Man vaknar.
Man äter frukost. Man ger sig tid att smälta maten, skriver lite och springer en runda. Man berömmer sig själv. Man duschar. Man lägger sig på rygg och läser. Man ser på klockan. Man äter lunch. Man skriver flitigt och berömmer sig själv. Man läser några sidor. Man slår på teven och tröttnar. Man skriver lite till. Man äter middag, tidigt. Man diskar och berömmer sig själv. Man ser på teve och föraktar sig själv. Man läser. Man får en idé och skriver ner den. Mörkret faller, tidigt. Man ser på klockan. Man går och lägger sig. Man funderar över livet. Man läser ett par sidor. Man somnar.
Man vaknar.
Det är måndag.
Igen.
måndag 8 oktober 2007
lördag 6 oktober 2007
Jag mötte Lassie
I Dalarna är alla släkt med alla.
Det är sysslingar och brysslingar och ingifta halvkusiner i en enda stor härva, och nystar man bara tillräckligt länge hittar man snart kopplingar till alla de andra. De rara tanter som sitter på farstubron med sitt morgonkaffe och ser bilarna dra förbi, har naturligtvis benkoll på hur allt hänger ihop. Och särskilt intressant blir släktskapen så klart när någon har börjat synas i teve.
Idol-Anastasia åkte ut tävlingen igår. Dagen innan kunde min mamma emellertid avslöja att flickans mormor är syster till min mosters (nu hädangångne) make från Tyskland, och att familjen bott på samma gata, i samma lilla by, utanför Rättvik under uppväxten. Lite intrikat skvaller följde också på uppgiften. Men detta är inte Se & Hör.
Samtidigt, lite längre nedför landsvägen, åt Ingels-bageriets håll, och lite snett tvärs över sjön, har det börjat springa en svans av ungkarlar och ett filmteam från TV 4. Hästbonden Susanne har börjat söka sig en man. Min mamma påpekar att jag en gång ridit på Susannes nu teve-berömda hästar.
Jag kan inte låta bli att fascineras. Sjön där jag fiskade aborre som barn är formligen en slumrande källa av berättelser - och då tänker jag inte främst på dem som redan har massmedial anknytning. När jag var yngre fantiserade jag om att samla ihop tillräckligt många av dessa historier för att kunna skriva en modernare variant av Gösta Berlings saga. Kanske återvänderjag till de funderingarna en dag - när jag blir äldre och har tröttnat på att gräva ner mig unga människors urbant egocentriska själsliv. Det är möjligt, rent av troligt.
Än så länge nöjer jag mig emellertid med att i tanken väva ännu trassligare vävar genom att virka in en god vän på Aftonbladet, som bland annat jobbar med att täcka dessa dokusåpor och som sålunda även han (i studiesyfte) har ridit på tevebondens kreatur.
Några släktband, varesig till bonden, hästarna eller skvallerpressen, kan min mamma i dagsläget inte redogöra för. Men det beror säkert bara på att hon inte nystat tillräckligt.
Det är sysslingar och brysslingar och ingifta halvkusiner i en enda stor härva, och nystar man bara tillräckligt länge hittar man snart kopplingar till alla de andra. De rara tanter som sitter på farstubron med sitt morgonkaffe och ser bilarna dra förbi, har naturligtvis benkoll på hur allt hänger ihop. Och särskilt intressant blir släktskapen så klart när någon har börjat synas i teve.
Idol-Anastasia åkte ut tävlingen igår. Dagen innan kunde min mamma emellertid avslöja att flickans mormor är syster till min mosters (nu hädangångne) make från Tyskland, och att familjen bott på samma gata, i samma lilla by, utanför Rättvik under uppväxten. Lite intrikat skvaller följde också på uppgiften. Men detta är inte Se & Hör.
Samtidigt, lite längre nedför landsvägen, åt Ingels-bageriets håll, och lite snett tvärs över sjön, har det börjat springa en svans av ungkarlar och ett filmteam från TV 4. Hästbonden Susanne har börjat söka sig en man. Min mamma påpekar att jag en gång ridit på Susannes nu teve-berömda hästar.
