på utsidan. Avvaktande. Skeptisk. Allmänt tveksam till hela hysterin. På morgonradion pratade de inte om annat. Några var redan inne. Andra stod fortfarande emot. De som var inne menade att de som stod ute kunde streta motvals hur mycket de ville men förr eller senare skulle de ändå trilla i. De kom helt enkelt inte undan. Jag fnös.
Så började mina vänner prata om hur det var där inne. Vänner jag respekterat för deras sansade förhållningssätt till hypar och moderniteter. De som annars inte lät sig ryckas med av ytliga trender. De hade nu som ett förklarat ljus över pannan. De beskrev sina upplevelser. De försökte värva mig också. De lockade och pockade.
Jag tog ett litet steg närmre hålets ytterkant och kände suget öka. Jag försökte kika in utifrån, men det gick inte. För att få reda på hur det såg ut där inne måste jag själv hoppa ned i hålet. Men jag visste att det som en gång sugits upp av det aldrig skulle kunna lämna det igen. Inte ens ljuset kan undslippa ett svart hål. Inte ens om det skulle vilja.
Jag hade en känsla av att om man väl glidit in i det så skulle man inte heller vilja lämna det igen. Jag såg insidan för mig som en främmande dimension designad av jävlar. Ett virtuellt paradis med förmågan att tala direkt till människornas svaghet. En sekt. En icke-kemisk drog. En global epidemi av fjättrade hjärnor. Ett matrix.
Jag kände mig lite rädd.
För var ny person som föll ner i det ökade också hålets gravitation. På radion sa de att bland amerikanska studenter, som fått svara på frågan om vad som var "the it-thing" just nu, låg det svarta hålet på delad andraplats tillsammans med sex och öl (iPod låg etta).
Jag tog ännu ett steg närmare och verkligheten under mina fötter började knappt märkbart att glida, som en bordsduk, in mot mörkrets mitt. Jag ville rygga undan, men ju tyngre hålet blev, ju närmre jag kom, dess snabbare sögs jag emot det. Så, för en vecka sedan, fick det slutligen makt över också min vilja. Jag slutade kämpa emot och lät mig, om än skeptiskt, dras med. Jag försökte intala mig själv att jag skulle kunna vara den första som sögs upp av hålet, men som också skulle ha styrkan att lämna det igen. Om jag ville.
Första intrycket: besvikelse. Var det här allt? En massa platta rutor. Rätt tråkigt faktiskt. Ljusblått också. Var det det bästa de kunde komma på? Det jag inte visste var att även denna besvikelse var ett sataniskt trick från hålets sida. För nu sänkte jag garden. Det här var ju inget märkvärdigt alls. Inget som krävde uppbådande av största mentala styrka för att stå emot.
Så plötsligt hände något. Den ljusblå asfalten slog ut i blom! Fascinerad satt jag snart som klistrad framför dataskärmen i väntan på nästa färgglada knopp. Alla ansikten! Folk jag inte trodde att jag skulle få se igen, utom möjligen i livet efter detta, stod nu med ens framför mig livs levande och log. Till och med de där människorna från Kapstaden - de som levt livet i snabbfilen och som rimligen borde nått vägs ände för länge sedan - uppenbarligen stod de också på två ben fortfarande. Som genom ett mirakel.
Vart nytt ansikte - en väg till tjugo nya. Jag vet inte vart den här veckan tagit vägen. I det svarta hålet upphävs den klassiska fysikens lagar och kvantmekaniken tar över. Tidslinjer och avstånd är inte längre absoluta. Allting strasslas samman till ett nystan av maskhål och allt som en gång varit kan lika gärna existera i nuet. Inte ens en enstörig konstnär som fördriver dagarna med skriveri och måleri i sitt råtthål till hem behöver någonsin känna sig ensam (vilket emellertid inte hindrar att hon tänker klä sig i festblåsa och gå på releasefest ikväll).
Det röda pillret eller det blå? Vilken idiotisk fråga.
Så började mina vänner prata om hur det var där inne. Vänner jag respekterat för deras sansade förhållningssätt till hypar och moderniteter. De som annars inte lät sig ryckas med av ytliga trender. De hade nu som ett förklarat ljus över pannan. De beskrev sina upplevelser. De försökte värva mig också. De lockade och pockade.
