Skeva nivåer

Läser om den tyske konstnären Tim Eitel i DN. och försvinner in i Schiefe Ebene. Jag tror mig förstå två saker. 1. Jag följer trender jag inte visste fanns. 2. Jag är hopplöst oskolad.

Att känna igen sig (eller i alla fall en del av sig själv) på ett oväntat ställe är omtumlande. För att dra ut på upplevelsen dök jag ut på nätet på jakt efter fler Eitel-människor fångade i fascinerande poser, vardagliga scener som genast väcker frågor om innan och efter. Jag hittade dock lika många sopsäckar mot svart bakgrund som kroppar mot grå bland hans verk, och återupprättade sålunda, på en gång lättad och besviken, gränsen mellan mig själv och de andra.

Att känna sig underlägsen är stimulerande. Det finns så mycket att lära och hur mycket enklare hade det inte varit om jag gått en kurs någonstans på vägen och fått de mest basala knepen avslöjade för mig på en gång, istället för att som nu försöka lista ut dem helt på egen hand. Svåra saker har emellertid alltid lockat mig mer än enkla. Jag är oskolad. Men jag är envis.

Som när någon för länge sedan, inspirerad av ett personlighetstest ur någon veckotidning, förde fram den hypotetiska frågan: Du kommer fram till ett berg, hur tar du dig till andra sidan? Någon svarade att hon skulle flyga över toppen i en liten luftballong, någon annan att han skulle leta reda på vägen som gick runt, en tredje att han skulle spränga en tågtunnel rakt igenom det, och jag att jag skulle bestiga det till fots, utan redskap.

Är det konstigt att åsnan slår sig blodig ibland?