Grands filmklubb: Morvern Callar

Jag har redan tidigare skrivit om Morvern Callar.

Jag såg filmen på Stockholms filmfestival, det måste ha varit 2002, och även om det inte var en mästerlig film slog stämningen an något i mig med en oväntat häftig och långvarig klang: Doooooinnnnng.

Senare läste jag boken och blev mycket förtjust också i den. Det är huvudpersonens underligt känslokalla, avskurna och samtidigt mycket befriande, (paradoxalt nog) närvarande och självtillräckliga sätt att förhålla sig till verkligheten som fascinerar mig. Jag har kommit att kalla det hela för Morvern-känslan. Spadertecknet (som i Spader dam på vernissageaffischen här till höger) har hummat med samma frekvens den, och den svenska pocketutgåvan av Morvern Callar finns även inmålad i tavlan Girl with a gun.

Trots detta har jag bara sett filmen en gång. Detta eftersom jag helt enkelt inte har vågat sätta den där första upplevelsen på prov; kanske kommer jag tvingas inse att filmen inte alls är så bra som jag mindes den?

Imorgon är det ändå dags!

Då strålar medlemmarna Grands interna filmklubb nämligen samman för att hedra sin nya vana: att förmiddagsfika och spela medhavd dvd:film i någon av de större salongernas reklamprojektor. Det är min tur att välja film. En kollega har lovat att baka kanelbullar.

När allt är spisat vet jag slutligen om Morvern alltjämt har makt över min själ.

Som en ilsken räkning på posten

Och så, när allt blivit lugnt, kom snuvan...

***

(Förmodligen blev det inte heller bättre av att jag stod utomhus i inomhuskläder i över en timme och rev biljetter till galapremiären av Män som hatar kvinnor på Grand igår.

Medan snön sakta föll över röda mattan.

Hej. Tack. Välkomma.)

Abstrakt dragning

Ett par dagar senare har jag nu sett alla avsnitt i första säsongen av Mad Men.

Serien slungar mig i en oväntad rikting. Jag som aldrig (åtminstone sedan mellanstadiet) kännt någon längtan efter att ägna mig åt ickeföreställande konst, har plötsligt fått lust att måla abstrakt.

Inte nu, just nu är jag trött på trasor och kladd. Men framåt våren kanske.

Något alltså i stil med den här turkosa målningen i reklambyråns mötesrum.

Ja, det bästa med hela serien är nästan färgerna.

Rätt svar (deltävling 4): Danderyds sjukhus!

Och det var det ingen som lyckades gissa, trots att en extra ledtråd bifogades. På sätt och vis är det glädjande. Ni har alltså inte haft anledning att besöka sjukhuset (invigt 1922 som Mörby lasarett och synligt i bakgrunden av bilden ovan).

De väggfasta keramikskulpturerna som skulle leda era tankar hit sitter just i gången mellan biljetthallen och sjukhusets huvudentré, och vill sålunda knyta an till forna tiders läkeörter, som exempelvis fläder, kamomill och (som syntes i ledtråden) angelica.

Konstnären, Hertha Hillfon (född 1921), räknas till föregångarna inom den fria keramiska konsten; hon var en av de första som började vidareutvecklade brukskeramiken mot skulptur. Hennes verk kan även beskådas i en mängd olika sammanhang, som exempelvis i Berwaldhallen, på Operakällaren, utanför Junibackens entré, på Hötorget, i Rinkeby och i form av teaterpriset Guldmasken.

Stationen Danderyds sjukhus, och Herta Hillfons bidrag till utsmyckningen, invigdes båda 1978.

Av betydligt senare datum är konsten på stationens spårväggar, det svala kakel med förortstrivsamt skogsmotiv som exemplifierades i bonusfotot. Dessa bilder monterades först i fjol, 2008, och ersatte ett (i mitt tycke) hiskeligt, långsträckt schabrak i abstrakt grälla färger.

Konstnären bakom denna förnyelse heter Klara Källström. Hon är fotograf, född 1984, och därmed en av de yngsta konstnärer som fått äran att smycka Stockholms tunnelbana. 2008 gav hon också ut en fotobok, Gingerbread Monument.

