En skön såpa

Jag har aldrig varit ett Zadie Smith-fan. Så Om skönhet lockade mig inte förrän jag halkade in på pocketbloggen en dag. Tydligen skulle Om skönhet kunna övertyga även den som tidigare bara varit måttligt förtjust i Vita tänder och Autografjägaren. Så jag slog till.

Den fängslade mig från första stund. Två akademiska familjer i bitter fejd med varandra. Romantiska intriger, träffsäkra iakttagelser, levande människor med levande människors fördelar och tillkortakommanden. Sympatiskt, snärtigt och mycket varmt. Jag såg för mig hur det hela snart måste utvecklas till ett gnistrande socialt fältslag. Alla spännande trådar och upptakter måste flätas samman till en allt tätare väv och till slut skulle säcken säkert snöras ihop om en gripande och storslagen poäng.

Så händer det igen...

Smith har verkligen alla verktyg. Hon ser människor. Hon förstår dem. Hon besitter en imponerande kunskap om detaljerna i det hon skildrar och har även en fantastisk förmåga att måla upp scener, samtal och episoder. Karaktärerna får liv i läsarens huvud. Ändå påminner hennes böcker mig i slutändan mer om konstfärdiga såpoperor än om fullfjädrade romaner. Figurerna och intrigerna slår klorna i publiken och är tillräckligt delikata för att hålla konceptet rullande kapitel för kapitel. Man slukar dem girigt.

Men precis som i en såpopera blir historien egentligen aldrig mer än sina karaktärer. Det är roligt ett tag, men efter si så där två tredjedelar börjar det hela kännas lite urmjölkat och när det närmar sig femhundra sidor är det kanske ändå dags att sätta punkt. Vilket jag som läsare vid det laget inte heller direkt beklagar.

Kanske är den här typen av litteratur helt enkelt inte min kopp te. Jag föredrar mer sammanhållna berättelser. Vad jag letar efter är den där typen av täthet som tar ett boaormsgrepp omkring bålen på mig och kramar till. Jag vill lägga en bok i från mig med en tung suck och känna att den blivit en del av mig, att den på något sätt, stort eller litet, har förändrat mig i grunden.

I fallet med Zadie Smith infinner sig snarare en lätt gäspning och, trots alla goda föresatser, ett flyktigt avrundande: Det var det det.