Rätt svar (deltävling 3): Skarpnäck!

Den här gången hade nästan alla rätt! Inte trodde jag att ni skulle ha sådan koll på Stockholms sydligare ändstationer. Men tji fick jag. Och starkt jobbat igen Morgan, som nu med sammanlagt fyra poäng har bitit ett stadigt tag om förstaplatsen. Jag hoppas det sporrar dig att fortsätta gissa, och alla er andra att ta upp jakten. För än är det många deltävlingar kvar, och allt kan ännu hända i poängtabellen.

Skarpnäck är, som det faller sig, Stockholms nyaste tunnelbanestationen, närmare bestämt den 100:de i ordningen, invigd i augusti 1994. Själva stadsdelen har ritats i ett flertal stilar men alla med utgångspunkt i rött tegel.

För att anknyta till detta har också hela tunnelbanestationens grottrum målats med tegelröd färg och golvet är belagt med röda klinkerplattor. I mitten av plattformen står 17 H-formade granitbänkar på rad, likt "ceremoniella portar".

Konstnären bakom det hela är Richard Nonas (född 1939), en amerikansk postmodernist och minimalist bosatt i New York. Hans konst präglas av kargheten och kraften hos materialet i sig. Detta rimmar också väl med hans arbete som antropolog, då han studerade och levde i indiankulturer.

Han har sagt sig vilja placera ”varje skulptur för att bekräfta den historiska närvaron och betydelsen av en viss plats", något som hans "skulptur sedan kommer att förstöra”. På sitt sätt hoppades han kunna göra Skarpnäcks tunnelbanestation till en viktig plats för stadsdelens invånare, och med sin konst önska alla ett värdigt liv.

Jag bodde faktiskt själv här några år på 90-talet (jag sprang min första mil runt sjön Flaten), och tycker att Nanas faktiskt lyckats i sina föresatser att göra plattformen speciell, men kanske inte på det sätt han avsåg. I mina ögon påminner stationen nämligen om en stor val. Bänkarna som löper i mitten är ryggraden, de röda väggarna är djurets mjuka mage, sedd från insidan, och de 17 snedställda granitblocken, i förbindelsegången snett ovanför plattformen, barderna i valens mun.

Den marina asociationen fördjupast än mer i och med min mammas (obekräftade) påstående att att hela Skarpnäck medvetet utfromats som en "skuta", en välbalanserad rektangel med ett torn i vardera änden (med på bilden syns det sydöstliga). Själva tunnelbanan kan då ses som ett vänligt havsvidunder som slukar dig på nedfärd och sedan varsamt spottar ut dig igen vid önskad destination. Jag har hur som helst alltid tyckt att det vilat något moderligt och tryggt över just den här stationen.

Richard Nanas har för övrigt haft ett flertal utställningar både i Sverige och i USA och har även erhållit stipendier från Guggenheimstiftelsen, the National Endowment for the Arts och the New York State Council for the Arts. Permanenta utställningar av hans verk ska finnas i Lund och på Dagens Nyheter i Stockholm.

Vill man se lite fler bilder av Nanas konstverk kan man exempelvis kolla här: Aletheia (1986), bumlingar (1997), diverse mindre skulpturer.

Och det var allt för den här gången. Nästa deltävling presenteras på onsdag. Då ska jag försöka servera något riktigt svårt.

Mig också

Efter att ha läst ut JMG le Clézios Skattsökaren stämmer jag in i Lena Anderssons bitska utlåtande i Svd. härom dagen: Hans naiva exotism tröttar ut mig.

Boken är för tråkig för att jag ska orka leta efter någon högre mening med huvudpersonens resa. Allt påminner om en mer förfinad version av Paolo Coelhos Alkemisten (jag hatar Paolo Coehlo - synd att boken Jag sköt Paolo Coelho inte lär vara särskilt bra). Det är en köttlös, naivt romantiserad prosa med underliggande sensmoral. En pojkdröm utan hunger och smärta.

