Kom och hjälp mig opp
Kom och hjälp mig opp
***
måndag 7 januari 2008
söndag 6 januari 2008
Ett rätt av tre
Min idealtillvaro består av tre komponenter:
Att kunna skriva/måla. Ett stimulerande socialt liv. Motion.
Den här vintern har såväl kreativitet och träning emellertid fått ge vika för diverse lönearbeten. Det ska tilläggas att service inte sällan är fysiskt slitsamt, särskilt under julrusher, och jag är betänkligt trött i kroppen nu när jag vaknar om morgnarna. Men den tröttheten har inget gemensamt med den behagliga utmattning man känner efter en löprunda i vårsolen.
Skrivandet rör sig ständigt i bakhuvudet men får aldrig riktigt plats att komma fram. Så snart det närmar sig ytan är det genast dags att dra skorna på trötta fötter igen och stämpla in på något arbete.
För att kunna vara kreativ måste jag ha blank tid och fasta rutiner. Min yttre tillvaro måste vara så förutsägbar och tråkig att fantasin automatiskt börjar bre ut sig. Som kompensation, men också av obändig livslängtan - så snart det bara finns syre nog. Jag hade gärna önskat att mitt skrivande var mer som ett ogräs, en stryktålig växt som alltid fann sig väg att skjuta skott. I sprickorna i asfalten. I den kompakta skuggan under andra, mer imponerande buskar. Men jag tvingas inse att det för min del krävs något mer i stil med ett rofyllt drivhus för att mina plantor ska ge frukt.
När det därför är mycket annat som händer får jag helt enkelt acceptera att det viktiga hamnar på undantag. Jag tröstar mig med att mycket jobb betyder mycket pengar, och mycket pengar betyder mycket tid och att när den tiden väl infinner sig så kommer lugnet åter tillbaka.
Igår jobbade jag också mitt sista monsterpass på överskådlig tid. Det börjar samtidigt bli en vacker styrsel på mitt privatliv. Så kanske, kanske, att det nu snart är dags för en ny period av skapande. Och motion. Axlar utan surrande spänningsknutor. Ben utan blåmärken. Följsamma nagelband. Befriande morgnar. Och ljusa kvällar. Ro i sinnet. Och läshunger...
Jo, min suck. Det hoppas jag verkligen.
Att kunna skriva/måla. Ett stimulerande socialt liv. Motion.
Den här vintern har såväl kreativitet och träning emellertid fått ge vika för diverse lönearbeten. Det ska tilläggas att service inte sällan är fysiskt slitsamt, särskilt under julrusher, och jag är betänkligt trött i kroppen nu när jag vaknar om morgnarna. Men den tröttheten har inget gemensamt med den behagliga utmattning man känner efter en löprunda i vårsolen.
Skrivandet rör sig ständigt i bakhuvudet men får aldrig riktigt plats att komma fram. Så snart det närmar sig ytan är det genast dags att dra skorna på trötta fötter igen och stämpla in på något arbete.
För att kunna vara kreativ måste jag ha blank tid och fasta rutiner. Min yttre tillvaro måste vara så förutsägbar och tråkig att fantasin automatiskt börjar bre ut sig. Som kompensation, men också av obändig livslängtan - så snart det bara finns syre nog. Jag hade gärna önskat att mitt skrivande var mer som ett ogräs, en stryktålig växt som alltid fann sig väg att skjuta skott. I sprickorna i asfalten. I den kompakta skuggan under andra, mer imponerande buskar. Men jag tvingas inse att det för min del krävs något mer i stil med ett rofyllt drivhus för att mina plantor ska ge frukt.
När det därför är mycket annat som händer får jag helt enkelt acceptera att det viktiga hamnar på undantag. Jag tröstar mig med att mycket jobb betyder mycket pengar, och mycket pengar betyder mycket tid och att när den tiden väl infinner sig så kommer lugnet åter tillbaka.
Igår jobbade jag också mitt sista monsterpass på överskådlig tid. Det börjar samtidigt bli en vacker styrsel på mitt privatliv. Så kanske, kanske, att det nu snart är dags för en ny period av skapande. Och motion. Axlar utan surrande spänningsknutor. Ben utan blåmärken. Följsamma nagelband. Befriande morgnar. Och ljusa kvällar. Ro i sinnet. Och läshunger...
Jo, min suck. Det hoppas jag verkligen.
fredag 4 januari 2008
Mindfullness
Äntligen en blank dag!
