En förrädisk känsla av frid

I går avverkade jag mitt sista, på förhand inbokade arbetspass. Från och med i dag är kalendern blank. Det borde skrämma slag på mig, men hittills har jag jobbat så mycket under arbetslösheten att det här snarare känns som första dagen på en skön semester.

Just som jag trodde att tumskruvarna skulle dras åt ordentligt dimper det också ner en en betydligt större lön än jag räknat med. I huvudet omvandlar jag pengarna till tid och plötsligt känns ingenting bråttom.

Jag ska skriva igenom novellen. Sedan ska jag sätta igång med en ny tavla. Leva konstnärsliv. Och innan pengarna är slut kommer något nytt att hända som får allt att fixa sig. Det känner jag liksom bara på mig.