Jonna Lee bubblar på Tracks

"My High" har bubblat sig upp till utmanarposition på P3:s hitlista.

Om tillräckligt många röstar den här helgen också kan den säkert ta sig hela vägen in på topp 20. Så gör det! Röstningen är öppen från 14.00 idag till samma tid på måndag.

Behöver ni ytterligare puttar i rätt riktning kan ni alltid ta en titt på den här fina recensionen.

"Jag ville se om jag kunde ljuga"

Kanske är jag bara gammaldags. Eller kanske är mitt ogillande faktiskt en fundamentalt mänsklig sak, en medfödd eller åtminstone noga inlärd känsla för rätt och fel: "Du skall icke ljuga".

För mig blir den pågående diskussionen, om sanning och lögn i litteraturen, aktuell i samband med Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten - En roman om mig själv.

Det är en härlig, infallsrik bok. Men den är samtidigt en nyckfull lögn.

När jag själv var på jobbet härom veckan gick min sambo på en uppläsning/föreläsning med De Geer. Vid ett tillfälle berättade han att det där om hur han som barn träffade kungen inte hänt på riktigt. Som den journalist han är sträckte sambon på sig och ställde den självklara följdfrågan:

-Varför påstår du då att det hänt?

En krusning av ogillande löpte nu genom den lilla kretsen av åhörare. Här var man tydligen för att välvilligt nicka och hålla med, inte ifrågasätta. Sambon lyckades därför inte heller få mer svar ur författaren än detta:

-Jag ville för första gången i mitt liv se om jag kunde ljuga.

Nu har jag själv läst ut boken. Till övervägande delen är den en förlängd (ofta ordagrann) bokversion av Med kameran som tröst, del 2. Med tanke på detta tog jag kanske del av bok och film lite för nära inpå varandra, men jag är mycket förtjust i båda. Jag hade dock varit ännu mer förtjust i boken om jag tydligt fått veta vad som är associativa utsvävningar och vad som faktiskt ska betraktas som Carl Johans subjektiva sanning.

Sån är jag. Men kanske är jag bara gammaldags.

Makten över annan

Två filmer igår: Walz with Bashir och Mellan väggarna.

Den första en animerad dokumentär om kriget i Libanon på 80-talet, den andra en film om en högstadieklass i Paris. Båda mycket bra. Båda, på olika sätt, skildringar av makt och det ansvar som följer med den.

Waltz with Bashir är varsamt och vackert tecknad. Ari Folman tycks ha utgått från inre stillbilder snarare än händelseförlopp. Här är scener som frusit i minnet, och som nu avtäcks igen, efter åratal av posttraumatisk glömska. De små, omsorgsfullt mejslade detaljerna säger emellertid mer än vad några stora gester kunnat göra. Och det är över huvud taget renande med en film om Mellanöstern där berättarna inte uppträder som offer för någon annans övergrepp, utan där någon vågar begrunda sin egen roll som potentiell förbrytare.

Som 19-årig israelisk soldat befann sig Ari Folman på samma sida i kriget som de kristna falangister som kom att genomföra en brutal massaker på civila palestinier i ett flyktingläger Beirut 1982. Frågan som förföljer honom är den om hans eget ansvar för det som hände. På vilket sätt är han bättre än de nazister som mördade hans eget folk fyrtio år tidigare i Warszawas ghetto, eller åtminstone alla de som passivt såg på?

Det slår en hur verklig fred aldrig kan skapas, innan båda parter i konflikt förmår ställa just denna fråga till sig själva: Vilken är vår skuld? Har även vi ett brott att sona?

(Recension i Svd och DN.)

I Mellan väggarna följer vi en lärare i franska och hans arbete med klass 8:3. Varesig läraren eller hans elever är perfekta, men de gör, alla på sitt sätt, sitt bästa. När så en konflikt blossar upp ställs maktförhållandet lärare-elev på sin spets. Nog måste den vuxne kunna kräva att hans regler efterlevs. Men är det verkligen rimligt att bara den ene parten i en konflikt ska kunna avkräva den andre respekt i ord och handling.

Som betraktare upplever jag en stegrande frustration över alla de gånger läraren kunnat ställa en fråga men istället replikerar med en förmaning. Jag vill stiga in i filmen och resonera med alla inblandade, vända på perspektiven, tvinga alla att diskutera allting en gång till och denna gång på djupet. Känslan av att något viktigt aldrig funderats igenom ordentligt hänger kvar när jag lämnar salongen. Och det är också filmens stora styrka.

Ett stort antal skolklasser har kommit till biograferna för att se Mellan väggarna med sina lärare. Jag hoppas att det sedan finns tid att diskutera allt det där som aldrig blir färdigt i filmen. Frågor som makt, respekt och ansvar. Att det ges tillfälle, om så bara för en dag, för båda parter att se sig själv i den andre.