Inget jobb. Inga trevliga fester. Allt jag ska göra idag är att äta chokladpraliner och ägna mig åt min senaste hobby - att virka formanpassade skyddsfodral till mina egna och mina vänners teknikleksaker.
Ahh, virka. Det är meditation det!
Tids nog ska jag väl börja skriva också. Men det är en annan historia.
Inget jobb. Inga trevliga fester. Allt jag ska göra idag är att äta chokladpraliner och ägna mig åt min senaste hobby - att virka formanpassade skyddsfodral till mina egna och mina vänners teknikleksaker.
Ahh, virka. Det är meditation det!
Tids nog ska jag väl börja skriva också. Men det är en annan historia.
***
Dagens "bedrift" - ett iPod-fodral med citat av Elvis Presley:
tisdag 1 januari 2008
Första dagen och redan dagen efter
Champagne, fyrverkerier, dramatik. Glädje och sorg i en enda stor, härlig cocktail. En suddig fläck i pannloben någonstans mellan ögonbrynen. Osminkad, iklädd arbetströja och tyllkjol, tampas jag ensam mot full foajé av bakfulla biobesökare. Mer får ni inte ur mig en dag som denna.
Skål och välkomna till ett nytt år!
Skål och välkomna till ett nytt år!
måndag 31 december 2007
Ett år efter pånyttfödelsen
Vid den här tiden för ett år sedan befann jag mig (som jag tidigare nämnt) på en liten ö i södra Thailand. På nyårsdagen gjorde vi en tur med longtailbåt uppför kusten, till Smaragdgrottans mynning, där det redan var trångt av allsköns båtar.
Utstyrda i flytvästar och ledsagade av en guide med ficklampa simmade vi mot grottöppningen. Vattnet smakade bensin, avgaser och upprivna alger, flytvästremmarna skar in på alla möjliga ställen och mitt sällskap hyperventilerade och sa att han skulle dö, så att jag fick bogsera honom genom vågorna, medan guiden i sin tur höll mig i handen för att visa vägen. Under tsunamin hade ett stort antal människor överrumplats av vågen precis här och dränkts mot grottunnelns tak. Men jag tänkte inte låta något av detta nedslå mig nu. Jag hade en rituell baktanke med alltihop, och att det smärtade lite gjorde bara riten så mycket mer naturtrogen.
Vi paddlade oss fram de hundra meterna i bäckmörker och nådde snart den inre lagun som var målet för allt besvär - en lugn och solbelyst öppning med silkeslen sand och tjugo-trettio meter höga bergsväggar täckta av djungelgröna växter. Vi stannade där en stund och jag försökte filterera bort alla de lyckligt skrattande japanerna, de rödbrända européerna och de (trots att detta måste vara niohundrafemtioelfte gången de var här) förvånansvärt entusiastiska turledarna, och bara ta in allting, låta det slå rot inom mig även på ett djupare plan.
När vi simmade ut igen, ut i det betydligt mer ogästvänliga havet utanför, och klev upp i den rangliga longtailbåten igen, förklarade jag mig själv: härmed pånyttfödd! Från och med nu var jag rentvättad från allt dåligt som tidigare hänt mig i livet och hade sålunda en unik chans att börja om från början. Jag beslutade mig för att hädanefter inte tillåta att något hände mig som jag själv inte verkligen ville. Jag skulle över huvud taget bli bättre på att lyssna till min egen intuition och försöka lita på den istället för att analysera sönder allting till obegriplighet. Jag var vit nu. Jag tänkte inte låta någonting fläcka mig igen.
Så: Ett år senare. Hur har det gått?
Jag ser tillbaka och tänker att det faktiskt gått bra!
Det här har inte varit mitt mest produktiva år. Snarare har kreativiteten legat i träda ovanligt långa perioder. Det har inte heller varit mitt lyckligaste år i livet. Snarare ett av mina jobbigaste. Men jag tror ändå att de beslut jag tagit under det här året kommer ligga till grund för en mycket lyckligare tillvaro på sikt. I alla fall om man med lycklig menar mindre grumlig, mer insiktsfull och mer själsligt stabil. En tillvaro med åtminstone större förutsättningar till lycka en den som varit aktuell tidigare.
Nästa år hoppas jag kunna skörda de första frukterna av denna förändring. Fortsätter det som nu är jag också vid gott mod om att det ska lyckas.