Jag kan inte låta bli att fascineras. Sjön där jag fiskade aborre som barn är formligen en slumrande källa av berättelser - och då tänker jag inte främst på dem som redan har massmedial anknytning. När jag var yngre fantiserade jag om att samla ihop tillräckligt många av dessa historier för att kunna skriva en modernare variant av Gösta Berlings saga. Kanske återvänderjag till de funderingarna en dag - när jag blir äldre och har tröttnat på att gräva ner mig unga människors urbant egocentriska själsliv. Det är möjligt, rent av troligt.
Än så länge nöjer jag mig emellertid med att i tanken väva ännu trassligare vävar genom att virka in en god vän på Aftonbladet, som bland annat jobbar med att täcka dessa dokusåpor och som sålunda även han (i studiesyfte) har ridit på tevebondens kreatur.
Några släktband, varesig till bonden, hästarna eller skvallerpressen, kan min mamma i dagsläget inte redogöra för. Men det beror säkert bara på att hon inte nystat tillräckligt.
fredag 5 oktober 2007
Lägesrappport (2)
Läser: Historien av Elsa Morante (som Liza Marklund lär anse vara världens bästa bok - ett marknadsföringsargument som nästan fick mig att ställa tillbaka den på hyllan...)
Äter: Bovetegröt med banan- och sesammjölk, tärnat äpple, kanel och strödadlar (eftersom man inte ska slänga mat och torrvarorna är på väg att gå ut, dessutom är det vansinnigt nyttigt och inte alls så äckligt som min kusin hävdar).
Springer: En mil (inför Hässelbyloppet nästa vecka).
Tittar på: Heros (och undrar när de gammalmodiga, tabellbundna tevesändningarna en gång för alla ska upphöra och ersättas av kanaler med ett periodvist utbud av program som man kan se när helst det passar en själv - något som ju i princip redan är möjligt med datorn, om än inte alltid helt lagligt).
Dricker: Kranvatten.
Lyssnar på: P3 (med inställnignen att radion är ett slags kran den också, men ur vilken det som genom ett mirakel strömmar musik istället för vatten, helt gratis, och utan att man själv behöver gå iväg med hinken till brunnen och pumpa).
Bläddrar i: DN. (som - ta i trä - förunderligt nog fortsätter att dimpa ner genom brevinkastet varje morgon, gud vet på vems bekostnad).
Imponeras av: Alla mina begåvade vänner.
Skriver: Mindre än vad som är försvarligt (men hoppas få bättre fason på den saken någon gång efter lunch).
Sörjer inte: Tiden som flytt.
Hyser: En alltid lika dåraktig tilltro till framtiden.
Äter: Bovetegröt med banan- och sesammjölk, tärnat äpple, kanel och strödadlar (eftersom man inte ska slänga mat och torrvarorna är på väg att gå ut, dessutom är det vansinnigt nyttigt och inte alls så äckligt som min kusin hävdar).
Springer: En mil (inför Hässelbyloppet nästa vecka).
Tittar på: Heros (och undrar när de gammalmodiga, tabellbundna tevesändningarna en gång för alla ska upphöra och ersättas av kanaler med ett periodvist utbud av program som man kan se när helst det passar en själv - något som ju i princip redan är möjligt med datorn, om än inte alltid helt lagligt).
Dricker: Kranvatten.
Lyssnar på: P3 (med inställnignen att radion är ett slags kran den också, men ur vilken det som genom ett mirakel strömmar musik istället för vatten, helt gratis, och utan att man själv behöver gå iväg med hinken till brunnen och pumpa).
Bläddrar i: DN. (som - ta i trä - förunderligt nog fortsätter att dimpa ner genom brevinkastet varje morgon, gud vet på vems bekostnad).
Imponeras av: Alla mina begåvade vänner.
Skriver: Mindre än vad som är försvarligt (men hoppas få bättre fason på den saken någon gång efter lunch).
Sörjer inte: Tiden som flytt.
Hyser: En alltid lika dåraktig tilltro till framtiden.
torsdag 4 oktober 2007
Illustra dagar
Födelsedagskalas mitt i veckan och idag somnar jag på bussar. Tröttheten beror nog emellertid mindre på de goda, röda drinkarna, än på att hjärnan det senaste dygnet åter gått på högvarv - denna gång till följd av ett nytt illustrationsuppdrag från Nacka Värmdö Posten.
