Apropå Stephen King (1)

Istället för att betala för dåliga teveprogram betalar vi hellre för bra filmer. Härom dagen beslutade vi därför att ge lovefilm en chans.

(Lovefilm är alltså en hyrtjänst via snigelpost, för en viss summa får man se så många filmer man själv vill, och posten hinner leverera, på en månad, dock max två per gång.)

Där finns en mängd kategorier och underkategorier att välja ur. Särskilt skräcken delas in under 19 riktigt sköna rubriker:

B-filmsskräck

Demoner

Djurskräck
Farligt vatten

Hämnd

Klassisk skräck
Natur och vetenskap

Psykologisk

Psykopater

Satan
Seriemördare

Slasher

Splatter

Tonårsskräck

Utomjordingar

Vampyrer

Varulvar

Zombies

Övernaturligt

Personligen föredrar jag kategorierna Psykologisk och Övernaturligt, men rubriker som Djurskräck, Satan och Farligt vatten säger samtidigt så mycket om människan som kognitiv varelse att jag inte kan låta bli att le. Det är paradoxalt hur glad man kan bli av de skräckbilder andra fantiserat ihop utifrån sina värsta rädslor.

Alla kategorier kryllar så klart av Stephen King-filmatiseringar. Som tidigare nämnts hade jag min (nära nog obligatoriska) King-period någon gång i 11-13 års åldern. Jag läste uteslutande King-skräck och skrev också egna små skräckhistorier. På senare år har jag ofta tänkt att jag ska försöka skriva en seriös skräckberättelse någon gång. En där skräckbilderna fungerar som uppförstorade konkretioner av något abstrakt inom eller utomkring människan. En där inre konflikter och samhälleliga problem får fysisk form och kan bestridas med alla tillgängliga tillhyggen, glasflaskor, toalettborstar, skruvmejslar...

Och bloden den rann.

Jag har nu länge famlat efter den tändande gnistan av inspiration som jag behöver för att sätta igång med den tredje och sista novellen i min pågående samling. Alla tre har en dragning åt det ovissa eller absurda - är det huvudkaraktären eller världen som är galen? Den mellersta berättelsen har dock förefallit mig alltför utflippad, och temat för den samtidigt lite för moraliserande. Jag har inte funnit den känslomässiga ingång som krävts för att sätta igång.

Igår slog det mig att jag kanske kan ta min utgångspunkt, inte i det återhållet psyko-absurda, utan tvärt om i skräcken, och plötsligt öppnades helt nya möjligheter. Historien är redan besläktad med flera klassiska skräckteman och lyckas jag bara förankra skeendet ordentligt i karaktärerna finns egentligen inga gränser för vad som kan hända. Det är bara att ösa på.

Nu ser jag mycket fram emot att sätta igång.

Tack Kingen!

Kan nån kan Candy

1986 skulle jag fylla 9 år. Vi hade en stor toppladdad videokassettspelare med fjärrkontroll på sladd. Den maskinen var både mitt sällskap och en magisk port till andra världar. Då och då fick jag en tia att hyra film för (det var i princip inte billigare då) och No 1 på Götgatan var verkligen uthyrningsbutiken nummer ett.

På 80-talet (långt innan Spirited Away tog den svenska storpubliken med storm, 2003) inföll den japanska seriekonstens guldålder. Vid den här tiden kom jag själv att bli helt insöad på animé. Jag hyrde helst ett par kassetter i veckan om jag bara fick loss pengar ur mina föräldrar, och det jag huvudsakligen slukade var en viss serie, närmare bestämt Candy Candy, om den föräldralösa pojkflickan som växer upp på ett barnhem.

Här är introt:

Den japanska stilen, med de uttrycksfulla ögonen, de expressionistiska bakgrunderna, de stora känslorna, var omöjlig att värja sig emot. Det enda jag tecknade vid den tiden var stilstudier av Candy. Candy som dansade, Candy som grät, Candy som skrattade, Candy i sidvind, Candy i profil.