Jag tog ett litet steg närmre hålets ytterkant och kände suget öka. Jag försökte kika in utifrån, men det gick inte. För att få reda på hur det såg ut där inne måste jag själv hoppa ned i hålet. Men jag visste att det som en gång sugits upp av det aldrig skulle kunna lämna det igen. Inte ens ljuset kan undslippa ett svart hål. Inte ens om det skulle vilja.
Jag hade en känsla av att om man väl glidit in i det så skulle man inte heller vilja lämna det igen. Jag såg insidan för mig som en främmande dimension designad av jävlar. Ett virtuellt paradis med förmågan att tala direkt till människornas svaghet. En sekt. En icke-kemisk drog. En global epidemi av fjättrade hjärnor. Ett matrix.
Jag kände mig lite rädd.
För var ny person som föll ner i det ökade också hålets gravitation. På radion sa de att bland amerikanska studenter, som fått svara på frågan om vad som var "the it-thing" just nu, låg det svarta hålet på delad andraplats tillsammans med sex och öl (iPod låg etta).
Jag tog ännu ett steg närmare och verkligheten under mina fötter började knappt märkbart att glida, som en bordsduk, in mot mörkrets mitt. Jag ville rygga undan, men ju tyngre hålet blev, ju närmre jag kom, dess snabbare sögs jag emot det. Så, för en vecka sedan, fick det slutligen makt över också min vilja. Jag slutade kämpa emot och lät mig, om än skeptiskt, dras med. Jag försökte intala mig själv att jag skulle kunna vara den första som sögs upp av hålet, men som också skulle ha styrkan att lämna det igen. Om jag ville.
Första intrycket: besvikelse. Var det här allt? En massa platta rutor. Rätt tråkigt faktiskt. Ljusblått också. Var det det bästa de kunde komma på? Det jag inte visste var att även denna besvikelse var ett sataniskt trick från hålets sida. För nu sänkte jag garden. Det här var ju inget märkvärdigt alls. Inget som krävde uppbådande av största mentala styrka för att stå emot.
Så plötsligt hände något. Den ljusblå asfalten slog ut i blom! Fascinerad satt jag snart som klistrad framför dataskärmen i väntan på nästa färgglada knopp. Alla ansikten! Folk jag inte trodde att jag skulle få se igen, utom möjligen i livet efter detta, stod nu med ens framför mig livs levande och log. Till och med de där människorna från Kapstaden - de som levt livet i snabbfilen och som rimligen borde nått vägs ände för länge sedan - uppenbarligen stod de också på två ben fortfarande. Som genom ett mirakel.
Vart nytt ansikte - en väg till tjugo nya. Jag vet inte vart den här veckan tagit vägen. I det svarta hålet upphävs den klassiska fysikens lagar och kvantmekaniken tar över. Tidslinjer och avstånd är inte längre absoluta. Allting strasslas samman till ett nystan av maskhål och allt som en gång varit kan lika gärna existera i nuet. Inte ens en enstörig konstnär som fördriver dagarna med skriveri och måleri i sitt råtthål till hem behöver någonsin känna sig ensam (vilket emellertid inte hindrar att hon tänker klä sig i festblåsa och gå på releasefest ikväll).
Det röda pillret eller det blå? Vilken idiotisk fråga.
fredag 31 augusti 2007
Jagar runt efter nya delmål
The Grapes of Wrath är välskriven, vackert och långsam. Själv är jag slarvig och otålig.
I boken reser de drömmande och hoppfullt mot persikornas Kalifornien, gungar sig fram längs route 66, människor och möbler, saltfläsk och husdjur, huller om buller i överlastade pickuper. Själv ilar jag genom vardagen som på en 20-växlad tävlingscykel. Jag har inte tid för familjeråd. Jag vill redan vara framme.
Sprang en mil i morse för att bli av med lite energi. Sedan städade jag lägenheten. Jag har skickat novellutkastet på dubbel remiss till vänliga själar och på söndag har jag bokat tid för fotografering. Jag har till och med sorterat och bokfört hela den skräckinjagande högen med knöggliga firma-kvitton som tornat upp sig på skrivbordet ända sedan i maj. Nu vet jag inte vad jag ska göra.
