Flykten från friheten

Den första vuxenbok jag läste på egen hand var Stephen Kings Cujo. Då var jag tolv. Efter det läste jag enbart Stephen King i minst två år. Om någon försiktigt föreslog att jag skulle prova på någon annan författare, till och med någon annan i skräckgenren, drabbades jag av något som borde kunna beskrivas som en lätt panik. Någonstans efter andra King-boken hade jag nämligen beslutat mig för, att som den samlare jag var, läsa mig igenom alla hans verk. Utmaningen var tvådelad. Dels hade han redan hunnit skriva ett tjugotal romantitlar innan jag upptäckte honom. Dels skrev han (som det verkade) tegelstenar i betydligt raskare takt än jag förmådde läsa dem.

Med andra ord hade jag redan händerna fulla. Och när någon därför vågade komma dragandes med en annan författare blev jag arg. Jag blev arg därför att jag blev rädd. Det gav mig svindel och gjorde mig vettskrämd. För om jag läste en bok av en annan (vuxen-) författare så skulle jag, enligt logiken hos den samlare jag var, sedan bli tvungen att läsa hela den personens produktion. Och hade jag väl börjat läsa två olika författare, krävde samma logik att jag måste läsa alla. Det vill säga: Alla böcker av alla författare som fanns och någonsin hade funnits. I hela världen.

Tanken kändes som att bokstavligen få alla dessa böcker vältrade över sig på en och samma gång. Det var som att bli levande begravd under ett enormt berg av böcker, där den enda chansen att gräva sig ut var att läsa en bok i taget. Detta samtidigt som nya volymer ständigt skulle publiceras och tippas ut överst i högen. Och jag insåg att även om jag ägnade hela mitt resterande liv (som då var avsevärt längre än det är nu) åt att enbart läsa romaner så skulle jag aldrig klara av att gräva mig ut ur det röset. Öppnade jag slussarna, det vill säga -lämnade jag Stephens väl avgränsade men ack så blodkantade stig, så skulle jag helt enkelt gå under.

Efter hand började jag ändå tröttna en smula på skräckfantasierna och angelägenheten i mitt företag bleknade i samma mån. Då beslutade jag mig istället för att läsa alla romaner som fanns hemma i mina föräldrars bokhylla. Det kändes som ett lite mer omväxlande men ändock tydligt avgränsat projekt. Jag satte ivrigt igång. Men allt som mina föräldrar hade i den hyllan var i sanningens namn inte av högsta kvalitet (för vem har väl det?) och ju mer jag läste dess kräsnare blev jag. Till slut övergick därför mitt mål med läsningen till en mer vagt formulerad ambition att helt enkelt läsa så mycket som möjligt. Inte allting kanske. Men åtminstone så mycket som jag bara hann.

Det gjorde mig därför ursinnig igen när jag kom över Olof Lagercrantz essä Om konsten att läsa och skriva. I den tänker han vid något tillfälle ömt tillbaka på sig själv i slukaråldern, och på hur han då tyckt att det var slöseri med tid att läsa om böcker. När det nu fanns så många olika vägar att utforska, varför gå nedför samma väg två gånger? Så hade han resonerat. Jag blev så provocerad av den formulerningen att jag kastade in essän under sängen och lät den ligga där i säkert ytterligare ett år. (Jodå, nog dammsög jag väl ibland, men då dammsög jag runt Lagercrantz.)

Ilskan kom sig så klart av rädsla igen. Accepterade jag Lagercrantz åsikt som sann, skulle gränserna för mitt evighetsprojekt ha flyttats ut ännu mer. Om det inte var nog att jag läste så många böcker som möjligt, utan även förväntades läsa dem två eller tre gånger, om jag alltså måste lägga tillbaka en roman i röset även sedan jag faktiskt grävt mig upp igenom den, så skulle jag omöjligen kunna komma ens ett par meter närmare ytan. Jag hatade honom. Jag hatade honom bittert och innerligt. Sedan mognade jag ytterligare en smula och omformulerade kraven på mitt läsande ännu en gång. Jag insåg att det kanske inte var antalet böcker som räknades så mycket som urvalet. Att det, som med så mycket annat, handlade om kvalitet snarare än kvantitet. Och då dammade jag också av hans fina essä och tog honom till nåder.

Inställningen - att det är viktigare att läsa bra än att läsa mycket - har jag med mig än idag. Mina samlartendenser har också släppt taget om mig. Barndomens oförmåga att slänga något alls har övergått i en nästan omvänd strävan efter materiell renhet, det vill säga: att inte äga något som jag faktiskt inte har någon som helst rimlig användning för (eller åtminstone tycker är väldigt fint). Och på samma sätt bryr jag mig inte heller om att läsa böcker om de verkligen inte säger mig något nytt (eller åtminstone är rysligt underhållande).

Ändå håller jag mig fortfarande med ett par trygga begränsningar - jag läser exempelvis inte deckare. Jag lämnar dem utan vidare därhän. Det finns säkert en massa bra kriminalromaner (säkert i klass med Lasermannen, som jag placerat i en gränskategori och därför kan dyrka utan risker). Men jag bryr mig inte om dem. Jag har fullt upp även dem förutan.

Precis som jag insåg redan som tolvåring, är livet för kort för att man ska hinna med allting. Utbudet är förlamande stort, och det enda man kan göra är att helt enkelt försöka välja. Konsten med böcker, precis som med allt annat, är att lära sig hur man gräver en väg genom slagget, och hittar fram till det som är bra. Den stora ovärderligheten hos skiten, såväl i litteraturen som i livet, är att den visar oss så tydligt vari den avgörande skillnaden består.