Boken är för tråkig för att jag ska orka leta efter någon högre mening med huvudpersonens resa. Allt påminner om en mer förfinad version av Paolo Coelhos Alkemisten (jag hatar Paolo Coehlo - synd att boken Jag sköt Paolo Coelho inte lär vara särskilt bra). Det är en köttlös, naivt romantiserad prosa med underliggande sensmoral. En pojkdröm utan hunger och smärta. För att i någon mån ändå roa mig själv under läsningen av Skattsökaren kom jag att mer eller mindre långsökt förknippa var och en av de 7 delarna med en färg eller ett element:
Del 1 - grönt, djungel (ett Eden där huvudpersonen växer upp).
Del 2 - sepiatoner, papper (utbildning).
Del 3 - blått, vatten, havet - och som det ideligen "glittrar" (på väg ut på skattjakt - jag läser hellre Vi, de drunknade, där havet alltid känns i varje kvadratcentimeter av huden).
Del 4 - gråbrunt, jord, sten och klippor (nu gräver han i åratal runt efter guldet på ön Rodrigues, samtidigt som han naturligtvis inleder ett kravlöst sexuellt förhållande med en vacker, mörkhyad kvinna, något av ett naturbarn, och som liksom alla andra karaktärer helt saknar kött, tyngd, angelägenhet - jag läser hellre vad som helst).
Del 5 - rött, blod, eld (skyttegravar, första världskriget - jag läser hellre vilken annan krigsskildring som helst, tex Slakthus 5 eller Vägen till Flandern).
Del 6 - ljusblått, luft, vindar (fred nu och nytt sökande, åter på Rodrigues där stjärnhimlen bjuder svar).
Del 7 - eh... sockerrör? och en blandning av allt det andra, (tillbaka där vi började, cirkeln sluts).
Och det var det. Inte en känsla har kommit i rörelse inom mig under hela läsningen, utom möjligen en stegrande förvåning över hur intetsägande det hela är. Kanske finns större mästerverk att upptäcka av förra årets nobelpristagare i litteratur. Det hoppas jag verkligen.
Nu ser jag hur som helst fram emot att läsa något mer inspirerande.
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar