Kym står bredvid

Rachel gifter sig och hennes syster Kym kommer hem från behandlingshemmet för att vara med. För en gångs skull ska familjens fokus inte ligga på den självupptagna knarkardottern och alla hennes problem, utan på den duktiga flickan. Det är i alla fall allt den duktiga flickan begär. Men sorgen och svartsjukan rör sig ännu nära under ytan och läcker fram i bittra pustar genom bröllopets färgglada fasad.

Det hade kunnat bli smörigt och sentimentalt, men på något sätt klarar den sig undan. Utan att ta i från tårna (utom möjligen vad gäller det extremt multikulturella temat för festen), eller snarare just därför, lyckas Rachel getting married beröra.

Kym är odräglig och outhärdlig, just som den missbrukare hon är. Men också just så känslig och ömkansvärd. Hon vet vad hon är och hon hatar det. Filmen, liksom livet, ger förklaringar men aldrig några ursäkter. Att veta detta och vara nykter kräver betydligt större styrka än att veta det och vara hög. Och hur osympatisk och barnslig Kym än kan vara, försöker hon åtminstone hålla fast vid den styrka som krävs.

Den svulstiga bröllopsfesten är en perfekt fond till problematiken. För när Kym strävar för att vara nykter, att bli som alla andra, förlorar hon också sin särart. Hon kan inte längre kräva speciella hänsyn. Hon kan inte längre, som ett stökigt barn, propsa på hela uppmärksamheten. Vem är hon nu när hon inte längre knarkar? En människa i mängden. Vare sig mer eller mindre.

Att se sin syster stå brud, är en lektion i ödmjukhet. En smärtsam men nödvändig läxa.