Bildtänkandet smittar av sig på hela tillvaron och redan innan solen gått upp om morgnarna vaknar jag med huvudet fullt av figurer. Igår hade jag en hel serieberättelse på insidan av ögonlocken och kom sakta till medvetande medan jag försökte stycka upp den i episoder om fyra rutor i stöten.
Dessutom ringde Svenska Bio senare under dagen och erbjöd mig mitt arbete tillbaka på kära gamla Grand. Så nu kan jag kanske snart börja se film igen - något som under mina nyssvarande ekonomiska omständigheter (när jag åter varit tvungen att betala för mig i biokassan) förefallit som en alltför slösaktig extravagans. Kanske ska jag till och med våga göra den där resan till Berlin som jag annars ständigt skjuter upp, en årstid åt gången. Främmande luft och nya fasader. Det vore verkligen fantastiskt!
Samtidigt rör sig novellerna långt bak i skallen, rastlösa i väntar på att jag ska ta mig tid att skriva ut dem. Idag är jag dock för trött för att lyfta ett enda finger till. Jag tror jag unnar mig en kväll på sofflocket.
Bildtänkandet smittar av sig på hela tillvaron och redan innan solen gått upp om morgnarna vaknar jag med huvudet fullt av figurer. Igår hade jag en hel serieberättelse på insidan av ögonlocken och kom sakta till medvetande medan jag försökte stycka upp den i episoder om fyra rutor i stöten.
Dessutom ringde Svenska Bio senare under dagen och erbjöd mig mitt arbete tillbaka på kära gamla Grand. Så nu kan jag kanske snart börja se film igen - något som under mina nyssvarande ekonomiska omständigheter (när jag åter varit tvungen att betala för mig i biokassan) förefallit som en alltför slösaktig extravagans. Kanske ska jag till och med våga göra den där resan till Berlin som jag annars ständigt skjuter upp, en årstid åt gången. Främmande luft och nya fasader. Det vore verkligen fantastiskt!
Samtidigt rör sig novellerna långt bak i skallen, rastlösa i väntar på att jag ska ta mig tid att skriva ut dem. Idag är jag dock för trött för att lyfta ett enda finger till. Jag tror jag unnar mig en kväll på sofflocket.
onsdag 3 oktober 2007
tisdag 2 oktober 2007
Linjäritetens förbannelse
Målningar är tacksamma. För de syns.
Du fyller en ruta med färg och sedan kan du ta ett steg tillbaka och titta på den. Den går att ta på. Du har gjort den. Det finns bevis.
En pappersbunt full av bokstäver är visserligen också konkret. Den går att se på och ta i. Men av innehållet kan du bara få grepp om en liten del åt gången. Att skriva (och läsa) är som att gå på en landsväg om natten med en ficklampa och bara kunna se marken alldeles omkring fötterna. Resten, sträckan bakom och framför, är bara minnen och antaganden.
Ofta önskar jag att någon ville tända ljuset över alltihop på en gång så att jag kunde se helheten på samma sätt som motivet i en tavla. Hur enkelt vore det inte då att upptäcka skönhetsfläckarna, oflytet, svårtydheterna, att se felen och räta till dem. Men det går inte. Hur jag än bär mig åt kan jag inte får ur mig berättelsen annat än genom en tröstlös stavelse åt gången.
Ändå måste jag sätta igång nu.
Jag ska bara värma upp med en löprunda först. Hälen i backen och sen skjuta ifrån. Ena foten efter den andra. Och i bästa fall faller jag snart in i rytmen. Det där härliga tillståndet när kroppen tar över medan tankarna vandrar. När jag slutar undra "varför" och går helt upp i "att". När löpningen i sig blir belöning nog och allting plötsligt känns självklart.
Kanske har jag tur sen efter duschen. Kanske blir det likadant med novellerna.
Du fyller en ruta med färg och sedan kan du ta ett steg tillbaka och titta på den. Den går att ta på. Du har gjort den. Det finns bevis.
En pappersbunt full av bokstäver är visserligen också konkret. Den går att se på och ta i. Men av innehållet kan du bara få grepp om en liten del åt gången. Att skriva (och läsa) är som att gå på en landsväg om natten med en ficklampa och bara kunna se marken alldeles omkring fötterna. Resten, sträckan bakom och framför, är bara minnen och antaganden.
Ofta önskar jag att någon ville tända ljuset över alltihop på en gång så att jag kunde se helheten på samma sätt som motivet i en tavla. Hur enkelt vore det inte då att upptäcka skönhetsfläckarna, oflytet, svårtydheterna, att se felen och räta till dem. Men det går inte. Hur jag än bär mig åt kan jag inte får ur mig berättelsen annat än genom en tröstlös stavelse åt gången.
Ändå måste jag sätta igång nu.
Jag ska bara värma upp med en löprunda först. Hälen i backen och sen skjuta ifrån. Ena foten efter den andra. Och i bästa fall faller jag snart in i rytmen. Det där härliga tillståndet när kroppen tar över medan tankarna vandrar. När jag slutar undra "varför" och går helt upp i "att". När löpningen i sig blir belöning nog och allting plötsligt känns självklart.
Kanske har jag tur sen efter duschen. Kanske blir det likadant med novellerna.
måndag 1 oktober 2007
Rödhaken med luvan
Eller idealen kontra kapitalet.
När Lidingö Tidning väckte mig i morse för att be mig illustrera en artikel om hur skatteutjämningssystemet suger ur de stackars lidingöborna till förmån för en massa mindre kommuner, for jag ivrigt upp ur sänghalmen. Inte för att jag nödvändigtvis håller med båtägarna i min grannkommun om att de ett skattepåslag om kanske 60 öre skulle innebära en sådan exempellös orättvisa, men för att jag genast fick en sådan tydlig bild i huvudet av hur teckningen skulle kunna se ut. Dessutom, och detta kanske i ännu högre utstreckning, såg jag fram emot att få fakturera lite igen.
Att jag bara hade fem timmar på mig gjorde sitt till. Fem timmar ger ingen tid över för eftertankar. Men medan jag satt där och gjorde skisser av plundrade plånböcker ur olika perspektiv, slog det mig att jag förmodligen skulle tacka ja till att illustrera i princip vad som helst så länge det bara följde pengar med uppdraget.
-Är detta propaganda? frågade jag mig när jag lät en av Robin Hoods pilar genomborra den försvarslösa (blåa) portmonän och Robin själv (i sedvanlig röd-grön klädnad) förnöjd stegade ut ur kommunen med en säck 60-öringar nonchalant slängd över axeln. -Bidrar jag nu till att i lidingöbarnens föreställningsvärld förvandla en av våra mest arketypiska samhällskämpar till en kallsinnig rövare och bandit?
Jag kunde se de vattenkammade bolagsdirektörernas kinder blossa upp i vrede när de senare skulle slå upp tidningen över morgonkaffet och få syn på bilden. -Vill jag verkligen bli förknippad med denna typ av samhällshat? Vill jag bli förknippad med en politisk ståndpunkt över huvud taget?
Hade jag stannat upp för länge vid den tanken hade jag emellertid inte hunnit klart. Jag hann inte ens duscha, byta kläder eller kamma håret, ännu mindre äta lunch eller själv läsa morgontidningen, innan jag måste rusa iväg till tåget med den färdiga teckningen i en regntät påse under armen.
När vi scannade in bilden i redaktionens dator var det därför med en blandning av förvåning och glädje som jag insåg att bilden kanske inte var så entydig som jag själv trott när jag tillverkade den. Någonstans på vägen måste min undertryckta tvehågsenheten ha slunkit med i processen. För i slutändan är tolknigen helt och hållet upp till betraktaren.
Identifierar sig tidningsläsaren med den blåa, genomborrade portmonän kommer hans eller hennes kinder naturligtvis blossa upp i vanmakt över den fräcke figur som rånat honom. Har läsaren däremot andra politiska värderingar kan hon lika gärna känna sig upprymd över bågskyttens rakryggade bravader.
Sålunda klarade jag mig kanske ur den ideologiska rävsaxen, i alla fall för denna gång. Vi får väl se vad det blir härnäst.