Nu närmast ska jag emellertid ge mig av till butiken i Mörby Centrum och botanisera i kex och ostar eftersom det fallit på min lott att ordna vickningsmaten till nattens nyårsfest. En flaska champagne har jag lämpligt nog redan på lager. Den fick jag i födelsedagspresent av den här mannen, som avrundat sitt 2007 med en kvalificerad årslista.
De som eventuellt hoppats på ett liknande tilltag av mig får däremot lämna bordet hungriga. Jag är inte mycket för listor, boys and girls. Jag är helt enkelt inte så strukturerad.
Utstyrda i flytvästar och ledsagade av en guide med ficklampa simmade vi mot grottöppningen. Vattnet smakade bensin, avgaser och upprivna alger, flytvästremmarna skar in på alla möjliga ställen och mitt sällskap hyperventilerade och sa att han skulle dö, så att jag fick bogsera honom genom vågorna, medan guiden i sin tur höll mig i handen för att visa vägen. Under tsunamin hade ett stort antal människor överrumplats av vågen precis här och dränkts mot grottunnelns tak. Men jag tänkte inte låta något av detta nedslå mig nu. Jag hade en rituell baktanke med alltihop, och att det smärtade lite gjorde bara riten så mycket mer naturtrogen.
Vi paddlade oss fram de hundra meterna i bäckmörker och nådde snart den inre lagun som var målet för allt besvär - en lugn och solbelyst öppning med silkeslen sand och tjugo-trettio meter höga bergsväggar täckta av djungelgröna växter. Vi stannade där en stund och jag försökte filterera bort alla de lyckligt skrattande japanerna, de rödbrända européerna och de (trots att detta måste vara niohundrafemtioelfte gången de var här) förvånansvärt entusiastiska turledarna, och bara ta in allting, låta det slå rot inom mig även på ett djupare plan.
När vi simmade ut igen, ut i det betydligt mer ogästvänliga havet utanför, och klev upp i den rangliga longtailbåten igen, förklarade jag mig själv: härmed pånyttfödd! Från och med nu var jag rentvättad från allt dåligt som tidigare hänt mig i livet och hade sålunda en unik chans att börja om från början. Jag beslutade mig för att hädanefter inte tillåta att något hände mig som jag själv inte verkligen ville. Jag skulle över huvud taget bli bättre på att lyssna till min egen intuition och försöka lita på den istället för att analysera sönder allting till obegriplighet. Jag var vit nu. Jag tänkte inte låta någonting fläcka mig igen.
Så: Ett år senare. Hur har det gått?
Jag ser tillbaka och tänker att det faktiskt gått bra!
Det här har inte varit mitt mest produktiva år. Snarare har kreativiteten legat i träda ovanligt långa perioder. Det har inte heller varit mitt lyckligaste år i livet. Snarare ett av mina jobbigaste. Men jag tror ändå att de beslut jag tagit under det här året kommer ligga till grund för en mycket lyckligare tillvaro på sikt. I alla fall om man med lycklig menar mindre grumlig, mer insiktsfull och mer själsligt stabil. En tillvaro med åtminstone större förutsättningar till lycka en den som varit aktuell tidigare.
Nästa år hoppas jag kunna skörda de första frukterna av denna förändring. Fortsätter det som nu är jag också vid gott mod om att det ska lyckas.
Nu närmast ska jag emellertid ge mig av till butiken i Mörby Centrum och botanisera i kex och ostar eftersom det fallit på min lott att ordna vickningsmaten till nattens nyårsfest. En flaska champagne har jag lämpligt nog redan på lager. Den fick jag i födelsedagspresent av den här mannen, som avrundat sitt 2007 med en kvalificerad årslista.
De som eventuellt hoppats på ett liknande tilltag av mig får däremot lämna bordet hungriga. Jag är inte mycket för listor, boys and girls. Jag är helt enkelt inte så strukturerad.
söndag 30 december 2007
Biografi (19) - Tummar upp, ner, hit och dit
Här är de - mina gränslöst eftertraktade tankar om Svenska Bios aktuella filmutbud, i bokstavsordning:
American Crime - Om man inte redan har insett att barn inte är godare av naturen än vuxna människor, utan i sin oerfarenhet lika gärna egocentriska bestar med skrämmande drag av sadism, och om man inte redan är ganska luttrad i fråga om sjuka människors uppfinningsrikedom vad gäller tortyrmetoder, så blir man förmodligen förskräckt och gripen av denna verklighetsbaserade historia om en flicka som tas till fånga av sin omhändertagerska. För det är välspelat och snyggt berättat. Men de av oss som redan förhärdats lämnar förmodligen biosalongen med en undran om vad Tommy O´Haver egentligen ville uppnå med sin film, annat än en serie ganska lättköpta flämtningar av förfäran.