När jag såg DVD-recensionen av Inland Empire i DN. trodde jag, dum som jag var, att den redan fanns tillgänglig att hyra. Den hade säkert kunnat fungera som ett tillfälligt utlopp för rastlösheten. Men i butiken fick jag veta att den än så länge bara kan importeras som specialutgåva från England, och vill jag se den (lagligt) utan att köpa den måste jag alltså vänta till november.
Så lever vi vidare i sviterna efter Astorias död. Och istället för en egen recension av David Lynchs senaste skapelse, får jag väl bjuda på en rolig historia, en repris från den gamla goda tid när Astoria Cinemas ännu inte var helt uträknat.
Och med det pilar jag vidare. Osäker på vart.
I boken reser de drömmande och hoppfullt mot persikornas Kalifornien, gungar sig fram längs route 66, människor och möbler, saltfläsk och husdjur, huller om buller i överlastade pickuper. Själv ilar jag genom vardagen som på en 20-växlad tävlingscykel. Jag har inte tid för familjeråd. Jag vill redan vara framme.
Sprang en mil i morse för att bli av med lite energi. Sedan städade jag lägenheten. Jag har skickat novellutkastet på dubbel remiss till vänliga själar och på söndag har jag bokat tid för fotografering. Jag har till och med sorterat och bokfört hela den skräckinjagande högen med knöggliga firma-kvitton som tornat upp sig på skrivbordet ända sedan i maj. Nu vet jag inte vad jag ska göra.
När jag såg DVD-recensionen av Inland Empire i DN. trodde jag, dum som jag var, att den redan fanns tillgänglig att hyra. Den hade säkert kunnat fungera som ett tillfälligt utlopp för rastlösheten. Men i butiken fick jag veta att den än så länge bara kan importeras som specialutgåva från England, och vill jag se den (lagligt) utan att köpa den måste jag alltså vänta till november.
Så lever vi vidare i sviterna efter Astorias död. Och istället för en egen recension av David Lynchs senaste skapelse, får jag väl bjuda på en rolig historia, en repris från den gamla goda tid när Astoria Cinemas ännu inte var helt uträknat.
Och med det pilar jag vidare. Osäker på vart.
torsdag 30 augusti 2007
Sökes: lite olika saker
61 flitiga sidor senare. Andra utkastet till min klaustrofobiska novell.
Är den bra? Det vet jag inte. Allt jag vet är att jag får ont i magen när jag skriver på den, hjärtat slår hårdare och jag har svårt att stanna upp, som om också jag skulle vara spänd på att få veta hur det ska gå. Det brukar båda gott. Men säker kan jag inte vara förrän någon annan fått läsa. Vad jag alltså behöver nu är en försöksperson. Någon som jag tror skulle förstå vad det är jag försöker säga, och som helst inte har tillräckligt ont i magen redan...
Vad jag också behöver är rekvisita till min nästa målning. Jag behöver en sådan där håv som man använder för att rensa upp nedfallna löv och annat skräp från ytan på privata utomhuspooler. Jag behöver några ranka palmer och ett stycke blå himmel, speglade i mörkt fönsterglas. Jag behöver ett antal döda grodor. Jag behöver en digitalkamera. Och så behöver jag någon som kan ställa upp ta en konstigt poserande bild av mig i bikini och stilettklackade sandaler.
Jag har andra ord en del att grunna på.
Är den bra? Det vet jag inte. Allt jag vet är att jag får ont i magen när jag skriver på den, hjärtat slår hårdare och jag har svårt att stanna upp, som om också jag skulle vara spänd på att få veta hur det ska gå. Det brukar båda gott. Men säker kan jag inte vara förrän någon annan fått läsa. Vad jag alltså behöver nu är en försöksperson. Någon som jag tror skulle förstå vad det är jag försöker säga, och som helst inte har tillräckligt ont i magen redan...
Vad jag också behöver är rekvisita till min nästa målning. Jag behöver en sådan där håv som man använder för att rensa upp nedfallna löv och annat skräp från ytan på privata utomhuspooler. Jag behöver några ranka palmer och ett stycke blå himmel, speglade i mörkt fönsterglas. Jag behöver ett antal döda grodor. Jag behöver en digitalkamera. Och så behöver jag någon som kan ställa upp ta en konstigt poserande bild av mig i bikini och stilettklackade sandaler.
