En vind av vemod, över velden

Kriget är slut nu. Den frenesi som frodades under de stormiga åren - när Royal Air Forces unga män stationerades i staden, och ovissheten, tillfälligheten, de nya intrycken, fick människorna att bilda politiska grupper, förälska sig, ta fyr - har förbytts i vemod. RAF-männen reser hem igen, till alla de andra problem som väntar dem i deras hemländer. De politiska vindarna skiftar. De unga som blir kvar längtar ut, längtar bort. Kärlek som kriget gjort möjlig, övergår i smärta och vemod.

Ingenting består i Doris Lessings Sydrhodesia, inget utom den äldre generationens bekväma åsikter om skillnaden mellan svart och vit. Tiderna förändras. Landet förändras. Martha själv är stadd i ständig förvandling. Hon är van vid det. Känslor kommer och går. Även hennes utseende är olika från månad till månad. Utan att lägga någon värdering i det konstaterar hon bara att hon just nu befinner sig i en av sina magra perioder, och att hon snart blir rund igen av sig själv. Det enda som alltid brinner lika stark är förtrytelsen och längtan till en plats där hon kan vara sig själv närmast.

Den myndiga Mrs Van, centralfigur inom det socialdemokratiska partiet, gör vad hon kan för att förbättra situationen för afrikanerna. Men i skuggan av de gångna årens grymheter gör hon det utan illusioner:

"Tror vi att vita och svarta raser skiljer sig från varandra ifråga om klokhet? Nej, det tror vi inte. Men jag misstänker att ni tror, att när ni blir självständiga kommer ni att vara klokare än européerna. Men det kommer ni inte att vara. Jag för min del kämpar för ert oberoende därför att jag anser att ni har den oförytterliga rätten att vara lika grymma och lika dumma som vi."

Ett uttalande som gör henne politiskt omöjlig i de flesta läger i ett slag.

Uppifrån framtidens molntuss kan vi idag skåda ner på det land som 1980 döptes om till Zimbabwe och se hur det gick sen.

På bekostnad av förövarens händer

Har draperat rosa tyg i två och en halv timme. Anfallaren smalnar av och försvinner in i vecken. Där bidar han sin tid.

Ett tecken på något?

Inför min (förhoppningsvis snart) förestående flytt rensar jag (mer eller mindre systematiskt) ur skåp och lådor och slänger, skänker, alternativt säljer bort sådant som bara står och skräpar.

Till det som slängs hör livlöst fossil från förra decenniets elektroniska tidsåldrar - disketter, externa cd rom-brännare, telefonkatalogtjocka laptopar och ett ormbo av kablar som förjäves söker efter matchande uttag. Det får mig att känna mig lite gammal, men på ett distingerat, vördnadsbjudande sätt som faktiskt är ganska angenämt.

Det som skänks bort till Myrorna är huvudsakligen för stora eller för små kläder som jag någon gång uppenbarligen funnit snygga eller åtminstone prisvärda. Jag hisnar åter inför tidens gång.

Det som säljs på blocket är allt möjligt. Härom veckan rök min klumpiga flicksäng för en tusing. I förrgår sålde jag farsgubbens gamla vinylspelare till någon musiknörd för ett par hundra (kommer jag någonsin köpa nya LP-skivor?). Och igår lämpade jag över en skrymmande antologi i svensk litteratur, från runorna framåt, på en nykläckt universitetsstudent för en femhundring.

Insåg samtidigt att det snart var tio år sedan jag själv avslutade mina fyra terminer som student på litteraturvetenskapliga institutionen, och de människor som under den tiden rört sig över gräsmattorna på Frescati, på exakt samma sätt, har gått från att se äldre, smartare och tryggare ut, till att successivt bli allt yngre, nervösare, mer sökande. Jag minns hur jag själv mådde då för tio år sedan och jag längtar inte tillbaka.

Ikväll ska jag istället omvandla de pastellfärgade Svensk litteratur I-V, från runorna framåt, till alkohol och annan plägnad på en trevlig lokal i centrala Stockholm. Är detta möjligen också ett tecken, ett symptom, på något? Nej det är det inte.

Vad får det lov att vara?

Överväger om jag borde tillföra något i övre vänstra hörnet, och i så fall vad?

Vad förekommer opåkallat i fågelhöjd, biografmiljö, förutom spakarna till automatiska dörrstängare? Ett popcornregn? Ett tonårskrig som tagit fart utanför bild och som egentligen inte har något med den här kvinnan att göra, men som hon nu ändå råkar bli inblandad i? Ska jag med andra ord låta de 2 stiga ut ur salongen i en överraskande kaskad av puffad majs? I stället för ris så att säga. Och vad kan jag i så fall tänkas vilja säga med det? Är svaret på föregående fråga egentligen väsentlig?

