En vind av vemod, över velden

Kriget är slut nu. Den frenesi som frodades under de stormiga åren - när Royal Air Forces unga män stationerades i staden, och ovissheten, tillfälligheten, de nya intrycken, fick människorna att bilda politiska grupper, förälska sig, ta fyr - har förbytts i vemod. RAF-männen reser hem igen, till alla de andra problem som väntar dem i deras hemländer. De politiska vindarna skiftar. De unga som blir kvar längtar ut, längtar bort. Kärlek som kriget gjort möjlig, övergår i smärta och vemod.

Ingenting består i Doris Lessings Sydrhodesia, inget utom den äldre generationens bekväma åsikter om skillnaden mellan svart och vit. Tiderna förändras. Landet förändras. Martha själv är stadd i ständig förvandling. Hon är van vid det. Känslor kommer och går. Även hennes utseende är olika från månad till månad. Utan att lägga någon värdering i det konstaterar hon bara att hon just nu befinner sig i en av sina magra perioder, och att hon snart blir rund igen av sig själv. Det enda som alltid brinner lika stark är förtrytelsen och längtan till en plats där hon kan vara sig själv närmast.

Den myndiga Mrs Van, centralfigur inom det socialdemokratiska partiet, gör vad hon kan för att förbättra situationen för afrikanerna. Men i skuggan av de gångna årens grymheter gör hon det utan illusioner:

"Tror vi att vita och svarta raser skiljer sig från varandra ifråga om klokhet? Nej, det tror vi inte. Men jag misstänker att ni tror, att när ni blir självständiga kommer ni att vara klokare än européerna. Men det kommer ni inte att vara. Jag för min del kämpar för ert oberoende därför att jag anser att ni har den oförytterliga rätten att vara lika grymma och lika dumma som vi."

Ett uttalande som gör henne politiskt omöjlig i de flesta läger i ett slag.

Uppifrån framtidens molntuss kan vi idag skåda ner på det land som 1980 döptes om till Zimbabwe och se hur det gick sen.