Snäpp

Det är i princip omöjligt att tala om den konstnärliga processen utan att det faller över i flum. Redan ordkombinationen "den konstnärliga processen" får något att knyta sig i avsmak i magen på mig. När exempelvis Horace Engdahl, med barnslig förtjusning, i premiäravsnittet av litteraturprogrammet Babel (21 januari), förklarade hur det var "någon annan" som liksom skrev hans texter, var det förvisso en smula gulligt men i mina öron också mest larvigt. Det finns inget övernaturligt i skapande.

För att undvika att själv ramla ner i samma grop borde jag väl därför helst låta bli att alls försöka tala om "den konstnärliga processen". Men nu tänker jag göra det ändå.

Det är nämligen en märkvärdig känsla, när det konstnärliga projekt man tillfälligtvis råkar arbeta med plötsligt övergår i ett nytt stadium. Nyss var det bara ett spräckligt färgklet, fläckvis utsmetat på en plan linneduk. I timmar har man suttit och flyttat färgen än hit än dit. Och det har fortjämt aldrig varit något annat än just färgklet på duk.

Men så, vid ett godtyckligt tillfälle, händer något. En del av motivet upphör plötsligt att bara vara färg och lossar med ens från duken. Som med ett ljudlöst "snäpp". Och samtidigt lossar den där delen av motivet också ur en själv - ungefär som när en navelsträng klipps av, just med ett liknande "snäpp" - och hela verket drar i samma stund sitt första, egna, kippande andetag.

I slutskedet av arbetet med en målning, sker (förhoppningsvis) dessa "snäpp" allt oftare. Bit för bit upphör målningen då att bara vara färg, och förvandlas alltså till något mer, något självständigt, något som inte längre har med en själv att göra utan som är redo att leva sitt eget liv. När allt är klart tittar man på det och vet att det inte finns något mer att göra. Hur det än blev finns inte längre någon väg tillbaka.

Vägen fram till detta ögonblick må ofta vara lustfullt, eller åtminstone angenämt på ett meditativt vis. Man kan lyssna på musik, hemfalla åt introverta sentimentaliteter, gråta eller skratta lite för sig själv, låta tankarna vandra. Men jag hade aldrig målat om jag inte hoppats nå fram till ett visst mål.

Efter allt tråkigt hantverkstraggel med servitris-tavlan, har nu äntligen de där snäppen börjat inträffa lite tätare. Fortfarande finns avgörande ytor, som ännu inte "släppt" från duken, och fortfarande vet jag inte alls vad det är för en tavla jag egentligen målar. Men jag börjar ändå närma mig det slutgiltiga snäppet nu. Och jag hoppas verkligen, att det som då finns där framför mig, även är en skapelse jag kan tycka om.