När Lidingö Tidning väckte mig i morse för att be mig illustrera en artikel om hur skatteutjämningssystemet suger ur de stackars lidingöborna till förmån för en massa mindre kommuner, for jag ivrigt upp ur sänghalmen. Inte för att jag nödvändigtvis håller med båtägarna i min grannkommun om att de ett skattepåslag om kanske 60 öre skulle innebära en sådan exempellös orättvisa, men för att jag genast fick en sådan tydlig bild i huvudet av hur teckningen skulle kunna se ut. Dessutom, och detta kanske i ännu högre utstreckning, såg jag fram emot att få fakturera lite igen.
Att jag bara hade fem timmar på mig gjorde sitt till. Fem timmar ger ingen tid över för eftertankar. Men medan jag satt där och gjorde skisser av plundrade plånböcker ur olika perspektiv, slog det mig att jag förmodligen skulle tacka ja till att illustrera i princip vad som helst så länge det bara följde pengar med uppdraget.
-Är detta propaganda? frågade jag mig när jag lät en av Robin Hoods pilar genomborra den försvarslösa (blåa) portmonän och Robin själv (i sedvanlig röd-grön klädnad) förnöjd stegade ut ur kommunen med en säck 60-öringar nonchalant slängd över axeln. -Bidrar jag nu till att i lidingöbarnens föreställningsvärld förvandla en av våra mest arketypiska samhällskämpar till en kallsinnig rövare och bandit?
Jag kunde se de vattenkammade bolagsdirektörernas kinder blossa upp i vrede när de senare skulle slå upp tidningen över morgonkaffet och få syn på bilden. -Vill jag verkligen bli förknippad med denna typ av samhällshat? Vill jag bli förknippad med en politisk ståndpunkt över huvud taget?
Hade jag stannat upp för länge vid den tanken hade jag emellertid inte hunnit klart. Jag hann inte ens duscha, byta kläder eller kamma håret, ännu mindre äta lunch eller själv läsa morgontidningen, innan jag måste rusa iväg till tåget med den färdiga teckningen i en regntät påse under armen.
När vi scannade in bilden i redaktionens dator var det därför med en blandning av förvåning och glädje som jag insåg att bilden kanske inte var så entydig som jag själv trott när jag tillverkade den. Någonstans på vägen måste min undertryckta tvehågsenheten ha slunkit med i processen. För i slutändan är tolknigen helt och hållet upp till betraktaren.
Identifierar sig tidningsläsaren med den blåa, genomborrade portmonän kommer hans eller hennes kinder naturligtvis blossa upp i vanmakt över den fräcke figur som rånat honom. Har läsaren däremot andra politiska värderingar kan hon lika gärna känna sig upprymd över bågskyttens rakryggade bravader.
Sålunda klarade jag mig kanske ur den ideologiska rävsaxen, i alla fall för denna gång. Vi får väl se vad det blir härnäst.
söndag 30 september 2007
Malibu Baby
Helgens godaste uppfinning: Piña colada shake (vaniljglass, apelsin- och annanasjuicekoncentrat, mjölk och Malibu). Det blev ett par stycken igår. Det blev den sista konjaken i flaskan också. Mycket trevligt. Men idag: mitt sedvanliga alternativ till andra människors bakfylla - vemod.
Sinnesläget blev inte bättre av morgonens val av visuell förströelse, SherryBaby. När den forcerade optimismen hos Maggie Gyllenhaals rollfigur spricker, och den urgamla sorgen tar över igen, faller jag tillsammans med henne. Inte för att jag lika stora eller ens liknande skäl för att må dåligt som Sherry har. Men för att stämningen i filmen råkar i perfekt samklang med min egen melankoli.
Det är ju för väl att jag har en helt annan typ av underhållning att se fram emot senare. En av lagkamraterna från Bellmanstafetten (och följdriktigt en gammal kursare från JMK) ska ställa sig upp och vara rolig på Big Ben ikväll. Och jag ska gå dit och skratta.
Sinnesläget blev inte bättre av morgonens val av visuell förströelse, SherryBaby. När den forcerade optimismen hos Maggie Gyllenhaals rollfigur spricker, och den urgamla sorgen tar över igen, faller jag tillsammans med henne. Inte för att jag lika stora eller ens liknande skäl för att må dåligt som Sherry har. Men för att stämningen i filmen råkar i perfekt samklang med min egen melankoli.