För att i någon mån ändå roa mig själv under läsningen av Skattsökaren kom jag att mer eller mindre långsökt förknippa var och en av de 7 delarna med en färg eller ett element:

Del 1 - grönt, djungel (ett Eden där huvudpersonen växer upp).

Del 2 - sepiatoner, papper (utbildning).

Del 3 - blått, vatten, havet - och som det ideligen "glittrar" (på väg ut på skattjakt - jag läser hellre Vi, de drunknade, där havet alltid känns i varje kvadratcentimeter av huden).

Del 4 - gråbrunt, jord, sten och klippor (nu gräver han i åratal runt efter guldet på ön Rodrigues, samtidigt som han naturligtvis inleder ett kravlöst sexuellt förhållande med en vacker, mörkhyad kvinna, något av ett naturbarn, och som liksom alla andra karaktärer helt saknar kött, tyngd, angelägenhet - jag läser hellre vad som helst).

Del 5 - rött, blod, eld (skyttegravar, första världskriget - jag läser hellre vilken annan krigsskildring som helst, tex Slakthus 5 eller Vägen till Flandern).

Del 6 - ljusblått, luft, vindar (fred nu och nytt sökande, åter på Rodrigues där stjärnhimlen bjuder svar).

Del 7 - eh... sockerrör? och en blandning av allt det andra, (tillbaka där vi började, cirkeln sluts).

Och det var det. Inte en känsla har kommit i rörelse inom mig under hela läsningen, utom möjligen en stegrande förvåning över hur intetsägande det hela är. Kanske finns större mästerverk att upptäcka av förra årets nobelpristagare i litteratur. Det hoppas jag verkligen.

Nu ser jag hur som helst fram emot att läsa något mer inspirerande.

Efterlyses: en trädgårdssax

Om gänget bakom The Truman Show, träffat David Lynch på krogen och i ett anfall av berusad övertygelse utsett honom till sin konstnärliga ledare, hade resultatet kanske blivit något i stil med Charlie Kaufmans Synecdoche, New York.

Min sammanfattning av det hela (och nu utlyser jag en eventuell spoilervarning beträffande resten av detta stycke för den som vill behålla tolkningen av filmen för sig själv): En hypokondrisk teaterregissör, som redan tvivlar på meningen med sitt liv, kastas in i en psykisk mardröm om ensamhet, död och jakten efter konstnärlig sanning, när hans fru hotar att lämna honom.

Kaufman kan vara en briljant manusförfattare. Det visade han om inte annat med Eternal Sunshine of the Spotless Mind, en av mina absoluta favoritfilmer. När Being John Malcovich smygvisades på Filmhuset 2000 hade åtminstone inte jag sett något liknande. Det var som att få en välkommen slägga rakt i pannan när man minst anade det. Och jag älskar Adaptation.

Men sedan Eternal Sunshine har jag väntat.

Och jag fortsätter vänta.

För just som Kerstin Gezelius påpekar i DN. blir det långt ifrån ofta särskilt bra när manusförfattare själva ska regissera. I Kaufmans fall kunde man nog ana det redan på förhand. Det hade behövts en utomstående, någon som likt en obeveklig trädgårdsmästare hade plockat fram häcksaxen och rensat upp i den vildvuxna rabatt av ömsom sällsynta orchidéer, ömsom sammantrasslat ogräs.

Synecdoche, New York hade kunnat bli en förtrollande film om konst, om kärlek och förgänglighet. Nu nöjer jag mig med att betrakta det hela som ett intressant försök. Och med "intressant" menar jag då inte, som Jan Söderqvist i Svd, ett strålande beröm, utan snarare en välvillig klapp på huvudet. Jag hoppas verkligen att Kaufman fortsätter skriva. Men jag önskar också att han låter andra tukta manusen i fortsättningen.

(Förklaring, för den som undrar, av ordet synekdoke.)

