Höstvindar och andra tvära kast

Vaknar tidigt av blåsten och håller frukost med levande ljus. Läser tidningen och tänker att jag borde skriva något om Burma, om det estniska temat på Göteborgs bokmässa, och göra en oväntat koppling mellan de två genom att erinra mig den "sjungande revolution" som inleddes med en utomhuskonsert i Tallin i juni 1988, och som sedan spred sig som en musikalisk löpeld över hela landet.

Hundratusentals människor samlades för att sjunga förbjudna estniska sånger och dessa fredliga demonstrationer blev också början på Estlands frigörelse från Sovjetunionen. Naturligtvis hade jag hoppats få bevittnat något liknande nu, då de burmesiska munkarna tysta och obeväpnade började vandra längs gatorna i Rangoon. Men nu tycks de samstämda, sakta stegrande protesterna åter ha splittrats i blod och skräck. Och det gör ont att se.

***

Jag har emellertid målat så mycket att orden försvunnit. Jag dubbelparkerar de färdiga dukarna över alla de andra väggornamenten och hela insidan av min lådformade bostad är snart tapetserad med tavlor. Jag ser figurerna överallt omkring mig och tänker att det inte kan vara normalt. Det är så här vansinniga människor beter sig.

Jag finner nöje i en mening ur Elsa Morantes Historien:
"Ida föddes år 1903 i Stenbockens tecken, vilket tyder på flit, konstnärliga anlag och profetisk förmåga men också i somliga fall på anlag för galenskap och stolleri."

Men det är ok. Så snart dagsljuset återvänt (så gott det nu kan genom grårusket) ska jag måla klart den sista tavlan för den här gången. Förhoppningsvis är huvudet därefter tomt på bilder och resten av helgen får jag vila. Sedan återvänder jag på nytt till novellerna.