Kan nån kan Candy

1986 skulle jag fylla 9 år. Vi hade en stor toppladdad videokassettspelare med fjärrkontroll på sladd. Den maskinen var både mitt sällskap och en magisk port till andra världar. Då och då fick jag en tia att hyra film för (det var i princip inte billigare då) och No 1 på Götgatan var verkligen uthyrningsbutiken nummer ett.

På 80-talet (långt innan Spirited Away tog den svenska storpubliken med storm, 2003) inföll den japanska seriekonstens guldålder. Vid den här tiden kom jag själv att bli helt insöad på animé. Jag hyrde helst ett par kassetter i veckan om jag bara fick loss pengar ur mina föräldrar, och det jag huvudsakligen slukade var en viss serie, närmare bestämt Candy Candy, om den föräldralösa pojkflickan som växer upp på ett barnhem.

Här är introt:

Den japanska stilen, med de uttrycksfulla ögonen, de expressionistiska bakgrunderna, de stora känslorna, var omöjlig att värja sig emot. Det enda jag tecknade vid den tiden var stilstudier av Candy. Candy som dansade, Candy som grät, Candy som skrattade, Candy i sidvind, Candy i profil.

Av mig 8 år
Vid blotta anblicken kan det verka som att Candy var en obehagligt söt och slätstruken flicka. Det stämmer inte. Candy är dödsföraktande fysisk. Hon klättrar i träd som en akrobat och har en till synes medfödd fallenhet för lassokastning. Hon tvekar heller aldrig att stå upp för sig själv och andra mot alla typer av orättvisor. Sammanfattningsvis är hon en ganska exakt blandning mellan Pippi Långstrump och Kulla Gulla (mina andra stora förebilder som barn) och jag ville väldigt gärna vara som hon.

Ännu idag kan jag drabbas av en Candy-romantisk känsla, en slags visuell doft, när jag ser en viss typ av rosor. Jag blev mycket förtjust när jag idag insåg att min kollega på bion varit nästan lika Candy-frälst som jag. Vi fördrev dötiden mellan filmstarterna med att gotta ned oss i minnena.

Här finns avsnitt 1: (del 1), (del 2), (del 3), (del 4). Det är tyvärr på spanska, och dessutom i usel ljudkvalitet. Men det mesta av handlingen framgår ändå.