Snäpp

Det är i princip omöjligt att tala om den konstnärliga processen utan att det faller över i flum. Redan ordkombinationen "den konstnärliga processen" får något att knyta sig i avsmak i magen på mig. När exempelvis Horace Engdahl, med barnslig förtjusning, i premiäravsnittet av litteraturprogrammet Babel (21 januari), förklarade hur det var "någon annan" som liksom skrev hans texter, var det förvisso en smula gulligt men i mina öron också mest larvigt. Det finns inget övernaturligt i skapande.

För att undvika att själv ramla ner i samma grop borde jag väl därför helst låta bli att alls försöka tala om "den konstnärliga processen". Men nu tänker jag göra det ändå.

Det är nämligen en märkvärdig känsla, när det konstnärliga projekt man tillfälligtvis råkar arbeta med plötsligt övergår i ett nytt stadium. Nyss var det bara ett spräckligt färgklet, fläckvis utsmetat på en plan linneduk. I timmar har man suttit och flyttat färgen än hit än dit. Och det har fortjämt aldrig varit något annat än just färgklet på duk.

Men så, vid ett godtyckligt tillfälle, händer något. En del av motivet upphör plötsligt att bara vara färg och lossar med ens från duken. Som med ett ljudlöst "snäpp". Och samtidigt lossar den där delen av motivet också ur en själv - ungefär som när en navelsträng klipps av, just med ett liknande "snäpp" - och hela verket drar i samma stund sitt första, egna, kippande andetag.

I slutskedet av arbetet med en målning, sker (förhoppningsvis) dessa "snäpp" allt oftare. Bit för bit upphör målningen då att bara vara färg, och förvandlas alltså till något mer, något självständigt, något som inte längre har med en själv att göra utan som är redo att leva sitt eget liv. När allt är klart tittar man på det och vet att det inte finns något mer att göra. Hur det än blev finns inte längre någon väg tillbaka.

Vägen fram till detta ögonblick må ofta vara lustfullt, eller åtminstone angenämt på ett meditativt vis. Man kan lyssna på musik, hemfalla åt introverta sentimentaliteter, gråta eller skratta lite för sig själv, låta tankarna vandra. Men jag hade aldrig målat om jag inte hoppats nå fram till ett visst mål.

Efter allt tråkigt hantverkstraggel med servitris-tavlan, har nu äntligen de där snäppen börjat inträffa lite tätare. Fortfarande finns avgörande ytor, som ännu inte "släppt" från duken, och fortfarande vet jag inte alls vad det är för en tavla jag egentligen målar. Men jag börjar ändå närma mig det slutgiltiga snäppet nu. Och jag hoppas verkligen, att det som då finns där framför mig, även är en skapelse jag kan tycka om.

Lördagen blandar och ger

Jaha, dagens schema:

10.00-11.00: Foxtrott (lektion nummer två, bara drygt ett år efter lektion nummer ett)

11.30-12.30: Yoga

13.30-kväll: Måleri (händer, eventuellt ett ansikte)

20.45-23.00: Synecdoche, New York (håller tummarna, tårna också)

Dröm

Drömde att jag färdades i bil genom ett landskap. Vid varje avfartsväg lyste en skylt med brinnande bokstäver:

No man road

Det var mycket skrämmande men till en början obegripligt. Det dröjde tills jag förstod att jag befann mig i ett vidsträckt område som helt och hållet tagits över av zombies. Skyltarna sattes upp vid korsningarna av den sista människa som eventuellt lyckats ta sig därifrån, som en varning för andra: Åk inte nedför denna väg, där finns inga levande kvar.

Förklaringen var än mer skrämmande än skyltarna själva. Och den brinnande varningen garanterade ju inte heller att alla andra vägar var säkra. Kanske färdades jag just nu mot en ort varifrån ingen överlevande alls lyckats fly för att därigenom kunna varna andra.