Jag har andra ord en del att grunna på.
tisdag 28 augusti 2007
I jättegorillans hand
Det skulle finnas en fåtölj.
Den skulle vara i svart läder. Den skulle ha en skålformad sittdyna i botten, med fem ledade utskott runt omkring, nästan som en bur. Den skulle vara precis så stor att man kunde kura ihop sig till ett litet nystan där inne och sedan, med en bestämd rörelse, vika ner utskotten över sig. Lädret skulle vara stansat med ett rutnät av fina linjer och kringelkrokar, och det skulle finnas ett system inbyggt som höll skinnet torrt och lent samtidigt som det utsöndrade en lugnande värme. Innifrån dynan skulle man ana en svag puls. Något som fortplantade sig genom ens egen kropp, liksom en basgång. Och någonstans i de övre delarna av fåtöljen skulle det också sitta ett antal högtalare, som förmedlade ett lågfrekvent mullrande. Likt en hela tiden närvarande, men inte alls störande, djupandning.
Man skulle kunna sova där inne. Man skulle väl knappt vilja göra något annat.
Den skulle vara i svart läder. Den skulle ha en skålformad sittdyna i botten, med fem ledade utskott runt omkring, nästan som en bur. Den skulle vara precis så stor att man kunde kura ihop sig till ett litet nystan där inne och sedan, med en bestämd rörelse, vika ner utskotten över sig. Lädret skulle vara stansat med ett rutnät av fina linjer och kringelkrokar, och det skulle finnas ett system inbyggt som höll skinnet torrt och lent samtidigt som det utsöndrade en lugnande värme. Innifrån dynan skulle man ana en svag puls. Något som fortplantade sig genom ens egen kropp, liksom en basgång. Och någonstans i de övre delarna av fåtöljen skulle det också sitta ett antal högtalare, som förmedlade ett lågfrekvent mullrande. Likt en hela tiden närvarande, men inte alls störande, djupandning.
Man skulle kunna sova där inne. Man skulle väl knappt vilja göra något annat.
måndag 27 augusti 2007
Pausfågel (14) - Istället för känslor
Ur Inger Alféns Ur kackerlackors levnad:
"Jag sitter i styrhytten. Fotogenlampan brinner. Vad tjänar det till att skriva? Vad har denna dagbok för mening? Vad har jag för avsikt med den annat än att fördriva tiden när jag inte kan sova. Varför har jag någonsin skrivit dagbok? En stunds befrielse när tankarna far som insekterna kring båten. När hålrummet i mig värker så jag inte förmår ligga kvar i min koj. Då skriver jag. För när jag skriver ner mina tankar slipper jag tänka dem. Då slipper jag loss en stund. Som om de följde med genom mina fingrar och pennan ner på pappret. Under de stunder då det outhärdliga blir ord gör det inte lika ont."
"Jag sitter i styrhytten. Fotogenlampan brinner. Vad tjänar det till att skriva? Vad har denna dagbok för mening? Vad har jag för avsikt med den annat än att fördriva tiden när jag inte kan sova. Varför har jag någonsin skrivit dagbok? En stunds befrielse när tankarna far som insekterna kring båten. När hålrummet i mig värker så jag inte förmår ligga kvar i min koj. Då skriver jag. För när jag skriver ner mina tankar slipper jag tänka dem. Då slipper jag loss en stund. Som om de följde med genom mina fingrar och pennan ner på pappret. Under de stunder då det outhärdliga blir ord gör det inte lika ont."
En förrädisk känsla av frid
I går avverkade jag mitt sista, på förhand inbokade arbetspass. Från och med i dag är kalendern blank. Det borde skrämma slag på mig, men hittills har jag jobbat så mycket under arbetslösheten att det här snarare känns som första dagen på en skön semester.
Just som jag trodde att tumskruvarna skulle dras åt ordentligt dimper det också ner en en betydligt större lön än jag räknat med. I huvudet omvandlar jag pengarna till tid och plötsligt känns ingenting bråttom.
