Lyckligt uppslukad av det svarta hålet

För en vecka sedan stod jag fortfarande på utsidan. Avvaktande. Skeptisk. Allmänt tveksam till hela hysterin. På morgonradion pratade de inte om annat. Några var redan inne. Andra stod fortfarande emot. De som var inne menade att de som stod ute kunde streta motvals hur mycket de ville men förr eller senare skulle de ändå trilla i. De kom helt enkelt inte undan. Jag fnös.

Så började mina vänner prata om hur det var där inne. Vänner jag respekterat för deras sansade förhållningssätt till hypar och moderniteter. De som annars inte lät sig ryckas med av ytliga trender. De hade nu som ett förklarat ljus över pannan. De beskrev sina upplevelser. De försökte värva mig också. De lockade och pockade.

Jag tog ett litet steg närmre hålets ytterkant och kände suget öka. Jag försökte kika in utifrån, men det gick inte. För att få reda på hur det såg ut där inne måste jag själv hoppa ned i hålet. Men jag visste att det som en gång sugits upp av det aldrig skulle kunna lämna det igen. Inte ens ljuset kan undslippa ett svart hål. Inte ens om det skulle vilja.

Jag hade en känsla av att om man väl glidit in i det så skulle man inte heller vilja lämna det igen. Jag såg insidan för mig som en främmande dimension designad av jävlar. Ett virtuellt paradis med förmågan att tala direkt till människornas svaghet. En sekt. En icke-kemisk drog. En global epidemi av fjättrade hjärnor. Ett matrix.

Jag kände mig lite rädd.

För var ny person som föll ner i det ökade också hålets gravitation. På radion sa de att bland amerikanska studenter, som fått svara på frågan om vad som var "the it-thing" just nu, låg det svarta hålet på delad andraplats tillsammans med sex och öl (iPod låg etta).

Jag tog ännu ett steg närmare och verkligheten under mina fötter började knappt märkbart att glida, som en bordsduk, in mot mörkrets mitt. Jag ville rygga undan, men ju tyngre hålet blev, ju närmre jag kom, dess snabbare sögs jag emot det. Så, för en vecka sedan, fick det slutligen makt över också min vilja. Jag slutade kämpa emot och lät mig, om än skeptiskt, dras med. Jag försökte intala mig själv att jag skulle kunna vara den första som sögs upp av hålet, men som också skulle ha styrkan att lämna det igen. Om jag ville.

Första intrycket: besvikelse. Var det här allt? En massa platta rutor. Rätt tråkigt faktiskt. Ljusblått också. Var det det bästa de kunde komma på? Det jag inte visste var att även denna besvikelse var ett sataniskt trick från hålets sida. För nu sänkte jag garden. Det här var ju inget märkvärdigt alls. Inget som krävde uppbådande av största mentala styrka för att stå emot.

Så plötsligt hände något. Den ljusblå asfalten slog ut i blom! Fascinerad satt jag snart som klistrad framför dataskärmen i väntan på nästa färgglada knopp. Alla ansikten! Folk jag inte trodde att jag skulle få se igen, utom möjligen i livet efter detta, stod nu med ens framför mig livs levande och log. Till och med de där människorna från Kapstaden - de som levt livet i snabbfilen och som rimligen borde nått vägs ände för länge sedan - uppenbarligen stod de också på två ben fortfarande. Som genom ett mirakel.

Vart nytt ansikte - en väg till tjugo nya. Jag vet inte vart den här veckan tagit vägen. I det svarta hålet upphävs den klassiska fysikens lagar och kvantmekaniken tar över. Tidslinjer och avstånd är inte längre absoluta. Allting strasslas samman till ett nystan av maskhål och allt som en gång varit kan lika gärna existera i nuet. Inte ens en enstörig konstnär som fördriver dagarna med skriveri och måleri i sitt råtthål till hem behöver någonsin känna sig ensam (vilket emellertid inte hindrar att hon tänker klä sig i festblåsa och gå på releasefest ikväll).

Det röda pillret eller det blå? Vilken idiotisk fråga.