Arn - Tempelriddaren - Se den med extremt lågt satta förväntningar. Bered dig på att få genomlida eländet genom att skratta åt pekoralen på helt fel ställen. Föreställ dig Tre solar upphöjt i tiopotenser. Då kommer du faktiskt att bli riktigt glatt överraskad!
Darjeeling Limited - Jag kan ha svårt för Owen Wilson. Här spelar han precis en sådan enerverande person som jag fått för mig att han är i verkligheten, i en film som går för fulla hus och som jag själv myste mig igenom från början till slut (även om slutet eventuellt kändes lite utdraget). Musiken som dominerar den tillhörande förfilmen är veckans låt i mitt privata universum.
Djävulens advokat - Kanske var jag lite disträ och omotiverad när jag såg den. Eller så är jag helt enkelt lika oallmänbildad som jag ofta befarar, för jag hade lite svårt att hålla reda på alla personer och organisationer som nämndes. Hade jag haft lite bättre koll hade jag nog haft större behållning av den här skickliga dokumentären om otaliga terroristers och politiska brottslingars försvarsadvokat, Jaque Vergès.
Guldkompassen - Den har jag redan redogjort för här.
Interview - Som en filmatiserad och mycket tät teaterpjäs om en luttrad politisk reporter som blir satt att intervjua jetsetlivets senaste it-girl. Det leder till ett öppenhjärtigt samtal natten igenom. Men vad är sant och vad inte? Härligt med en film som vågar lita på dialog och skådespeleri istället för att vräka på med naket och animationer.
Michael Clayton - Smart och mycket snygg advokatthriller med en fantastiskt öppningsmonolog av juristen som just slutat ta sin medicin och - olägligt nog för de tillverkare av hälsovådliga bekämpningsmedel han annars är satt att försvara - förvandlats till en manisk sanningssägare och rättvisekämpe. Filmen tappar lite efter hand, men är fortfarande mycket sevärd.
Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford - En film för den som inte har något bättre för sig en bakfull söndag, än att sjunka ner i en biofåtölj och vila ögonen på frostiga prärielandskap i tre timmar. Jag imponeras av Casey Affleck som ynkryggen, övriga insatser också berömvärda. Träsmaktsvarning utfärdad.
Persepolis - Vackert, för att inte säga poetiskt animerad film om en flickas uppväxt i Iran. Samtidigt en välbehövlig snabbkurs i landets omvälvande närtidshistoria.
Polisorkestern som kom bort - Inte sett än.
Skuggspel - Inte kommit mig för med att se. Är inte stormförtjust i vare sig Kenneth Branagh eller Jude Law.
Svarta nejlikan - Inte velat se. Av Michael Nyqvist blir det lätt lite för mycket. Det som emellertid höjt honom flera snäpp i min aktning är hans egen obarmhärtiga dom över sin egen bild på skärgårdsaffischen till filmen Underbara älskade: "Jag ser ut som en vetebulle utan kuk."
Och med det sagt ska jag nu iväg och jobba mitt sista arbetspass för hela det här året, närmare bestämt i Darjeeling-hetsen på Grand.
American Crime - Om man inte redan har insett att barn inte är godare av naturen än vuxna människor, utan i sin oerfarenhet lika gärna egocentriska bestar med skrämmande drag av sadism, och om man inte redan är ganska luttrad i fråga om sjuka människors uppfinningsrikedom vad gäller tortyrmetoder, så blir man förmodligen förskräckt och gripen av denna verklighetsbaserade historia om en flicka som tas till fånga av sin omhändertagerska. För det är välspelat och snyggt berättat. Men de av oss som redan förhärdats lämnar förmodligen biosalongen med en undran om vad Tommy O´Haver egentligen ville uppnå med sin film, annat än en serie ganska lättköpta flämtningar av förfäran.
Arn - Tempelriddaren - Se den med extremt lågt satta förväntningar. Bered dig på att få genomlida eländet genom att skratta åt pekoralen på helt fel ställen. Föreställ dig Tre solar upphöjt i tiopotenser. Då kommer du faktiskt att bli riktigt glatt överraskad!