Biografi (22) - Statistik

Entrédörr till Victorias salong 2

Jag brukar sällan missa ett tillfälle att påpeka hur mycket begåvade och kreativa människor det finns bland arbetskamraterna på bion. Jag brukar svänga mig med hafsigt överslagna bråktal. Nu ska jag en gång för alla försöka göra en mer systematisk sammanställning.

På Stockholms två Svenska Bio-biografer arbetar i nuläget 19 personer med schemalagda pass inom driften på själva biograferna.

Av dessa 19 personer arbetar 6 stycken samtidigt med musik på seriös nivå: Dels denna lilla stjärna som snart släpper en ny EP; detta framgångsrika skägg; killen med dubbelnamn och två band; en av medlemmarna i det senare av dessa två band, som även kör sin egen grej; bions svenska jazzrussin; och slutligen killen som med tanke på den pågående Mamma Mia!-hysterin är helt rätt i tiden med sitt Abba-coverband.

Av dessa 6 har en samtidigt litterära ambitioner vilka han, med stöd av studiemedel, även ägnat sig åt på heltid. En är utbildad sömmerska.

Av de kvarvarande 13 har vi vidare en teaterapa, en som skriver och målar, och en som i nuläget i alla fall studerar litteraturvetenskap.

Återstår sålunda 10 personer, drygt hälften, varav ingen jobbar organiserat med något konstnärligt. Dock är det av dessa två som är gärna fotograferar, en som glatt men sporadiskt sjunger i kör, en som målar, samt slutligen en pensionerad yrkesmilitär som spelar tvärflöjt, samlar på brons och antikviteter och som ägnat lejonparten av sin fritid de senaste åren åt att egenhändigt inreda och renovera sin tvårummare i Gamla stan i autentisk gustaviansk 1700-talsstil.

Kvar finns nu, av de ursprungliga 19, 5 stycken med andra slags intressen.

Men även dessa är så klart cineaster.

***

Uppdatering: Fick just höra att en av de slutliga 5 studerar måleri på konstskolan Idun Lovén. Så egentligen var det alltså bara 4 kvar med andra intressen.

Tapetserar, målar lister.

Fortfarande med feber och nu därtill en envist rinnande näsa, återupptar jag mitt Peter Dahlande. Allt befinner sig i den där tråkiga, hantverksmässiga fasen när skissandet är klart och allt har fått sin ungefärliga form, men det ännu är för tidigt för något slutgiltigt. Nu ska det bara på en massa färg. Det är tråkigt. Lika bra då att ge sig hän åt det tråkigaste av det tråkiga först, så blir det förhoppningsvis roligare sen.

Ansiktslyftning

Bokhyllor.

Kanske blev jag inspirerad av min lagkamrat i Bellmanstafetten, som hade nypremiär för sin blogg idag. Kanske är det ett substitut för att få nymöblera mitt riktiga, framtida hem. Eller så var det bara hög tid för ett lyft av något slag.

Doris!

Ambivalensens och de exakta avvägningarnas mästarinna!

Efter en paus av rädsla för övermättnad är jag tillbaka i Lessings Matha Quest-serie. Nu tredje volymen. Andra världskriget rasar i Europa och i Sydrhodesia gror politiska proteströrelser mot sättet som den afrikanska befolkningen behandlas av den vita övermakten. Martha engagerar sig i en kommunistisk grupp, driven av på samma gång stor välvilja och löjeväckande byråkrati. Inte sällan tillåts sammanträdesprinciperna till och med överskugga själva grundfrågan, när indignationen ständigt tvingas gå omvägen via systemanalyser och protokoll. Det är så varmt men samtidigt parodiskt skildrat att jag, som inledningsvis fasade för att tvingas genomlida en lång fas i Marthas liv där hon blint ska brinna för fader Stalin, lugnas redan under de inledande kapitlen.

Så hej så länge! Jag hör av mig igen när det blir fred.

Feber

Jag är förkyld. Det är en sån där liten och löjlig förkylning som de andra, tuffa förkylningarna skrattar åt och gör narr av. Den försöker koppla nacksvingsgrepp på min kropp men lyckas inte. Den bara dinglar omkring lite löjligt runt halsen på mig där jag går.

Den lilla förkylningen gör mig lite febrig, lite snuvig, lite klibbig, lite tung i huvudet. Jag lät den hålla mig hemma från jobbet härom dagen men försöker nu hellre att inte låtsas om den. Den är ju knappt något alls att orda om alls, ändå lyckas den göra sig tillräckligt påtaglig för att hålla mig tillbaka.

Jag orkar inte ta tag i saker. Tanken på att blanda halsrossel med ångor från lösningsmedel är knappast lockande. Tanken på att gå ut och springa en halvmil känns absurd. Jag ligger mest bara på rygg och läser.