Jag ska skriva igenom novellen. Sedan ska jag sätta igång med en ny tavla. Leva konstnärsliv. Och innan pengarna är slut kommer något nytt att hända som får allt att fixa sig. Det känner jag liksom bara på mig.
Just som jag trodde att tumskruvarna skulle dras åt ordentligt dimper det också ner en en betydligt större lön än jag räknat med. I huvudet omvandlar jag pengarna till tid och plötsligt känns ingenting bråttom.
Jag ska skriva igenom novellen. Sedan ska jag sätta igång med en ny tavla. Leva konstnärsliv. Och innan pengarna är slut kommer något nytt att hända som får allt att fixa sig. Det känner jag liksom bara på mig.
lördag 25 augusti 2007
Hur lång är tjejmilen?
Den här helgen reser kvinnor från hela landet ned/in/bort/upp till Stockholm. De kommer för att springa ett varv runt kungliga Djurgården, och sedan shoppa, shoppa, shoppa...
Folk frågar om inte jag ska delta. Det ska jag inte. Jag känner en spontan motvilja mot alla företeelser som bär prefixet "tjej". För jag är inte en "tjej". Det är min mamma och hennes kollegor på Sveriges post- och bankkontor som är "tjejerna" i det här landet. Min mammas generation som är full av Maggan och Babsan och Kom igen nu "tjejer". Jag identifierar mig inte med dem.
"Hur lång är tjejmilen?", brukar en inbiten löparvän fråga. Han älskar det skämtet. Det sätter också fingret precis på hur förrädiskt det där ordet, "tjej", kan vara. Det är menat att vara uppmuntrande, ett roligt stridsrop i stil med: Tjejer i alla länder, förenen eder! Men anledningen till att skämtfrågan är så rolig är att den som får den, om så bara för ett ögonblick, överväger möjligheten att någon ska ha gjort milen kortare för att även "tjejer" ska kunna vara med.
Ordet "tjej" - som en hurtfrisk benämning på kvinnor överlag - är i sådana sammanhang besläktat med slagord som "kvinnor kan". Och "kvinnor kan" är ett lika idiotiskt påpekande som de som fälldes över den afrikanske man som dök upp för att fira midsommar i en liten mellansvensk by för några år sedan: Jomen han var ju faktiskt trevlig! Ett uttalande som i själva verket bara avslöjar alla bakomliggande förväntningar om motsatsen.
Jag har egentligen inget emot ett löpararrangemang enbart för damer. Den genomsnittliga kvinnan kommer aldrig kunna springa en mil lika snabbt som en genomsnittlig man och vill man fokusera just på kvinnornas resultat kan det vara bra att renodla tävlingen. Men ska jag delta i ett sådant lopp vill jag ändå få fortsätta att bli betraktad som en individ, inte som en del av en stor skrattande massa av medsystrar som samlats på en äng för att ha roligt ("En mil utan jäkt och stress - bara för tjejer", som loppets slogan varit). Och jag skulle heller inte vilja bli påhejad av ett manligt elithockeylag, som joggade med lite vid sidan om och stöttade mig med hejarop i uppförsbackarna...
Även uppmuntran kan vara nedlåtande.
Trots att jag naturligtvis var medveten om mitt underläge blev jag alltid lika ursinnig på min pappa när jag var liten, om han inte tog i så mycket han kunde när vi bröt arm.
fredag 24 augusti 2007
Pausfågel (13) - The monster
I frustration över all byråkrati, mina damer och herrar - John Steinbeck, The Grapes of Wrath:
"We're sorry. It's not us. It's the monster. The bank isn't like a man.
Yes, but the bank is only made of men.
No, you're wrong there - quite wrong there. The bank is something else than men. It happens that every man in a bank hates what the bank does, and yet the bank does it. The bank is something more than men, I tell you. It's the monster. Man made it, but they can't control it."
"We're sorry. It's not us. It's the monster. The bank isn't like a man.
Yes, but the bank is only made of men.
No, you're wrong there - quite wrong there. The bank is something else than men. It happens that every man in a bank hates what the bank does, and yet the bank does it. The bank is something more than men, I tell you. It's the monster. Man made it, but they can't control it."