Det är ju för väl att jag har en helt annan typ av underhållning att se fram emot senare. En av lagkamraterna från Bellmanstafetten (och följdriktigt en gammal kursare från JMK) ska ställa sig upp och vara rolig på Big Ben ikväll. Och jag ska gå dit och skratta.
lördag 29 september 2007
Höstvindar och andra tvära kast
Vaknar tidigt av blåsten och håller frukost med levande ljus. Läser tidningen och tänker att jag borde skriva något om Burma, om det estniska temat på Göteborgs bokmässa, och göra en oväntat koppling mellan de två genom att erinra mig den "sjungande revolution" som inleddes med en utomhuskonsert i Tallin i juni 1988, och som sedan spred sig som en musikalisk löpeld över hela landet.
Hundratusentals människor samlades för att sjunga förbjudna estniska sånger och dessa fredliga demonstrationer blev också början på Estlands frigörelse från Sovjetunionen. Naturligtvis hade jag hoppats få bevittnat något liknande nu, då de burmesiska munkarna tysta och obeväpnade började vandra längs gatorna i Rangoon. Men nu tycks de samstämda, sakta stegrande protesterna åter ha splittrats i blod och skräck. Och det gör ont att se.
***
Jag har emellertid målat så mycket att orden försvunnit. Jag dubbelparkerar de färdiga dukarna över alla de andra väggornamenten och hela insidan av min lådformade bostad är snart tapetserad med tavlor. Jag ser figurerna överallt omkring mig och tänker att det inte kan vara normalt. Det är så här vansinniga människor beter sig.
Jag finner nöje i en mening ur Elsa Morantes Historien:
"Ida föddes år 1903 i Stenbockens tecken, vilket tyder på flit, konstnärliga anlag och profetisk förmåga men också i somliga fall på anlag för galenskap och stolleri."
Men det är ok. Så snart dagsljuset återvänt (så gott det nu kan genom grårusket) ska jag måla klart den sista tavlan för den här gången. Förhoppningsvis är huvudet därefter tomt på bilder och resten av helgen får jag vila. Sedan återvänder jag på nytt till novellerna.
Hundratusentals människor samlades för att sjunga förbjudna estniska sånger och dessa fredliga demonstrationer blev också början på Estlands frigörelse från Sovjetunionen. Naturligtvis hade jag hoppats få bevittnat något liknande nu, då de burmesiska munkarna tysta och obeväpnade började vandra längs gatorna i Rangoon. Men nu tycks de samstämda, sakta stegrande protesterna åter ha splittrats i blod och skräck. Och det gör ont att se.
***
Jag har emellertid målat så mycket att orden försvunnit. Jag dubbelparkerar de färdiga dukarna över alla de andra väggornamenten och hela insidan av min lådformade bostad är snart tapetserad med tavlor. Jag ser figurerna överallt omkring mig och tänker att det inte kan vara normalt. Det är så här vansinniga människor beter sig.
Jag finner nöje i en mening ur Elsa Morantes Historien:
"Ida föddes år 1903 i Stenbockens tecken, vilket tyder på flit, konstnärliga anlag och profetisk förmåga men också i somliga fall på anlag för galenskap och stolleri."
Men det är ok. Så snart dagsljuset återvänt (så gott det nu kan genom grårusket) ska jag måla klart den sista tavlan för den här gången. Förhoppningsvis är huvudet därefter tomt på bilder och resten av helgen får jag vila. Sedan återvänder jag på nytt till novellerna.
fredag 28 september 2007
Rapport från tavelfabriken
Pool-tavlan blev klar i halvmörker i gårkväll. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska vara nöjd med resultatet eller bara lättad över att inte längre behöva stirra på den på ett par decimeters avstånd. Jag vet bara att jag är glad över att äntligen ha kommit ut på andra sidan av processen igen.
