I hopp om förtrollning

Några gånger har det hänt. Inte varje gång. Långt ifrån alltid. Men ändå tillräckligt ofta för att jag gång på gång ska återvända i hopp om att få uppleva det igen.

Jag vet att dans har makten att trollbinda mig.

Jag minns särskilt några av Cullbergs och Kungliga balettens uppsättningar i Vitabergsparken under Parkteaterns gratisparaply. En sällsynt lycklig gång snubblade över teveinspelningen av Svansjön där båda de centrala figurerna dansades av män. Den klassiska koreagrafin laddades med en ny och våldsam kraft och den uttjatade fågeldansen förvandlade plötsligt till Brokeback Mountain. Dumt nog (och typiskt mig) lade jag aldrig ensamblens namn på minnet. Men upplevelser som dessa stiger mig i blodet, får mina tår att peka utåt och ryggen rätas uppåt. Det är samma känsla som kan drabba mig när jag ser stoisk, asiatisk film med lite dialog men i gengäld enorma underliggande känslostormar.

Dans talar helt enkelt till något mycket fundamentalt inom mig som jag inte funnit annat utlopp för. Det är dessutom en mycket tragisk och obesvarad kärlek jag när till denna konst. Efter en lyckad föreställning längtar jag att själv få röra mig som kropparna på scenen. I tanken kan jag också förnimma varje rörelser i muskler och leder. Jag vet precis hur de skulle kännas. Men i praktiken är jag stel och oförmögen. En vingklippt gås som ser fågelsträcken dra förbi på himlen ovanför.

Jag får nöja mig med att bara se på. Och i bästa fall är dans hisnande, omstörtande, förtrollande. Ibland är det det inte.

Positions of Elsewhere är imponerande, ofta vacker, stundtals varmt humoristisk. Den stora, föränderliga stålspiral som hägrar över scenen likt ett tefat och förvandlar ljus och skuggor till cirklar och ellipser är mycket maffig. Kläderna danklassiskt gråsnygga, som vanligt. Men trollbunden blev jag likafullt inte av Johan Ingers sista föreställning på Cullbergbaletten. (Såhär tyckte DN.)

Jag sätter mitt hopp till framtida uppsättningar, för att få min nästa fix.