Darjeeling Limited - Jag kan ha svårt för Owen Wilson. Här spelar han precis en sådan enerverande person som jag fått för mig att han är i verkligheten, i en film som går för fulla hus och som jag själv myste mig igenom från början till slut (även om slutet eventuellt kändes lite utdraget). Musiken som dominerar den tillhörande förfilmen är veckans låt i mitt privata universum.
Djävulens advokat - Kanske var jag lite disträ och omotiverad när jag såg den. Eller så är jag helt enkelt lika oallmänbildad som jag ofta befarar, för jag hade lite svårt att hålla reda på alla personer och organisationer som nämndes. Hade jag haft lite bättre koll hade jag nog haft större behållning av den här skickliga dokumentären om otaliga terroristers och politiska brottslingars försvarsadvokat, Jaque Vergès.
Guldkompassen - Den har jag redan redogjort för här.
Interview - Som en filmatiserad och mycket tät teaterpjäs om en luttrad politisk reporter som blir satt att intervjua jetsetlivets senaste it-girl. Det leder till ett öppenhjärtigt samtal natten igenom. Men vad är sant och vad inte? Härligt med en film som vågar lita på dialog och skådespeleri istället för att vräka på med naket och animationer.
Michael Clayton - Smart och mycket snygg advokatthriller med en fantastiskt öppningsmonolog av juristen som just slutat ta sin medicin och - olägligt nog för de tillverkare av hälsovådliga bekämpningsmedel han annars är satt att försvara - förvandlats till en manisk sanningssägare och rättvisekämpe. Filmen tappar lite efter hand, men är fortfarande mycket sevärd.
Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford - En film för den som inte har något bättre för sig en bakfull söndag, än att sjunka ner i en biofåtölj och vila ögonen på frostiga prärielandskap i tre timmar. Jag imponeras av Casey Affleck som ynkryggen, övriga insatser också berömvärda. Träsmaktsvarning utfärdad.
Persepolis - Vackert, för att inte säga poetiskt animerad film om en flickas uppväxt i Iran. Samtidigt en välbehövlig snabbkurs i landets omvälvande närtidshistoria.
Polisorkestern som kom bort - Inte sett än.
Skuggspel - Inte kommit mig för med att se. Är inte stormförtjust i vare sig Kenneth Branagh eller Jude Law.
Svarta nejlikan - Inte velat se. Av Michael Nyqvist blir det lätt lite för mycket. Det som emellertid höjt honom flera snäpp i min aktning är hans egen obarmhärtiga dom över sin egen bild på skärgårdsaffischen till filmen Underbara älskade: "Jag ser ut som en vetebulle utan kuk."
Och med det sagt ska jag nu iväg och jobba mitt sista arbetspass för hela det här året, närmare bestämt i Darjeeling-hetsen på Grand.
Rop i natten
Vaknar vid tretiden av okända skrik. Rösten är redan hes och sprucken. Orden smärtar ändå fortsätter ropen:
-Häär! Här nere!
Jag borrar irriterat ner ansiktet i kudden och försöker stänga av öronen. Det är inte min sak att hjälpa fulla ungdomar som låst sig ute på parkeringen om natten. Det är över huvud taget alldeles för mycket skrik och bråk i det här området när hederligt folk försöker sova.
Ropen fortsätter, alltmer förtvivlat.
Det slår mig då plötsligt att alla i hela huset kanske ligger vakna just nu och tänker precis samma sak. Att det inte är deras ensak. Att idioten där ute får skylla sig själv. Och lära sig en läxa på kuppen.
Så i övermorgon är det en notis i lokaltidningen, om en ung man som frusit ihjäl utanför ett hyreshus på lördagsnatten, för att ingen som hörde honom orkade stiga ur sängen. Kanske hade han fallit från balkongen och brutit båda benen. Kanske var han inte ens berusad.
-Hää---! Hä---- ehhre!
En bild i mitt huvud: Av ropen som studsar mot husets fasad. Av tio våningar med likgiltiga fönster som alla blundar och inget vill se. Av den ensamme människans som står hjälplös och huttrande, inför massans anonyma grymhet.
Nu är jag klarvaken. Jag virar täcket om kroppen och smyger ut på balkongen. Parkeringen är nu tom. Någon måste trots allt ha släppt in honom. Kanske hans mamma. Eller någon annan. Någon som orkade stiga upp.
Kryper tillbaka ner i sängen men har svårt att somna om. I väsandet från motorvägen hör jag fortfarande ynglingens skrik. Och det iskalla bruset från min egen bekvämlighet.