Det brukar följa en regelbunden kurva:
Först en bild slår upp i skallen på mig och manar mig att sätta igång. Därpå en period av ömsom frustration ömsom tillfredsställelse när jag ska få bilden på duken att motsvara den inuti mitt huvud. Jag tvingas inse mina tekniska begränsningar och famlar irriterat efter formerna. De båda bilderna, den inre och den yttre, böljar fram och tillbaka och båda förändras när de speglas i varandra. Sedan finner jag med ens fram till något som funkar och kursen blir återigen klar. Då tar det närsynta pilleriet vid.
Ett tag glömmer jag nästan bort vad det är jag gör. I timmar kan jag ägna mig åt att färglägga ett schackmönster av perspektivkorrekta romber utan att egentligen skänka en tanke åt vad det är de ska föreställa. Jag kan vara så försjunken i enskildheterna att när jag äntligen är klar och tar ett steg tillbaka slår helheten emot mig på ett sätt som nästan känns overkligt.
Det är nu den inre bilden med ett plopp (ja nästan i alla fall) plötsligt lösgör sig ur hjärnan. Ofta kan jag rent av känna mig osäker på om det faktiskt är jag som målat det jag ser på duken. För huvudet är tomt. Motivet inte längre mitt. Det existerar hädanefter utanför och oberoende av mig själv. Jag kan titta på det och konstatera dess brister och förtjänster. Men det har inte längre med mig att göra.
Som nu med pool-tavlan.
Allt som återstår är att häfta fast ett snöre på baksidan och hänga upp den någonstans (herregud var?) på tork. Men det lär nog dröja ett tag innan jag vet om jag egentligen gillar den. Det är sällan det som tagit längst tid att måla som blir bäst i slutändan. Snarare gäller det omvända. Och det är också därför jag är så sugen på att fortsätta med den där mindre duken som jag spände upp så sent som i förrgår natt. Så enkel och rak.
Den är redan nästan klar.
Det brukar följa en regelbunden kurva:
Först en bild slår upp i skallen på mig och manar mig att sätta igång. Därpå en period av ömsom frustration ömsom tillfredsställelse när jag ska få bilden på duken att motsvara den inuti mitt huvud. Jag tvingas inse mina tekniska begränsningar och famlar irriterat efter formerna. De båda bilderna, den inre och den yttre, böljar fram och tillbaka och båda förändras när de speglas i varandra. Sedan finner jag med ens fram till något som funkar och kursen blir återigen klar. Då tar det närsynta pilleriet vid.
Ett tag glömmer jag nästan bort vad det är jag gör. I timmar kan jag ägna mig åt att färglägga ett schackmönster av perspektivkorrekta romber utan att egentligen skänka en tanke åt vad det är de ska föreställa. Jag kan vara så försjunken i enskildheterna att när jag äntligen är klar och tar ett steg tillbaka slår helheten emot mig på ett sätt som nästan känns overkligt.
Det är nu den inre bilden med ett plopp (ja nästan i alla fall) plötsligt lösgör sig ur hjärnan. Ofta kan jag rent av känna mig osäker på om det faktiskt är jag som målat det jag ser på duken. För huvudet är tomt. Motivet inte längre mitt. Det existerar hädanefter utanför och oberoende av mig själv. Jag kan titta på det och konstatera dess brister och förtjänster. Men det har inte längre med mig att göra.
Som nu med pool-tavlan.
Allt som återstår är att häfta fast ett snöre på baksidan och hänga upp den någonstans (herregud var?) på tork. Men det lär nog dröja ett tag innan jag vet om jag egentligen gillar den. Det är sällan det som tagit längst tid att måla som blir bäst i slutändan. Snarare gäller det omvända. Och det är också därför jag är så sugen på att fortsätta med den där mindre duken som jag spände upp så sent som i förrgår natt. Så enkel och rak.
Den är redan nästan klar.
onsdag 26 september 2007
En skön såpa
Jag har aldrig varit ett Zadie Smith-fan. Så Om skönhet lockade mig inte förrän jag halkade in på pocketbloggen en dag. Tydligen skulle Om skönhet kunna övertyga även den som tidigare bara varit måttligt förtjust i Vita tänder och Autografjägaren. Så jag slog till.Den fängslade mig från första stund. Två akademiska familjer i bitter fejd med varandra. Romantiska intriger, träffsäkra iakttagelser, levande människor med levande människors fördelar och tillkortakommanden. Sympatiskt, snärtigt och mycket varmt. Jag såg för mig hur det hela snart måste utvecklas till ett gnistrande socialt fältslag. Alla spännande trådar och upptakter måste flätas samman till en allt tätare väv och till slut skulle säcken säkert snöras ihop om en gripande och storslagen poäng.