På väggarna i motsatta gångtunneln har dessutom Pierre Olofsson (1921-1996) skapat ett verk uppbyggt av cirklar som han döpt till Livets träd (eller Första trädet). I bussterminalens vänthall (Danderyds sjukhus är en knutpunkt för diverse tvärbussar, och norrgående förbindelser) står även hans skulptur Duo, en slags stiliserad pardans. Denna del av konsten invigdes 1980.

Fram till oktober förra året var Danderyds sjukhus för övrigt min egen hemmastation. Granne med sjukhuset står de här röda höghusen, och där bodde jag, på sjunde våningen, i mer än åtta år. Utsikten var fin, och löprundorna. Själva lägenheten har jag inte saknat en sekund.

Så nu vet ni det!

På onsdag kommer nästa bild att gissa på. Då kanske jag gör det hela lite enklare igen, så ni inte tappar sugen.

Fler dödas av läskmaskiner

Jag var på dåligt humör redan när jag steg ur sängen. Det blev inte bättre av DN.s artikel om att de stora hajarna blivit fler utanför Australien.

Vilket alltså framställs som en skrämmande nyhet, närmast ett ovälkommet bakslag i miljöarbetet!

I faktarutan intill redovisas en lista över de olika hajarternas farlighet.

I artikeln nämns ingenting som kan motverka den (alltså fortfarande?!) gängse bilden av hajen som blodtörstig mördarmaskin.

Nyligen fick vi hem Sharkwater från lovefilm. Förutom att vara en kärleksförklaring till den känsliga, skygga och i regel mycket fredliga hajen, ger filmen ger en inblick i den på samma gång mytologiska häxjakten på detta djur, samt det (inte alltid) illegala sätt på vilket människor fångar haj med hjälp av långa betade revar. Hajarna dras sedan upp i båten på löpande band, och där skärs fenorna av dem innan de levande rullas tillbaka i havet igen, för att långsamt och smärtsamt förblöda. Detta för att hajfenssoppa är en högt skattad delikatess och en obligatorisk statussymbol i delar Asien. (Här en artikel om detta i Sydsvenskan.) Filmen ställer också frågan vad som kommer hända med havens ekosystem om det största rovdjuret, toppen av kedjan, skulle utrotas.

Som kuriosa nämns även lite siffror i eftertexterna. Till exempel att fler människor i USA dödas av läskautomater varje år än av hajar.

I sin artikel lägger Marianne Björklund själv fram vissa siffror: 56 dödade av hajar på 50 år i Australien. Det ger (drygt) 1 person om året. 1 person av alla de (miljoner?) som årligen plaskat runt på Australiens stränder.

Finns det då verkligen inte viktigare saker vi borde vara rädda för?

Röstfiske

Från och med kl 14.00 idag och fram till och med kl 14.00 på måndag, kan man gå in på Tracks i P3 och lägga sin röst på den fina låten "My High" av och med Jonna Lee (och med mig skuttandes runt i videon).

Så gör det. Basta!

Några maskor i det stora nätet

För att fira att jag var klar med sista tavlan till utställningen, promenerade vi till Brommarondellen och åt middag på Restaurang Sorbon, beläget i den utbyggda bottenvåningen av Flyghotellet.

Flyghotellet som även finns avbildat i ett av konstverken på Liljevalchs vårsalong.

Vårsalongen som vi även besökte i onsdags, när vi firade sambons 30-årsdag.

Firar nu gör vi istället alla hjärtans dag, och jag har fått smältgoda presenter i chokladens skepnad.

Choklad som jag senare idag ska stoppa i mig samtidigt som jag hetsäter första säsongen av (bland annat Peter Englunds favoritserie) Mad Men.

Mad Men som utspelar sig i samma slags miljö som, och även har jämförts med, Revolutionary Road.

Revolutionary Road som till min egen överraskning påverkade mig i valet av färger i den sista tavlan till utställningen.

Och så vidare.

Tills jag slutligen dragit upp även dig i båten.

Gissa stationen! Ny ledtråd i deltävling 4

För att öka era chanser har ledningen för tunnelbanetävlingen (läs: jag) beslutat att bifoga en till bild i deltävling 4.

Så passa på! Klicka dit och slunga fram en gissning!

Först med rätt svar får två glansputsade poäng.

Och idag gratulerar jag mig själv!

Klar! Kan det verkligen vara möjligt? Ja det kan det.

Nu kan jag städa undan kladderiet och helt enkelt bara börja se fram emot vernissagen, kanske till och med hinna bli lite härligt nervös, istället för att jagas upp ur sängen av egenställda krav och en överhängande (mer eller mindre relevant) upplevelse av tidsbrist varje morgon.