-Häär! Här nere!
Jag borrar irriterat ner ansiktet i kudden och försöker stänga av öronen. Det är inte min sak att hjälpa fulla ungdomar som låst sig ute på parkeringen om natten. Det är över huvud taget alldeles för mycket skrik och bråk i det här området när hederligt folk försöker sova.
Ropen fortsätter, alltmer förtvivlat.
Det slår mig då plötsligt att alla i hela huset kanske ligger vakna just nu och tänker precis samma sak. Att det inte är deras ensak. Att idioten där ute får skylla sig själv. Och lära sig en läxa på kuppen.
Så i övermorgon är det en notis i lokaltidningen, om en ung man som frusit ihjäl utanför ett hyreshus på lördagsnatten, för att ingen som hörde honom orkade stiga ur sängen. Kanske hade han fallit från balkongen och brutit båda benen. Kanske var han inte ens berusad.
-Hää---! Hä---- ehhre!
En bild i mitt huvud: Av ropen som studsar mot husets fasad. Av tio våningar med likgiltiga fönster som alla blundar och inget vill se. Av den ensamme människans som står hjälplös och huttrande, inför massans anonyma grymhet.
Nu är jag klarvaken. Jag virar täcket om kroppen och smyger ut på balkongen. Parkeringen är nu tom. Någon måste trots allt ha släppt in honom. Kanske hans mamma. Eller någon annan. Någon som orkade stiga upp.
Kryper tillbaka ner i sängen men har svårt att somna om. I väsandet från motorvägen hör jag fortfarande ynglingens skrik. Och det iskalla bruset från min egen bekvämlighet.
lördag 29 december 2007
Med början i slutet och en paus i mitten
Det första jag egentligen såg av Sopranos var slutscenen. I öronen på de frälsta måste detta låta som den värsta typen av hädelse. Men jag har inget emot det, särskilt inte eftersom det lilla jag då fick se också var det som lockade mig att ta mig an hela serien från början.
Nu har jag betat av de första två säsongerna och jag älskar det. Jag älskar underströmmarna. Jag älskar de mest enerverande karaktärerna, alla de smarta terapiscenerna och de lagomt kryptiska drömtydandet. Och jag ser paralleller överallt. Chefen på Victoria-biografen är exempelvis häpnadsväckande lik en smärtare och mer hårfager Tony Soprano. Han frågade mig om det var bra eller dåligt. Jag svarade ärligt att det var bra.
Det var emellertid med blandade känslor jag insåg att jag nu har tillgång även till de fyra resterande säsongerna Det är som att stå inför en fantastisk gourmet-buffé och veta att allt kommer smaka så gott att man aldrig kommer kunna hejda sig i tid. Man kommer föräta sig, få ont i magen och i huvudet och ändå kommer man fortsätta att proppa i sig.
Och det är inte så en gourmet-buffé förtjänar att avnjutas!
Därför var det lika mycket en lättnad som en besvikelse att första skivan i box nummer tre visade sig vara ett måndagsexemplar. Två av fyra avsnitt saknades. Som en glugg i den annars så perfekta tandraden. Nu måste jag hejda mig medan returneringsprocedurerna går sin gilla gång.
Inombords tackar jag slumpen för denna påtvingade andpaus. Nu får jag tid att smälta intrycken. Inför nästa sittning hinner jag nu bli ordentligt hungrig igen.
Nu har jag betat av de första två säsongerna och jag älskar det. Jag älskar underströmmarna. Jag älskar de mest enerverande karaktärerna, alla de smarta terapiscenerna och de lagomt kryptiska drömtydandet. Och jag ser paralleller överallt. Chefen på Victoria-biografen är exempelvis häpnadsväckande lik en smärtare och mer hårfager Tony Soprano. Han frågade mig om det var bra eller dåligt. Jag svarade ärligt att det var bra.
Det var emellertid med blandade känslor jag insåg att jag nu har tillgång även till de fyra resterande säsongerna Det är som att stå inför en fantastisk gourmet-buffé och veta att allt kommer smaka så gott att man aldrig kommer kunna hejda sig i tid. Man kommer föräta sig, få ont i magen och i huvudet och ändå kommer man fortsätta att proppa i sig.
Och det är inte så en gourmet-buffé förtjänar att avnjutas!
Därför var det lika mycket en lättnad som en besvikelse att första skivan i box nummer tre visade sig vara ett måndagsexemplar. Två av fyra avsnitt saknades. Som en glugg i den annars så perfekta tandraden. Nu måste jag hejda mig medan returneringsprocedurerna går sin gilla gång.