Så händer det igen...
Smith har verkligen alla verktyg. Hon ser människor. Hon förstår dem. Hon besitter en imponerande kunskap om detaljerna i det hon skildrar och har även en fantastisk förmåga att måla upp scener, samtal och episoder. Karaktärerna får liv i läsarens huvud. Ändå påminner hennes böcker mig i slutändan mer om konstfärdiga såpoperor än om fullfjädrade romaner. Figurerna och intrigerna slår klorna i publiken och är tillräckligt delikata för att hålla konceptet rullande kapitel för kapitel. Man slukar dem girigt.
Men precis som i en såpopera blir historien egentligen aldrig mer än sina karaktärer. Det är roligt ett tag, men efter si så där två tredjedelar börjar det hela kännas lite urmjölkat och när det närmar sig femhundra sidor är det kanske ändå dags att sätta punkt. Vilket jag som läsare vid det laget inte heller direkt beklagar.
Kanske är den här typen av litteratur helt enkelt inte min kopp te. Jag föredrar mer sammanhållna berättelser. Vad jag letar efter är den där typen av täthet som tar ett boaormsgrepp omkring bålen på mig och kramar till. Jag vill lägga en bok i från mig med en tung suck och känna att den blivit en del av mig, att den på något sätt, stort eller litet, har förändrat mig i grunden.
I fallet med Zadie Smith infinner sig snarare en lätt gäspning och, trots alla goda föresatser, ett flyktigt avrundande: Det var det det.
måndag 24 september 2007
Uppståndelse (motvilligt)
Varje måndag föds man på nytt och varje gång är det lika smärtsamt.
Den gångna veckan är klubbad och förseglad. Vad det än var som åstadkoms då (merparten av två tavlor, köp och installation av ny dator, två och en halv mils löpning, ett par glada festkvällar och inte minst en uppmuntrande förlagskontakt - allt i en virvlande anda av glädje och tillförsikt) är det historia nu och gillas inte mer. På måndagmorgonen finns inga lagrar att vila på. Utan pardon börjar poängräkningen återigen om från noll.
Det blir inte bättre av att hela söndagen förlöpte i ett dvalliknande tillstånd där min kropp och hjärna, efter att bara ha fått knappt tre timmars sömn, så snart jag blundade fortfarande trodde att de var på fest och spelade guitar hero.
Känner mig som en bil vars stereo stått på under natten så att batteriet laddats ur. Kan ingen komma och putta igång mig?
Den gångna veckan är klubbad och förseglad. Vad det än var som åstadkoms då (merparten av två tavlor, köp och installation av ny dator, två och en halv mils löpning, ett par glada festkvällar och inte minst en uppmuntrande förlagskontakt - allt i en virvlande anda av glädje och tillförsikt) är det historia nu och gillas inte mer. På måndagmorgonen finns inga lagrar att vila på. Utan pardon börjar poängräkningen återigen om från noll.
Det blir inte bättre av att hela söndagen förlöpte i ett dvalliknande tillstånd där min kropp och hjärna, efter att bara ha fått knappt tre timmars sömn, så snart jag blundade fortfarande trodde att de var på fest och spelade guitar hero.
Känner mig som en bil vars stereo stått på under natten så att batteriet laddats ur. Kan ingen komma och putta igång mig?
söndag 23 september 2007
Pausfågel (16) - Bob the Dog
"En person klipper ut sina dåliga tankar
som ett stängsel och strax därpå
ett problem lämnar kroppen
och all trängsel.
Önskningar som slår in
sker för sällan.
Det blir mest nåt mitt emellan.
[---]
upp upp UPP UPP!
ner..."
/bob hund
som ett stängsel och strax därpå
ett problem lämnar kroppen
och all trängsel.
Önskningar som slår in
sker för sällan.
Det blir mest nåt mitt emellan.
[---]
upp upp UPP UPP!
ner..."
/bob hund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