Av mig 8 år
Vid blotta anblicken kan det verka som att Candy var en obehagligt söt och slätstruken flicka. Det stämmer inte. Candy är dödsföraktande fysisk. Hon klättrar i träd som en akrobat och har en till synes medfödd fallenhet för lassokastning. Hon tvekar heller aldrig att stå upp för sig själv och andra mot alla typer av orättvisor. Sammanfattningsvis är hon en ganska exakt blandning mellan Pippi Långstrump och Kulla Gulla (mina andra stora förebilder som barn) och jag ville väldigt gärna vara som hon.

Ännu idag kan jag drabbas av en Candy-romantisk känsla, en slags visuell doft, när jag ser en viss typ av rosor. Jag blev mycket förtjust när jag idag insåg att min kollega på bion varit nästan lika Candy-frälst som jag. Vi fördrev dötiden mellan filmstarterna med att gotta ned oss i minnena.

Här finns avsnitt 1: (del 1), (del 2), (del 3), (del 4). Det är tyvärr på spanska, och dessutom i usel ljudkvalitet. Men det mesta av handlingen framgår ändå.

Kym står bredvid

Rachel gifter sig och hennes syster Kym kommer hem från behandlingshemmet för att vara med. För en gångs skull ska familjens fokus inte ligga på den självupptagna knarkardottern och alla hennes problem, utan på den duktiga flickan. Det är i alla fall allt den duktiga flickan begär. Men sorgen och svartsjukan rör sig ännu nära under ytan och läcker fram i bittra pustar genom bröllopets färgglada fasad.

Det hade kunnat bli smörigt och sentimentalt, men på något sätt klarar den sig undan. Utan att ta i från tårna (utom möjligen vad gäller det extremt multikulturella temat för festen), eller snarare just därför, lyckas Rachel getting married beröra.

Kym är odräglig och outhärdlig, just som den missbrukare hon är. Men också just så känslig och ömkansvärd. Hon vet vad hon är och hon hatar det. Filmen, liksom livet, ger förklaringar men aldrig några ursäkter. Att veta detta och vara nykter kräver betydligt större styrka än att veta det och vara hög. Och hur osympatisk och barnslig Kym än kan vara, försöker hon åtminstone hålla fast vid den styrka som krävs.

Den svulstiga bröllopsfesten är en perfekt fond till problematiken. För när Kym strävar för att vara nykter, att bli som alla andra, förlorar hon också sin särart. Hon kan inte längre kräva speciella hänsyn. Hon kan inte längre, som ett stökigt barn, propsa på hela uppmärksamheten. Vem är hon nu när hon inte längre knarkar? En människa i mängden. Vare sig mer eller mindre.

Att se sin syster stå brud, är en lektion i ödmjukhet. En smärtsam men nödvändig läxa.

Lägesrapport (11)

Skickar: Novellen på remiss.

Och känner mig plötsligt: Rastlös.

Sorterar: Kvitton.

Bakar: Bröd.

Fakturerar: Nacka Värmdö Posten för en vinjett till en artikelserie om döden.

Läser: Carsten Jensens Vi, de drunknade.

Men ser inte på: Teve, eftersom det är myrkrig på alla kanaler utom 1:an, 2:an, 4:an, som är svarta.

Betar mig i stället igenom: Fredrik Strages Youtube-lista från # 100 och uppåt.

Och blir förhoppningsvis: Lite allmänbildad.

Återbäring!

Jag fick just en hel månadslön av tomten!

Eller av skatteverket då.

Eller om man säger så här:
Skatteverket har äntligen beslutat att lämna tillbaka mina pengar.

Eller: de arma handläggare som haft till uppgift reda ut härvan efter Astoria Cinemas konkurs (då ingen brydde sig om att lämna in kontrolluppgifter för de anställda) har alltså slutligen gett upp i sina försök att förstå sig på alla de olika metoder som de anställda på eget bevåg uppfunnit för att i efterhand kunna redovisa sina inkomster för 2007, och helt enkelt kommit överens om att lita på deras påståenden.

Eller vad det nu är som hänt.

Hur som helst är slanten välkommen.

Nu slipper jag sälja svavelstickor i jul.

Två glödande korn i askan

Genom ett postapokalyptiskt USA vandrar en far och hans son. Världen ligger i aska. Himlen är grå och träden döda. Inga fåglar flyger längre. De är på väg mot kusten, men det är osäkert vad som väntar dem där. Huvudsaken är väl att bara ha en anledning att fortsätta leva. Ett mål för att, steg för steg, orka ta sig igenom även nästa dags umbäranden. För att uthärda kylan och svälten.