Inombords tackar jag slumpen för denna påtvingade andpaus. Nu får jag tid att smälta intrycken. Inför nästa sittning hinner jag nu bli ordentligt hungrig igen.
fredag 28 december 2007
torsdag 27 december 2007
Ännu ett år fyllt, om än ej till bristningsgränsen
Födelsedagsschema:
Mellandagsshopping och trivselfika med den här kära vännen som i present tidigare bjudit mig på en fantastisk middag på Stockholms Matvarufabrik.
Därpå eventuellt en liten film för att fördriva eftermiddagen, om inget oväntat sker.
Sedan en bit mat och med denne gode man (som emellertid heter något helt annat än det som påstås i krönikans byline...) och hans trevliga flickvän.
Följt av drinkar i samma sällskap, med välkommen uppslutning av skandalskribenten bakom bland annat den här lilla konstfärdiga skapelsen.
Fest var det redan för ett par veckor sedan. Nån måtta får det vara på roligheterna.
onsdag 26 december 2007
Biografi (18) - ståplats i paradiset
Det nya kaféet på Victoria är verkligen tjusigt. Inget snack. Jag hade gärna tagit en bild av det hela för att visa er. Problemet är bara att det inte finns plats i lokalen att ta tillräckligt många steg baklänges för att få in ens merparten av skapelsen i digidisplayen på en och samma gång. 
Röda soffor, mjuka mattor, lyxiga mackor och rättvis choklad. Mycket inbjudande. Men vänta! Fanns det inte en biograf här nyss? Jodå, vi finns här fortfarande. Titta lite till höger bara. Nej, inte fullt så långt. Dä.... där! Där i det lilla båset som ligger inträngt i ena hörnet av kaféutrymmet. Där står vi. Jo, jag lovar. Om du kisar kanske du skymtar oss bland alla popcornpåsar, sladdar, godislådor och blankettpärmar. Här. Här ja! Hej och välkommen på bio! Köa gärna ned i trappen mot toaletterna, eller ut på gatan, vilket som passar bäst. Så ska vi försöka hjälpa er i ingen som helst turordning alls.
Nå. Det ska tilläggas att nuvarande lösning bara är provisorisk. Jag är glad åt Baristas etablering. Men jag hoppas vid den gud som föddes i dagarna för ett par årtusenden sedan, eller någon annan, att det snart blir lite bättre ordning i vårt lilla biljettbås också.
***
Det är min sista timme i livet som 29-åring. Därefter träder jag obönhörligt över tröskeln till 30-talet varifrån det aldrig skola finnas någon återvändo.
Fördriver några minuter med att trots allt lägga ut en bild av Victorias nya kafé. Så här ser foajén numera ut.
tisdag 25 december 2007
Biografi (17) - Jul(films)dagen
Och lika snabbt var så julen över. I alla fall för min del.
Alla som fortfarande är lediga vaknar däremot idag och famlar omkring sig efter något vettigt att göra sedan alla klappar är öppnade och tålamodet vad gäller familjemys redan ligger skrämmande nära sin yttersta gräns. En bio kanske? Ja, varför inte!
Så väller julfirarna nedför stadens gator i riktning mot närmsta premiärbiograf, likt en kraftfull och skrämmande översvämningsvåg. Jag ska snart ge mig iväg till Victoria för att ta emot några av dem. Och bävar en smula. För ett nytt kafé, Barista, har nyligen etablerat sig i foajén. Ett berömvärt koncept förvisso, med rättvisemärkt kaffe och liknande, och säkert kan det bidra till gemytet i den gamla biografen. Men frågan är om det lämnats plats för så mycket annat i entréhallen?
Vi får väl se...
Spänningen stiger?
Hur som helst: Fortsättning följer.
Alla som fortfarande är lediga vaknar däremot idag och famlar omkring sig efter något vettigt att göra sedan alla klappar är öppnade och tålamodet vad gäller familjemys redan ligger skrämmande nära sin yttersta gräns. En bio kanske? Ja, varför inte!
Så väller julfirarna nedför stadens gator i riktning mot närmsta premiärbiograf, likt en kraftfull och skrämmande översvämningsvåg. Jag ska snart ge mig iväg till Victoria för att ta emot några av dem. Och bävar en smula. För ett nytt kafé, Barista, har nyligen etablerat sig i foajén. Ett berömvärt koncept förvisso, med rättvisemärkt kaffe och liknande, och säkert kan det bidra till gemytet i den gamla biografen. Men frågan är om det lämnats plats för så mycket annat i entréhallen?