Jag närmade mig slutligen en större klunga människor, som stod i mörkret upplysta av en eld. Jag visste inte om de var zombies eller levande.

Sakta lät jag bilen rulla framåt.

Över krönet

Efter mången suck, och utsagor i stil med att jag helt och hållet ska sluta måla bakgrunder, är jag äntligen så gott som klar med inredningen i tavlan.

Nu är det värsta över.

Nu återstår bara det sista och kanske viktigaste, ansikten och händer.

Lägesrapport (14)

Äter igen: ankdödarbröd.

Läser fortfarande: Skattsökaren av JMG le Clézio.

Målar: fiktiva tapeter

och känner mig sålunda: allmänt uttråkad.

Ser på bio: Tvivel.

Ser på dvd: Sven Klangs kvintett.

Planerar: ett förhoppningsvis mycket populärt födelsedagsschema för nästa onsdag, när sambon slutligen spräcker 30-snöret.

Köper: en massa olika presenter

och försöker: göra honom nyfiken.

Går: på yoga

i ambitionen att kanske bli: lite starkare, lite vigare, lite mer samlad.

Hoppas: på en vårresa till Boston

men ser samtidigt fram emot: utflykten i mars, med ännu hemlig destination!

Längtar efter: fritid, skrivtid, en annan årstid.

Sörjer: skrinlagda vänskaper.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 3)

Onsdag betyder ny tunnelbanetävling, enligt en nygrundad och fin tradition.

Den här gången var det svårt att välja vart gissningsleken skulle föra oss. Till slut föll dock beslutet på bilden nedan.

Jag tror att det kommer bli mycket lätt för somliga, och mycket svårt för alla andra. Ingen rättvisa alls, med andra ord. Men som tur är, jämnar ju orättvisan ut sig med tiden.

Nå. Då så. Vid vilken tunnelbanestation befinner vi oss idag?

Jonna's High (nu inbäddad)

"My High" av och med Jonna Lee

Sånt är konstnärslivet

Först ägnar man fyra timmar åt att måla en hiskeligt ful och disrtaherande väggdekoration (bestående av en glanslös ölflaska, en barnslig fyrklöver och det egenpåhittade, illa designade bryggerimärket "Lark") i sin i övrigt ganska lovande målning.

Buttert sitter man sen och hånbligar på den i en kvart

I ett anfall av plötslig beslutsamhet, torkar man sedan bort allt igen.

Se där ja. Det var den förmiddagen.

Rätt svar (deltävling 2): Karlaplan!

Och grattis Morgan, som alltså var först ut med korrekt gissning. Därmed kammade du hem 2 dyrbara poäng i tunnelbanetävlingen, vilket också ger delad ledning i topp, med ett långt släp av enpoängare efterpå.

Karlaplans tunnelbanestation och den konstnärliga gestaltningen på den invigdes 1967. Det märks om inte annat på de mättade färgerna och den skenbart grovhuggna estetiken, som lätt för tankarna till keramik från samma tid.

Verket består av en dekor i glaserat stengods, med skiftande utformning för var och en av de i 16 sittnischerna. Motiven är inte så abstrakta som man först vill tro. Med lite fantasi ska det gå att se vad de föreställer.

Konstnären bakom det hela är Tor Hörlin (1899-1985). Under sin levnad målade han framför allt landskap, ofta kustmotiv, samt gatumotiv från Stockholm och Bryssel. Idag kan man se bilder av vissa målningar på olika auktionssajter: Regnväder på Dalarö, Landsväg, Blommor.

Han medverkade i ett flertal omfattande kyrkorestaureringar, exempelvis i Lysviks, Gräsmarks och Dalby kyrka, och har även illustrerat en del trycksaker, som de gamla fina affischerna Ingen rädder här (1929) och Jazzprinsens hjärta (1930) för ett par av Paramounts filmer.