Vägen gav Cormac McCarty Pulitzerpriset 2007. Jag köpte den häromdagen och läste sista sidan för en timme sedan. Under två dygn hade jag då levt flera månader på livets yttersta gräns, under ett skälvande paraply av ömhet.

Jag skulle kunna skriva en lång utläggning om den här boken men jag vill inte riskera att prata sönder den. Dess storhet är för skör. Läs den själv i stället.

Människorna och avgrunden

Det är inte ofta jag tar fram superlativen. Jag sparar dem till när de verkligen behövs.

Ruben Östlund är ett geni!

De ofrivilliga är en genialisk film!

Manuset är genialt. Skådespeleriet/regissörsarbetet är genialt. Att välja helt praktiskt taget helt omöjliga kameravinklar, så att allt vi ofta ser av människorna är deras mellangärden, halva ansiktet eller benen, är genialt.

I samband med sin första film Gitarrmongot förklarade Östlund de långa, passiva, tagningarna med sitt ursprung inom offpistskidåkningen. När ett svårt åk ska dokumenteras är en av grundreglerna att hela åket ska fångas i en enda tagning. Detta för att ingen ska kunna misstänka att flera olika åk klippts samman, trick fuskats in och vurpor fuskats bort. Man bara sätter på kameran och så får det gå som det går. Det kan sluta väl. Det kan gå käpprätt åt H.

Just denna hypnotiserande ovisshet har Östlunds alltså lyckats överföra till sina spelfilmer. Framför våra ögon sätts ett skeende i rullning, som kan sluta precis var som helst.

Piskade av majoritetens makt försätter sig de djuriskt dumma, smärtsamt vanliga (ofta berusade) karaktärerna i situationer som i vilket ögonblick som helst kan visa sig ödesdigra. I tron att inget farligt egentligen kan hända, så länge allt bara är på garv, leker människorna med avgrunden. Som maktlös betraktare mår man illa av nervositet. Men det är omöjligt att sluta titta.

Gitarrmongot hade geniala scener, som när de tre fulla grabbarna "leker" rysk roulette med laddad pistol. Andra scener var emellertid inte lika gripande.

De ofrivilliga är en minutiös dissektion av gruppdynamikens vitalaste, mest förskrumpnade organ och så näst intill helgjuten en film förmodligen kan bli.

DN.s Mårten Blomqvist ger högsta betyg. Den här gången är vi helt på samma linje.

Jag vill ÄTA den här filmen rå.

Sista chansen

I går tog Stockholms filmfestival slut, till de ordinarie biografchefernas stora lättnad.

Idag hänger jag sålunda upp mina målningar igen på Grand. Sedan har ni en sista möjlighet att se dem där, fram till torsdag nästa vecka.

Man tar vad man har

Den enda roman jag hittade oläst i hyllan som inte stod där sparad enbart på grund av en kul dedikation eller för att den är en sjuhundrasidor tung klassiker, var Ett karibiskt mysterium av Agatha Christie (eller som jag sa i ett synnerligt sömningt och intellektuellt sammanblandat tillstånd i går kväll: August Kristus).

Jag ska ut och köpa julklappsböcker senare idag. Det liknar hög tid att även leta reda på ett par pocketar till mig själv.

Lång resa, hårda bollar

I förrgår kom jag äntligen fram till sista sidan i Resa till nattens ände. Trots det underhållande språket kom titlen snart att kännas representativ för min läsupplevelse. Så när jag väl stapplat mig igenom det kompakta mörker som var Célines litterära värld ville jag inte gärna kasta mig in i något liknande. Jag var mer sugen på något luftigt och lättläst. Något som dessutom stod redo hemma i hyllan.

Det fick bli bloggromanen Konsten att förlora (2005) av sportjournalist Olle Svalander, alias Mats Hård.

