Ultimate ballroom craze

Alla borde börja sina dagar med att dansa foxtrot. Det gjorde jag i fredags.

Med hjälp av en dvd-kurs till vrakpriset av ynka trettiofem realiserade svenska kronor, en föredömlig grundinställning och inte alltför stor möda, har jag och min stolta kavaljer hittills lärt oss behärska åtminstone de tre första stegkombinationerna - feather step, reverse turn och feather finnish.

När vi sedan, trots den sorgliga storleken på bådas våra respektive balsalar (jag har som exempel ett nytt blåmärke där jag med inspirerad kraft slog armen i bokhyllan), fått finess på resten av rörelserna, går vi tappert vidare med valsen, sedan quicksteppet och vågar oss kanske till och med på tangon också, innan vi överväger de latinska rytmerna.

Det enda som därefter saknas är att någon bankar oss i huvudet med en inbjudan till en eller annan strikt formell tillställning. När musiken spelar upp och de övriga gästerna tafatt famlar efter varandra och väl mest av allt försöker undvika att lemlästa varandras fötter, skrider min kavaljer och jag ledigt ut på golvet och slår församlingen med häpnad.

Och om vi snavar och faller huvudstupa över vår egen taktfasta hybris? Tja - skratt är ju också ett sätt att sprida glädje.