Biografi (14) - Sicklas öde avgjort
Så var det också klart till slut. SF tar över biografen i Sickla.
Jag fortsätter tampas med myndigheterna för att få ut mina sista slantar ur konkursruinerna. Härom dagen kom ett beslut från länstyrelsen angående garantilönen. Det innestående beloppet var större än jag vågat hoppas. Men när jag faktiskt får se en skymt av de pengarna är fortfarande oklart. I telefon säger de att de ska skicka ut papper som jag ska skriva på och skicka tillbaka igen. När då? frågar jag. När de får tid, svarar de.
Så medan P3:s käcka radiopratare diskuterar hur de ska sätta sprätt på sina samlade förmögenheter, får jag snällt fördriva lönehelgen med diverse gratisnöjen. Exempelvis slår jag alla mina personliga rekord i löpning just nu. Det är helt och hållet kostnadsfritt. Novellen artar sig sakta men säkert. En framtida målning börjar långsamt ta form i huvudet. Och i morgon (när SL-kortet gått ut) ska jag ta cykeln till Vitabergsparken där Cullbergbaletten firar 40 år i Parkteaterns regi.
Än så länge går det ingen nöd på mig.
Jag fortsätter tampas med myndigheterna för att få ut mina sista slantar ur konkursruinerna. Härom dagen kom ett beslut från länstyrelsen angående garantilönen. Det innestående beloppet var större än jag vågat hoppas. Men när jag faktiskt får se en skymt av de pengarna är fortfarande oklart. I telefon säger de att de ska skicka ut papper som jag ska skriva på och skicka tillbaka igen. När då? frågar jag. När de får tid, svarar de.
Så medan P3:s käcka radiopratare diskuterar hur de ska sätta sprätt på sina samlade förmögenheter, får jag snällt fördriva lönehelgen med diverse gratisnöjen. Exempelvis slår jag alla mina personliga rekord i löpning just nu. Det är helt och hållet kostnadsfritt. Novellen artar sig sakta men säkert. En framtida målning börjar långsamt ta form i huvudet. Och i morgon (när SL-kortet gått ut) ska jag ta cykeln till Vitabergsparken där Cullbergbaletten firar 40 år i Parkteaterns regi.
Än så länge går det ingen nöd på mig.
onsdag 22 augusti 2007
En nation av brustna hjärtan
Sedan mitt Astoria-personalkort inte längre är vatten värt och jag måste betala för att gå på bio, har jag också blivit mer kräsen. This is England är den första biofilm jag sett sedan Astoria slog igen portarna, men den gav mig tveklöst valuta för pengarna.
Oj, vilken vacker, rolig och otroligt sorglig film! Den är som en enda stor och värkande klump av vemod. Så mycket längtan, så mycket saknad, så många oförlåtliga och bittra svek och ändå - så mycket värme.
Jag lämnade salongen med en svårhanterlig blandning av känslor i magen, på samma gång nedstämd och upprymd.
Kan hat betraktas som ett uttryck för sorg? Jag grubblar vidare över begreppet.
Oj, vilken vacker, rolig och otroligt sorglig film! Den är som en enda stor och värkande klump av vemod. Så mycket längtan, så mycket saknad, så många oförlåtliga och bittra svek och ändå - så mycket värme.
Jag lämnade salongen med en svårhanterlig blandning av känslor i magen, på samma gång nedstämd och upprymd.
Kan hat betraktas som ett uttryck för sorg? Jag grubblar vidare över begreppet.
måndag 20 augusti 2007
Magiskt tänkande
På uttrycklig förfrågan är jag nu mer eller mindre tvungen att skriva några rader om filmen The Forgotten (som alltså visades på teve igår).
Om jag måste säga något snällt om den, vore det väl att den faktiskt bjuder på ett par snygga överraskningseffekter. Men det jag mest av allt funderar över är det bakomliggande budskapet - för ett sådant finns ju alltid, även i de fall när det knappast ens var meningen. (Och om det nu är någon som promt tänker se den här filmen, så kan den ju låta bli att läsa resten av dagens inlägg.)
