Ett tecken på något?

Inför min (förhoppningsvis snart) förestående flytt rensar jag (mer eller mindre systematiskt) ur skåp och lådor och slänger, skänker, alternativt säljer bort sådant som bara står och skräpar.

Till det som slängs hör livlöst fossil från förra decenniets elektroniska tidsåldrar - disketter, externa cd rom-brännare, telefonkatalogtjocka laptopar och ett ormbo av kablar som förjäves söker efter matchande uttag. Det får mig att känna mig lite gammal, men på ett distingerat, vördnadsbjudande sätt som faktiskt är ganska angenämt.

Det som skänks bort till Myrorna är huvudsakligen för stora eller för små kläder som jag någon gång uppenbarligen funnit snygga eller åtminstone prisvärda. Jag hisnar åter inför tidens gång.

Det som säljs på blocket är allt möjligt. Härom veckan rök min klumpiga flicksäng för en tusing. I förrgår sålde jag farsgubbens gamla vinylspelare till någon musiknörd för ett par hundra (kommer jag någonsin köpa nya LP-skivor?). Och igår lämpade jag över en skrymmande antologi i svensk litteratur, från runorna framåt, på en nykläckt universitetsstudent för en femhundring.

Insåg samtidigt att det snart var tio år sedan jag själv avslutade mina fyra terminer som student på litteraturvetenskapliga institutionen, och de människor som under den tiden rört sig över gräsmattorna på Frescati, på exakt samma sätt, har gått från att se äldre, smartare och tryggare ut, till att successivt bli allt yngre, nervösare, mer sökande. Jag minns hur jag själv mådde då för tio år sedan och jag längtar inte tillbaka.

Ikväll ska jag istället omvandla de pastellfärgade Svensk litteratur I-V, från runorna framåt, till alkohol och annan plägnad på en trevlig lokal i centrala Stockholm. Är detta möjligen också ett tecken, ett symptom, på något? Nej det är det inte.