Rapport från tavelfabriken

Pool-tavlan blev klar i halvmörker i gårkväll. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska vara nöjd med resultatet eller bara lättad över att inte längre behöva stirra på den på ett par decimeters avstånd. Jag vet bara att jag är glad över att äntligen ha kommit ut på andra sidan av processen igen.

Det brukar följa en regelbunden kurva:

Först en bild slår upp i skallen på mig och manar mig att sätta igång. Därpå en period av ömsom frustration ömsom tillfredsställelse när jag ska få bilden på duken att motsvara den inuti mitt huvud. Jag tvingas inse mina tekniska begränsningar och famlar irriterat efter formerna. De båda bilderna, den inre och den yttre, böljar fram och tillbaka och båda förändras när de speglas i varandra. Sedan finner jag med ens fram till något som funkar och kursen blir återigen klar. Då tar det närsynta pilleriet vid.

Ett tag glömmer jag nästan bort vad det är jag gör. I timmar kan jag ägna mig åt att färglägga ett schackmönster av perspektivkorrekta romber utan att egentligen skänka en tanke åt vad det är de ska föreställa. Jag kan vara så försjunken i enskildheterna att när jag äntligen är klar och tar ett steg tillbaka slår helheten emot mig på ett sätt som nästan känns overkligt.

Det är nu den inre bilden med ett plopp (ja nästan i alla fall) plötsligt lösgör sig ur hjärnan. Ofta kan jag rent av känna mig osäker på om det faktiskt är jag som målat det jag ser på duken. För huvudet är tomt. Motivet inte längre mitt. Det existerar hädanefter utanför och oberoende av mig själv. Jag kan titta på det och konstatera dess brister och förtjänster. Men det har inte längre med mig att göra.

Som nu med pool-tavlan.

Allt som återstår är att häfta fast ett snöre på baksidan och hänga upp den någonstans (herregud var?) på tork. Men det lär nog dröja ett tag innan jag vet om jag egentligen gillar den. Det är sällan det som tagit längst tid att måla som blir bäst i slutändan. Snarare gäller det omvända. Och det är också därför jag är så sugen på att fortsätta med den där mindre duken som jag spände upp så sent som i förrgår natt. Så enkel och rak.

Den är redan nästan klar.