Efterlyses: en trädgårdssax

Om gänget bakom The Truman Show, träffat David Lynch på krogen och i ett anfall av berusad övertygelse utsett honom till sin konstnärliga ledare, hade resultatet kanske blivit något i stil med Charlie Kaufmans Synecdoche, New York.

Min sammanfattning av det hela (och nu utlyser jag en eventuell spoilervarning beträffande resten av detta stycke för den som vill behålla tolkningen av filmen för sig själv): En hypokondrisk teaterregissör, som redan tvivlar på meningen med sitt liv, kastas in i en psykisk mardröm om ensamhet, död och jakten efter konstnärlig sanning, när hans fru hotar att lämna honom.

Kaufman kan vara en briljant manusförfattare. Det visade han om inte annat med Eternal Sunshine of the Spotless Mind, en av mina absoluta favoritfilmer. När Being John Malcovich smygvisades på Filmhuset 2000 hade åtminstone inte jag sett något liknande. Det var som att få en välkommen slägga rakt i pannan när man minst anade det. Och jag älskar Adaptation.

Men sedan Eternal Sunshine har jag väntat.

Och jag fortsätter vänta.

För just som Kerstin Gezelius påpekar i DN. blir det långt ifrån ofta särskilt bra när manusförfattare själva ska regissera. I Kaufmans fall kunde man nog ana det redan på förhand. Det hade behövts en utomstående, någon som likt en obeveklig trädgårdsmästare hade plockat fram häcksaxen och rensat upp i den vildvuxna rabatt av ömsom sällsynta orchidéer, ömsom sammantrasslat ogräs.

Synecdoche, New York hade kunnat bli en förtrollande film om konst, om kärlek och förgänglighet. Nu nöjer jag mig med att betrakta det hela som ett intressant försök. Och med "intressant" menar jag då inte, som Jan Söderqvist i Svd, ett strålande beröm, utan snarare en välvillig klapp på huvudet. Jag hoppas verkligen att Kaufman fortsätter skriva. Men jag önskar också att han låter andra tukta manusen i fortsättningen.

(Förklaring, för den som undrar, av ordet synekdoke.)