Kurar ihop mig. Samlar tankarna. Förbereder ett språng.

Min min min

Allt blir kletigt av ordet "min". Även när det är tänkt att bara vara beskrivande ger det lätt ett sken av självupptagenhet och enfald. Som när trutarna monotona skrän blir till "mine! mine! mine!" i filmen Finding Nemo.

Det blir knappast bättre när "min" efterförljs av ett substantiv som redan från början är hiskeligt.

Värst av allt måste tveklöst vara (och jag ryser till av äckel särskilt när det råkar vara jag själv som yttrat det):

"Min blogg".

Groteska böjelser

Att se olympiska gymnaster slingra omkring på sina redskap är alltid lika häpnadsväckande. Dock inte alltid en estetisk upplevelse.

Medan dansare strävar mot en pose som ska vara perfekt avvägd, tycks det extrema vara gymnasternas ideal. Handleder och fingrar vinklas i förment gracila men snarast brutala vinklar, senor sträcks ut, ryggar böjs i exorsistiska bryggor. Utövarna är så viga att de misst all känsla för det som är lagom. Som betraktare blir jag lika ofta äcklad som imponerad. Det kan vara likadant med metaforer.

Jag läste just ut Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik - på samma gång en mordgåta av storkonspiratoriska mått och en banal historia om ungdomar i collagemiljö. Mordgåtan förtjänar en erkännande nick, den är faktiskt ganska intrikat uppbyggd. De banala tonåringarna bryr jag mig emellertid inte om alls. Det sammantagna intrycket blir det jag vant mig vid efter att ha läst en tjock amerikansk roman, nämligen det samma som när en spinkig amerikansk tonårsgymnast försökt förbluffa mig med sina konster. Övermättnad och en undran om varför.

Ingenting i Pessls bok får bara vara vad det är. Allt som rimligen kan liknas vid något annat måste genast göra det. Det tycks inte spela någon roll om liknelsen ens är särskilt välfunnen eller motiverad: ryggsäckar står "lutade mot skåpbilens bakruta likt feta män som slumrat till", någon skolkar "som "en pojke med dålig andedräkt och klibbiga handflator". Och där ingen liknelse finns att tillgå, anmäler sig ännu hellre en referens till någon bok, film eller annat konstverk. Det enorma referensmaterialet är i själva verket en av romanens stora stöttepelare och de återkommande hänvisningarna hade också kunnat vara ett genialt inslag som skänkt föredömlig spänst och rytm, om hon bara använt dem med måtta. Nu blir referenserna istället så många att jag snart slutar läsa dem, skummar förbi dem och till slut rent av försöker bortse från dem i jakt efter textens egentliga huvudspår.

Boken irriterar mig dels för sin egen skull, för att den så desperat försöker imponera på mig att den automatiskt kopplar bort välviljan. (Dels för att Pessl är född samma år som jag men i motsats till mig förbaskat framgångsrik.) Och dels stör den mig för att jag är rädd att jag begår samma synd.

Att ha nära till liknelser är naturligtvis en tillgång. Men det är en förmåga som samtidigt ökar risken för samma slags groteska överrörlighet som i Fördjupade studier. Hur vig man än är får man aldrig passera gränsen för det tillräckliga. Ibland räcker det att ett träd bara får vara ett träd, ett moln ett moln, och gör det inte det är det förmodligen läge att börja fråga sig vad trädet eller molnet egentligen har i berättelsen att göra.

I mitt bakhuvud svävar några ord till ledstjärna och varning - inledningen till en novell som min vän skrev en gång, och som i avsaknad av krusiduller, ändå och just därför, är fullt tillräckliga att slå upp portarna för all din fantasi:

"Ett torg. November."

Minnets fallgropar

I filmen Blade runner inser Rachael att allt det som hon trott varit hennes privata minnen av en barndom, en uppväxt, i själva verket aldrig inträffat utan istället är inprogrammerade i hennes hjärna för att skänka emotionell stabilitet och en illusion av lång livserfarenhet trots att hon egentligen bara levt i ett fåtal år. När jag ser Final Cut-versionen av samma film står jag själv inför en liknande förvirring.

Det var säkert tio år sedan jag såg det som kommit att betraktas som orginalet. Jag kom sedan dess inte ihåg mycket mer än att jag gillade filmen för dess mörker och för sorgen i Harrison Fords ansikte, samt utöver detta en avgörande scen i närheten av slutet, en twist som plötsligt gav nytt perspektiv åt hela berättelsen.

I fredags gav jag mig ivrigt hän åt den nyklippta kultklassikern, med alla dess patetiska små utspel, irrationella motiv, (en kärleksscen som lika gärna hade kunnat vara en våldtäkt) och Fords hundlika minspel, i väntan just på denna avgörande scen. Men den kom aldrig!

