Minnet av saker som jag aldrig sett

Grunden till målningen är klar. Det vill säga, formerna är uppskissade, linjerna dragna och ett första lager av färg slarvigt påstruket. Nu går jag i cirklar runt staffliet och försöker förstå vad det är jag vill säga.

Hela bilden är egentligen baserad på ett fotografi jag själv aldrig har sett. Det togs i Cannes för ungefär fem år sedan, när några bekanta var där på semester. Där fanns en pool, så klart. Och vid något tillfälle lyckades en av besökarna knäppa en bild av de andra som senare har beskrivits för mig:

I förgrunden har vi en brunbränd yngling, välproportionerad och med colgate-leende, flytande i poolen på en badmadrass. Han håller en drink i handen, lyft som till skål med fotografen. Solen strålar och runt hans hals (eller handled?) glittrar en kedja av bling.

I bakgrunden, stående på poolkanten, syns vidare två högklackade kvinnor i (vit) bikini. Av en slump (?) har fotografen råkat kapa av dem vid halsen så att de på ett humoristiskt vis förvandlas från mänskliga individer till identitetslösa kroppar, närvarande och tillgängliga endast för den leende mannens höga nöjes skull.

Eller, den där sista tolkningen är inte min. När jag själv frammanar minnet av det här fotografiet (som jag aldrig sett), får jag tvärt om en känsla av något otillgängligt. Den leende mannen med drinken tror att han har allt han kan önska sig. Sol, sprit och lättklädda kvinnor. Han tror att det är han som spelar huvudrollen här.

I min bild är det emellertid kvinnan i bakgrunden som är nyckeln till hela scenen. Det är hennes perspektiv som är det intressanta. Men vad hon tänker vet varken vi eller mannen i poolen, eftersom hennes huvud, och därmed hennes medvetande, så slarvigt har förpassats till en punkt utanför själva bildens ramar.

I min målning är också den leende mannen försvunnen. Det är bara den huvudlösa kvinnan kvar och poolen. Badmadrassen är förvandlad till en boll och alla baslinjer är till följd av en nyck anpassade efter det gyllene snittet. Men utifrån detta hoppas jag ändå - trots att den avklädda kroppen sänder så tydliga signaler om motsatsen - kunna förmedla en känsla av något oåtkomligt.

Om jag lyckas?

Det har jag däremot ingen aning om.