Ett urval av Tor Hörlins verk har ställts ut bland annat 1992 på Waldemarsudde, och i Göteborgs konsthall 1938. Åtminstone under 50-talet arbetade han också som lärare vid konstfacks högre avdelningar - konstfack som ju förresten också hade sina lokaler på Vallhallavägen mellan 1959 och 2004, helt i närheten av Karlaplan.

För mig personligen är Karlaplan just en centralpunkt för allsköns studier. Här steg jag av och på tunnelbanan alla de år jag antingen gick i gymnasiet på Östra Real, studerade journalistik vid JMK, eller gjorde periodvis tätt återkommande besök på Cinematekets kvällsföreställningar i Filmhuset.

Trots detta kommer jag inte alls ihåg det "98 meter långa fotomontage" som enligt informationstavlan också ska finnas där nere på stationen, men som nu tagits bort och stilrent ersatts av stora, benvita kakelplattor. Därför vet jag inte heller om jag ska sörja eller glädja mig åt att montaget försvann, och jag undrar hur många andra saker som kommer och går mitt för näsan på mig utan att jag ens lägger märke till dem, på gott och ont.

Kanske kan dock den här tävlingen i någon mån motverka min (och till på köpet även er) förslöade blindhet. Fortsätt med resan, får vi se. På onsdag öppnar deltävling tre.

Konståkning även på nätet!

I dag har DN. en artikel om de trevliga, guidade turer, s.k. "konståkningar", man kan göra i Stockholms tunnelbana för att få veta mer om konsten på de olika stationerna.

Har man inte lust eller möjlighet att åka runt i flock kan min tunnelbanetävling här på bloggen utgöra ett mycket spännande alternativ. Den som redan gjort en guidad tur borde dessutom särskilt ta chansen att vara med och gissa, eftersom ju deltagaren därmed har en mycket kvalificerad möjlighet att kamma hem det hemliga priset.

Idag är exempelvis sista chansen att gissa stationen i deltävling nummer 2.

Tre filmer, fyra tankar

Lars and the Real Girl: Tänk vilket härligt samhälle vi skulle ha om alla som behövde det helt enkelt kunde leka ut, och på det viset arbeta bort, sina egna inre problem under alla andras vänliga överanseende. Vackert men totalt orealistiskt, så klart. Inte desto mindre blir det en mycket charmig film av idéen.

Frozen River: Tänk vilken tur, att hur fattig jag än är, så har jag ändå ett hem isolerat mot vinterkylan, jag har rinnande vatten, nyttig mat på bordet och möjlighet att styra över mitt eget liv, utan att behöva hemfalla åt livsfarlig, brottslig verksamhet.

Revolutionary Road: Tänk vilken tur, att hur trygg min tillvaro än är i jämförelse med Ray Eddys i filmen ovan, så har jag ännu inte tillräckligt mycket saker för att förlamas av rädsla för att förlora dem. Ännu tror jag mig ha möjlighet att styra över mitt liv, utan att behöva hemfalla åt desperata utspel och självbedrägeri.

Ja, tänk vad hemskt att leva i ett samhälle som det i Revolutionary Road, uppbyggt enligt samma principer som en av de datorer som Frank Wheeler är satt att sälja, en av de "stora additionsapparater" som inte består av mekaniska delar, utan av tusentals vakuumrör, sammanlänkade med varandra, utan möjlighet att slita sig fria. Ännu kan jag tro att jag inte fullt har fastnat där.

***

Och slutligen, en lite mer trivial fundering: Tänk om jag när jag är 40-60 verkligen lyckas leva upp till min föresats att inte klippa håret kort och klä mig i tantjeans och bomullst-shirt (som någon av de 55:åriga "tjejerna" i klädkedjan Flashs trogna kundkrets), utan i kjol, blus och kappa, i samma stil som kvinnan Kate Winslet i filmens 50-tal. Det vore något. Ja, påminn mig gärna om detta uttalande om 10-30 år. Jag hoppas innerligt att jag inte kommer skratta åt det då.