Hur tavlan blev vill jag ju inte avslöja än. Men för att ändå illustrera det avslutade arbetet med något färgglatt lägger jag upp en bild av mina avskrapade paletter.

Ibland kan jag faktiskt tycka att det är mer konst över dem än över tavlorna själva.

I hopp om förtrollning

Några gånger har det hänt. Inte varje gång. Långt ifrån alltid. Men ändå tillräckligt ofta för att jag gång på gång ska återvända i hopp om att få uppleva det igen.

Jag vet att dans har makten att trollbinda mig.

Jag minns särskilt några av Cullbergs och Kungliga balettens uppsättningar i Vitabergsparken under Parkteaterns gratisparaply. En sällsynt lycklig gång snubblade över teveinspelningen av Svansjön där båda de centrala figurerna dansades av män. Den klassiska koreagrafin laddades med en ny och våldsam kraft och den uttjatade fågeldansen förvandlade plötsligt till Brokeback Mountain. Dumt nog (och typiskt mig) lade jag aldrig ensamblens namn på minnet. Men upplevelser som dessa stiger mig i blodet, får mina tår att peka utåt och ryggen rätas uppåt. Det är samma känsla som kan drabba mig när jag ser stoisk, asiatisk film med lite dialog men i gengäld enorma underliggande känslostormar.

Dans talar helt enkelt till något mycket fundamentalt inom mig som jag inte funnit annat utlopp för. Det är dessutom en mycket tragisk och obesvarad kärlek jag när till denna konst. Efter en lyckad föreställning längtar jag att själv få röra mig som kropparna på scenen. I tanken kan jag också förnimma varje rörelser i muskler och leder. Jag vet precis hur de skulle kännas. Men i praktiken är jag stel och oförmögen. En vingklippt gås som ser fågelsträcken dra förbi på himlen ovanför.

Jag får nöja mig med att bara se på. Och i bästa fall är dans hisnande, omstörtande, förtrollande. Ibland är det det inte.

Positions of Elsewhere är imponerande, ofta vacker, stundtals varmt humoristisk. Den stora, föränderliga stålspiral som hägrar över scenen likt ett tefat och förvandlar ljus och skuggor till cirklar och ellipser är mycket maffig. Kläderna danklassiskt gråsnygga, som vanligt. Men trollbunden blev jag likafullt inte av Johan Ingers sista föreställning på Cullbergbaletten. (Såhär tyckte DN.)

Jag sätter mitt hopp till framtida uppsättningar, för att få min nästa fix.

Jag har den äran

Idag fyller min kära sambo 30 år och blir till slut, om än motvilligt, en stor pojke. Jag har en lång dag planerad för honom, full av hemliga presenter och annat överraskningsskoj.

Ännu ligger han och sover, som en söt liten säl. Men snart ska han vakna.

Det får allt att kännas som en julaftons morgon, där jag dock inte är barnet som väntar - utan tomten.

Och det är faktiskt ännu roligare!

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 4)

Ny vecka, ny deltävling i allas vår kära gissningslek. Vi är nu redan framme vi fjärde avsnittet.

Vill ni få en överblick över tidigare delar i tävlingen och även begrunda poängställningen kan ni när som helst klicka på länken i högermarginalen (eller helt enkelt här).

Denna vecka hoppas jag sätta er ordentligt på prov. Men kanske överraskar ni mig igen med er lokalkännedom? Det får vi snart reda på.

Så flexa minnesmuskulaturen nu. På vilken tunnelbanestation finns den här väggdekorationen?

***

Ytterligare ledtråd:

Så gott som, eller nästan

Idag blev de sista två ansiktena i servitris-tavlan färglagda. Äntligen börjar jag närma mig slutet. Och kanske blev det till och med bra. Jag börjar nästan tro det.

Men nu får allting sätta sig ett par dagar.

På torsdag är jag förhoppningsvis i hamn.

Bättre sent än aldrig

När jag fyllde 30, i december 2007, fick jag det här fantastiska presentkortet av min gode vän. I dag ska det äntligen utnyttjas. Då går vi och ser Cullbergbaletten i Positions of Elsewhwere, som också är koreografen Johan Ingers sista uppsättning som konstnärlig ledare. Det ser jag storligen fram emot!