Vi får väl se...
Spänningen stiger?
Hur som helst: Fortsättning följer.
måndag 24 december 2007
God jul!
Julaftonsmeny för en:
Frukost: Yoghurt med tärnat äpple, russin, hackade mandlar och kanel. Kaffe. Chokladpraliner.
Lunch: Rostat vörtbröd med färskost, kallrökt kravmärkt lax, gurka. Rött te med citron och ingefära.
Mellanmål: Ingrid Marie-äpplen. Clementiner. Chokladpraliner.
Middag: Janssons frestelse med gurka vid sidan. Julmust. Chokladpraliner.
Konjaksspetsad glögg med russin och skållad mandel, som avrundning.
Frukost: Yoghurt med tärnat äpple, russin, hackade mandlar och kanel. Kaffe. Chokladpraliner.
Lunch: Rostat vörtbröd med färskost, kallrökt kravmärkt lax, gurka. Rött te med citron och ingefära.
Mellanmål: Ingrid Marie-äpplen. Clementiner. Chokladpraliner.
Middag: Janssons frestelse med gurka vid sidan. Julmust. Chokladpraliner.
Konjaksspetsad glögg med russin och skållad mandel, som avrundning.
söndag 23 december 2007
Julfirarens vårdguide till paradoxen
Firar dan före dan med att sitta i telefonkö hos Vårdguiden. De har ju inte så mycket annat att göra så här under jul...
Tror faktiskt att jag hittills lyckats pricka av var enda en av de biverkningar som utlovades i bipacksedel LT1140AB, utom viktökning och aggressivitet (men aggressiviteten ska vi nog också klara av om detta fortsätter). Det senaste symptomet vet jag dock inte riktigt om det faller inom ramen.
-Din plats i kön är nummer ... 16!
Jo jag vet.
Det har den varit de senaste femton minuterna...
***
Och fortsatte så vara, tills de tröstlösa ringsignalerna plötsligt avbröts efter en halvtimme och byttes ut mot ett tutande upptaget.
***
Jag får väl pallra mig iväg till akuten då. Glamkäckt då att jag i alla fall bor nästgårds med Danderyds sjukhus (där zombierna för övrigt vaknar en masse i John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda, om jag nu ska försöka vara lite litterär och dessutom lite krystat aktuell eftersom författaren i fråga också är man för en julsaga i DN).
God jul till er också!
***
Vilket enastående smidigt bemötande! Jag slank förbi hela kön av tanter och gubbar, fick kissa i en mugg och kunde sedan lämna akutmottagningen efter mindre än en kvart med ett e-recept på antibiotika. Nu hinner jag till och med till jobbet i tid. Jag har hört ryktas att det ska ligga julklappslådor med belgisk choklad där och vänta på sina mottagare. Det hade jag inte velat missa för alla urinvägsinfektioner i världen.
Tror faktiskt att jag hittills lyckats pricka av var enda en av de biverkningar som utlovades i bipacksedel LT1140AB, utom viktökning och aggressivitet (men aggressiviteten ska vi nog också klara av om detta fortsätter). Det senaste symptomet vet jag dock inte riktigt om det faller inom ramen.
-Din plats i kön är nummer ... 16!
Jo jag vet.
Det har den varit de senaste femton minuterna...
***
Och fortsatte så vara, tills de tröstlösa ringsignalerna plötsligt avbröts efter en halvtimme och byttes ut mot ett tutande upptaget.
***
Jag får väl pallra mig iväg till akuten då. Glamkäckt då att jag i alla fall bor nästgårds med Danderyds sjukhus (där zombierna för övrigt vaknar en masse i John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda, om jag nu ska försöka vara lite litterär och dessutom lite krystat aktuell eftersom författaren i fråga också är man för en julsaga i DN).
God jul till er också!
***
Vilket enastående smidigt bemötande! Jag slank förbi hela kön av tanter och gubbar, fick kissa i en mugg och kunde sedan lämna akutmottagningen efter mindre än en kvart med ett e-recept på antibiotika. Nu hinner jag till och med till jobbet i tid. Jag har hört ryktas att det ska ligga julklappslådor med belgisk choklad där och vänta på sina mottagare. Det hade jag inte velat missa för alla urinvägsinfektioner i världen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