Härom veckan läste jag Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande, och det slår mig att The Forgotten är en klockren gestaltning av sorgens irrationella fantasier. Den som sörjer vill inte, kan inte, släppa taget. Hjärnan hittar ständigt nya vägar för att fortsätta tro på det omöjliga. Jovisst är han död. Javisst är hon försvunnen för alltid. Men vid sidan av denna nyktra insikt håller hoppet och fantasin ändå en dörr på glänt, varigenom den förlorade när som helst skulle kunna komma tillbaka.
Som Didion resonerade efter sin makes bortgång: Om de obducerar honom kommer de ju att upptäcka att det som tog hans liv bara var något litet och obetydligt, och då kommer de också att kunna gå tillbaka sen och göra det ogjort. Eller: Jag kan ju inte slänger alla hans skor, för vad ska han då ha på sig när han kommer hem igen?
För den som är i sorg måste The Forgotten fungera som en nära nog oemotståndlig drog, eftersom den så tydligt uppmuntrar till sådana fantasier. Släpp aldrig, aldrig taget om dina magiska tankar! Det är det som är kontentan av vad filmen beskriver. Vad som än händer måste du fortsätta tro. De som accepterar att ett barn verkligen har dött är misslyckade föräldrar. De som försöker gå vidare och sakta börja lägga grunden för ett nytt liv är svaga och sviker. Sådan får inte du vara. För vad alla än påstår är det världen, inte du själv, som är galen. Och om du bara kämpar tillräckligt länge mot glömskan så kommer du också att få din belöning (vilket ju är filmens fantastiska katarsis): Den du förlorade kommer tillbaka!
Det finns med andra ord något sjukligt över hela historien, och det gör mig illa till mods just eftersom den verkar så omedveten om det själv. Å andra sidan är The Forgotten bara en välputsad dussinfilm, och det bästa man kan göra direkt efter att ha sett den torde väl vara att helt enkelt glömma bort den igen. Utan att bry sig om att kämpa emot det minsta.
Om jag måste säga något snällt om den, vore det väl att den faktiskt bjuder på ett par snygga överraskningseffekter. Men det jag mest av allt funderar över är det bakomliggande budskapet - för ett sådant finns ju alltid, även i de fall när det knappast ens var meningen. (Och om det nu är någon som promt tänker se den här filmen, så kan den ju låta bli att läsa resten av dagens inlägg.)
Härom veckan läste jag Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande, och det slår mig att The Forgotten är en klockren gestaltning av sorgens irrationella fantasier. Den som sörjer vill inte, kan inte, släppa taget. Hjärnan hittar ständigt nya vägar för att fortsätta tro på det omöjliga. Jovisst är han död. Javisst är hon försvunnen för alltid. Men vid sidan av denna nyktra insikt håller hoppet och fantasin ändå en dörr på glänt, varigenom den förlorade när som helst skulle kunna komma tillbaka.
Som Didion resonerade efter sin makes bortgång: Om de obducerar honom kommer de ju att upptäcka att det som tog hans liv bara var något litet och obetydligt, och då kommer de också att kunna gå tillbaka sen och göra det ogjort. Eller: Jag kan ju inte slänger alla hans skor, för vad ska han då ha på sig när han kommer hem igen?
För den som är i sorg måste The Forgotten fungera som en nära nog oemotståndlig drog, eftersom den så tydligt uppmuntrar till sådana fantasier. Släpp aldrig, aldrig taget om dina magiska tankar! Det är det som är kontentan av vad filmen beskriver. Vad som än händer måste du fortsätta tro. De som accepterar att ett barn verkligen har dött är misslyckade föräldrar. De som försöker gå vidare och sakta börja lägga grunden för ett nytt liv är svaga och sviker. Sådan får inte du vara. För vad alla än påstår är det världen, inte du själv, som är galen. Och om du bara kämpar tillräckligt länge mot glömskan så kommer du också att få din belöning (vilket ju är filmens fantastiska katarsis): Den du förlorade kommer tillbaka!
Det finns med andra ord något sjukligt över hela historien, och det gör mig illa till mods just eftersom den verkar så omedveten om det själv. Å andra sidan är The Forgotten bara en välputsad dussinfilm, och det bästa man kan göra direkt efter att ha sett den torde väl vara att helt enkelt glömma bort den igen. Utan att bry sig om att kämpa emot det minsta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