Jag hade tänkt skriva att bloggberättelsen var en lisa att läsa efter den långa dystra resan med Céline. Men Svalander/Hårds angreppsvinkel på tillvaron är egentligen inte många snäpp ljusare när man tänker på det. I jämförelse med fransosens långa natt, påminner den väl snarare om en flyktig, gråjäklig måndagmorgon, dagen efter att ens lag just förlorat den sista avgörande matchen i Allsvenskan och ohjälpligt sjunkit under strecket. Stilen är också dräpande, cyniskt och snärtigt, precis som hos Céline - om än så klart i betydligt blygsammare skala.

Jag hade mycket nöje av den. Men efter två misantropiska gnällgökar i rad, är jag nog hur som helst mogen för något uppbyggligt igen.

Advent

Biografi (24) - Långa fingrar

För att göra kassadisken lite fin och få godiset att se tilltalande ut för biobesökarna brukade vi förr lägga upp chokladbitar och annat i en flack skål på ett täcke av kaffebönor. Till slut fick vi, av ren barmhärtighet, sluta upp med det eftersom tanterna flera gånger varje dag nöp till sig ett par av bönorna och stoppade in dem i munnen.

-Usch, sa de sen. De där var verkligen inget vidare.

Vi log då bara lite, som för att antyda att smaken är delad, och gentlemannamässigt rädda dem från att förlora ansiktet.

Andra som på samma sätt finglat åt sig några bönor (som per automatik vid åsynen av något som deras hjärnor genast klassade som gratis) förstod själva, om än med en viss fördröjning, vilken pinsam blunder de begått. De fick fullt sjå med att i smyg smussla fram en servett att spotta ut de torra, bittra och förmodligen även ganska dammiga bönorna i. Hur som helst blev bönorna allt färre och till slut struntade vi i att fylla på dem igen.

Det skulle dock visa sig att tanters begär efter bruna tilltugg är så gränslöst att det inte spelar någon roll om de måste gå genom eld för att få dem.

På Victoria har Barista (caféet) här och där placerat ut låga glas till hälften fyllda av kaffebönor med ett värmeljus uppepå. Vi har även ett par sådana i biografkassan. Igår var jag noga med att inte ställa fram dem innan vi tänt ljusen. För säkert skulle det då vara någon som trodde att det stearinindränkta kaffekonglomeratet i botten var gratisgodis. En kvart efter att ljuset ställdes fram på disken var en tant framme och stoppade ner fingrarna i lågan.

-Aj, sa hon.
-Ja, sa jag.

När hon gått tog jag med en suck undan ljuset. Undrar om det skulle göra någon skillnad ens om vi riggade bönorna med råttfällor.

Romankomplex

Texten sväller som en svulst.

De första tio, utskrivna A4-sidorna har utan vidare förvandlats till 14 sedan jag fört över alla inpass i blyerts. Fortsätter det på samma vis kommer de 60 sidorna växa till 90 innan jag är klar med den här omgången, och ändå vet jag inte om jag då lyckats bromsa ner historien tillräckligt för att hela den märkliga metamorfosen ska kännas trovärdig. Vi får väl se var det slutar.

Det är en novell med storhetsvansinne.

Ur min sambos samling (1)

Som nybliven sambo har jag plötsligt fått tillgång till en imponerande samling cd-skivor. De dominerar halva väggen inne i sovrummet. Själva mängden är nog för att handlingsförlama mig. Dessutom är jag hotad med stränga repressalier om jag stör ordningen där i hyllan eller repar någon av skivorna. Så jag håller mig respektfullt på minst ett halvt stegs avstånd från samlingen.

För att få lite guidning in i den där guldgruvan av blandad musik (med en överrepresentation av sentimental gubbcountry) har jag därför bett min sambo att välja ut några skivor åt gången åt mig, som jag kan ta mig an. På sikt hoppas och tror jag att det kommer bli en matnyttig blandning av sådant jag, i rent allmänbildande syfte, tycker att jag bör känna till, sådant jag redan hört i andra sammanhang men nu ges en mer övergripande förståelse för, sådant som bara han själv gillar och sådant som oväntat rockar min värld.

Igår fick jag min första skörd om fyra skivor. Dem ska jag börja lyssna på nu medan jag läser igenom de sista sidorna av novellen:

Willie Nelson: Red Headed Stranger

John Fogerty: Deja Vu All Over Again

Ben Folds: Live
och
Eels: Meet the Eels