Frustrerat grabbade jag tag i alla jag kände i jakt på någon som hade orginalet i färskt minne och som kunde hjälpa mig komma till klarhet med var den där scenen tagit vägen, om Ridley Scott klippt bort den, och i så fall varför då? Vännerna visste dock bara att själva slutet förändrats, blivit mer mörkt. Men den där scenen jag mindes - nej den kom de inte ihåg. Och när jag nu slarvigt kammar igenom nätet för att hitta ett spår av samma scen, som var så avgörande att den ju borde ha nämnts var som helst, inser jag att den faktiskt aldrig funnits. Jag har genom åren helt enkelt hittat på den själv.

Den inte existerande scenen går ut på att replikantjägaren Deckard, i samband med en skada han ådrar sig, upptäcker att han själv är en replikant. Temat: Det du försöker förinta hos andra finns även inom dig själv, och så vidare. I tron att detta var en av filmens uttalade essenser lade jag denna tolkning över skeendet och fann naturligtvis små ledtrådar till det kommande avslöjandet överallt i filmen under berättelsens gång - som i den aldrig besvarade frågan om Deckard själv genomgått känslotestet som avslöjar replikanter; i hans avsaknad av bakgrund annat än i fotografier; hans överordnades slit-och-släng-aktiga inställning till honom (såsom ändå bara varande en, i mänsklighetens tjänst, specialtillverkad slav); hans ambivalenta känslor inför "avskedandet" av andra replikanter; och så naturligtvis den sista origamin som likt ett visitkort lämnas i hans trapphus precis i slutet - en figur som motsvarar en av hans mycket privata sinnesbilder, och som han nu måste inse inte alls är privat utan inplanterad, eftersom andra känner till den, på samma sätt som han själv gör med Rachaels hemligheter. Mitt sällskap, som inte sett originalet, fann inga sådana ledtrådar alls.

Jag vet nu inte om min tolkning är relevant, eller om den bara kommer sig av en småsjuklig svulst i mitt minne. Vet någon råd får den gärna komma mig till undsättning!

Tills vidare sorterar jag in den där Blade Runner-scenen bland de andra av mina minnen som jag efter lång tid insett att jag hittat på själv. Till för bara någon månad sedan var jag till exempel helt övertygad om att jag, när jag var ungefär 5 år gammal och mina föräldrar bilade med mig till Spanien, så hade vi varit på turistbesök i en gammal tysk medeltidsborg, och där hade den brittiska rockgruppen Dire Straits kommit fram och hälsat på mig eftersom de tyckte att jag var söt. Detta har heller aldrig hänt.

Det är nog tur att jag helt frivilligt valt att strunta i journalistiken, för att istället ägna mig åt fabulationer.

Skeva nivåer

Läser om den tyske konstnären Tim Eitel i DN. och försvinner in i Schiefe Ebene. Jag tror mig förstå två saker. 1. Jag följer trender jag inte visste fanns. 2. Jag är hopplöst oskolad.

Att känna igen sig (eller i alla fall en del av sig själv) på ett oväntat ställe är omtumlande. För att dra ut på upplevelsen dök jag ut på nätet på jakt efter fler Eitel-människor fångade i fascinerande poser, vardagliga scener som genast väcker frågor om innan och efter. Jag hittade dock lika många sopsäckar mot svart bakgrund som kroppar mot grå bland hans verk, och återupprättade sålunda, på en gång lättad och besviken, gränsen mellan mig själv och de andra.

Att känna sig underlägsen är stimulerande. Det finns så mycket att lära och hur mycket enklare hade det inte varit om jag gått en kurs någonstans på vägen och fått de mest basala knepen avslöjade för mig på en gång, istället för att som nu försöka lista ut dem helt på egen hand. Svåra saker har emellertid alltid lockat mig mer än enkla. Jag är oskolad. Men jag är envis.

Som när någon för länge sedan, inspirerad av ett personlighetstest ur någon veckotidning, förde fram den hypotetiska frågan: Du kommer fram till ett berg, hur tar du dig till andra sidan? Någon svarade att hon skulle flyga över toppen i en liten luftballong, någon annan att han skulle leta reda på vägen som gick runt, en tredje att han skulle spränga en tågtunnel rakt igenom det, och jag att jag skulle bestiga det till fots, utan redskap.

Är det konstigt att åsnan slår sig blodig ibland?

Skuggjakt

Testa att hålla för ena halvan av ansiktet åt gången, så kanske ni förstår vart jag vill komma. Ett enkelt knep, tänkte jag, för att få till ett mångbottnat uttryck. Kanske alltför enkelt. Det får tiden utvisa.