Dans i vardande

För ett antal år sedan, när jag fortfarande gick på JMK och lekte reporter under fördjupningskursen i radiojournalistik, fick jag knalla ner till Nordiska muséet där de hade pressvisning för en ny utställning. Jag minns ingenting av vad den handlade om. Jag minns bara filmen de visade om Peter Dahls Dans i det blå.

Filmen var lika kongenial som den var enkel. Allt den bestod av var hans egen berättarröst, kommenterande en serie på 36 fotografier, tagna av tavlan i olika skeden under arbetets gång. Detaljer dyker upp och försvinner, ansikten skrattar, suddas sedan ut, stämningen skiftar, ljuset går i vågor. Vid något skede är hela salen drömsk och förtrollande, med kavaljeren som ett hukande monster över dansösens späda kropp. Sedan ger målaren plötsligt upp. Han får inte till det, tycker han. Duken blir nu stående i flera månader, innan han tar fram den igen, tar de sista fotografierna och gör den färdig.

Efter alla intryck som betraktaren bjuds på under vägen mot målet är slutresultatet i sig en besvikelse. Man tycker att han borde stannat upp någonstans på vägen, renodlat en tanke som senare målades bort, och just som en verklig dans är det stegen mitt i som trollbinder, inte den final där allting slutgiltigt stannar.

Jag har tänkt att jag någon gång borde göra som Peter Dahl, och ta bilder av en målning under arbetets gång. Jag har dock varit rädd för att uppleva detsamma som jag gjorde av filmen om Dans i det blå, alltså att jag skulle se den rätta tavlan glida mig ur händerna, när jag tror att rör mig den närmare. Utan jämförelsematerial skulle jag aldrig märka att den försvann, och aldrig behöva sörja det förgängliga.

Idag kom jag ändå fram till att göra ett försök. Kanske blir det dötrist. Kanske inte. Det går inte att veta på förhand. Min pågående målning heller inte lika lös i fogarna som Peter Dahls - jag har ju tänkt ut det mesta redan från början. Men kanske kan det ändå vara intressant, i alla fall för mig själv, att se ett uttryck växa fram.

Ni har redan fått se förstudien. Här kommer duken som den ser ut efter ett tillfälle med konturskisser innan helgen (jag använder akvarellpenna - kol har jag aldrig förstått mig på, det blir ju bara sotigt överallt - stryker sedan bort överskottsfärgen med fuktad trasa), och det första anfallet med grundfärger idag. Nu måste det torka lite innan jag går vidare. Annars blir det bara onödigt kladdigt.