Grands filmklubb: Morvern Callar

Jag har redan tidigare skrivit om Morvern Callar.

Jag såg filmen på Stockholms filmfestival, det måste ha varit 2002, och även om det inte var en mästerlig film slog stämningen an något i mig med en oväntat häftig och långvarig klang: Doooooinnnnng.

Senare läste jag boken och blev mycket förtjust också i den. Det är huvudpersonens underligt känslokalla, avskurna och samtidigt mycket befriande, (paradoxalt nog) närvarande och självtillräckliga sätt att förhålla sig till verkligheten som fascinerar mig. Jag har kommit att kalla det hela för Morvern-känslan. Spadertecknet (som i Spader dam på vernissageaffischen här till höger) har hummat med samma frekvens den, och den svenska pocketutgåvan av Morvern Callar finns även inmålad i tavlan Girl with a gun.

Trots detta har jag bara sett filmen en gång. Detta eftersom jag helt enkelt inte har vågat sätta den där första upplevelsen på prov; kanske kommer jag tvingas inse att filmen inte alls är så bra som jag mindes den?

Imorgon är det ändå dags!

Då strålar medlemmarna Grands interna filmklubb nämligen samman för att hedra sin nya vana: att förmiddagsfika och spela medhavd dvd:film i någon av de större salongernas reklamprojektor. Det är min tur att välja film. En kollega har lovat att baka kanelbullar.

När allt är spisat vet jag slutligen om Morvern alltjämt har makt över min själ.