Lägesrapport (15)

Läser: Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer

och önskar: att det var enklare att skilja på vad han ljugit ihop och vad som faktiskt hänt.

Tampas alltså, om än lite lojt: med somliga delar av den aktuella kulturella diskursen.

Velar därtill: i frågan om Konstfackselevens tilltag på tunnelbanan är konst eller vandalism (nu hur som helst en ekonomisk framgång - DN.).

Antar så klart: att det ena inte behöver utesluta det andra,

och landar väl: i slutsatsen att en konstnär förvisso bör testa gränser, men ska samtidigt inte räkna med att undkomma straff om konstverkets tillblivelse inneburit ett brott mot lagen.

Vill med detta säga: att konst må vara en anledning, men aldrig ursäkt

och nämner som exempel: att filmad våldtäkt inte är ursäktligt även om förövaren skulle kalla det konst (Per Gudmundson resonerar likartat i Svd).

Tycker nog därmed: att allmänna läroverk bör uppmuntra sina elever till laglydighet, åtminstone inom ramarna för det läroverkets egen verksamhet, även om icke laglydig konst samtidigt bör kunna diskuteras utifrån sina kvaliteter.

Anser annars, personligen och utan hänsyn till lagar och regler: att graffiti, tags, klotter och klisterlappar, bångstyrigt applicerade på allmänna platser, gör stadsbilden betydligt mer intressant och levande än om vår urbana miljö hade varit helt steril, bortsett från företagens olika försök till massiv köphypnos.

Städar samtidigt husligt undan: vardagssmutsens klotter från badrummets porslin

och skingrar enväldigt: dammråttornas ockupation av hörn och vrår,

för att verkligen kunna: njuta ostört av min lediga dag.

Är därför också: uppe med tuppen, eller någon annan arla del av faunan, som ännu inte frusit ihjäl.

Dricker: kaffe som aldrig förr

och planerar vidare: att se två filmer framåt kvällen (Mellan väggarna och Waltz with Bashir) samt att göra en ny utflykt längs någon av tunnelbanans grenar

för att fota: fler exempel på den helt rumsrena konst som pryder olika stationer, i systematisk förberedelse inför kommande delar i den spännande tävlingen.

Kanske fotar jag också: ett olagligt verk eller två

förutsatt att jag, rent subjektivt, finner dem: värda konstnärliga etiketter.

Fler tigrar för Lee

DN. bjuder förresten på en spännande filmnyhet idag: Ang Lee kanske ska regissera Berättelsen om Pi.

Jag älskade boken om den lille pojken som driver runt i en livbåt på Indiska Oceanen med en bengalisk tiger som enda sällskap, och jag har gott hopp om Lee som regissör. Han vågar saktmod (Brokeback Mountain).

Lite långsökt har han ju dessutom varit inne på det där med tigrar förut, ni vet, hukande sådana.

Mickey Rourkes lillebror

Tidigare i år såg jag Rumble Fish.
Igår blev det Angle Heart.

Det känns passande att ha ett par doser Rourke i bagaget innan jag ser The Wrestler.

Och inom mig börjar en castingnerv hastigt vibrera.

Tänk om livet inte förvandlat den där mannen till en knölig Marvel-figur. Då hade han ju fungerat perfekt som Bruce Willis, aningen snyggare, storebror i en melankolisk dramathriller.

Fast det är klart, två små krusade leenden, två par varmt ironiska ögon, i samma film, hade kanske varit ett för mycket.

Grands filmklubb: Morvern Callar (2)

Uppföljning:

Hade Morvern Callar fortfarande makt över mig?

Att återse filmen var lite som att möta en gammal kärlek. Det man känner inför det är lika delar nyfikenhet och ängslan. Hur månne tiden ha farit fram med henne/honom? Har den kanske förvandlat henne/honom till bara vilken annan tråkig människa som helst, eller finns det fortfarande något kvar som minner om det som lyste fram, stod ut, höjde upp?

I fallet med Morven Callar blev mötet en lättnad. Även om upplevelsen inte var lika kraftfullt som första gången jag såg filmen, förstår jag ännu varför jag föll så hårt för den då.

En tolkningsmöjlighet jag dessutom också är svag för: En författare har just skrivit klart sitt verk och avlägsnar sig därmed ur bilden. Den karaktär han skapat står chockad kvar, nyfödd och övergiven. Författaren har ordnat allt för henne, har förutsett allt, han har till och med försett hennes liv med ett soundtrack.

Det första hon gör är emellertid att bryta mot skaparens uppsatta regler. Istället för att vörda hans minne tar hon makten över sin existens, plundrar hans kvarlevor och förvandlar sig själv till författare av sitt öde.

Den ursprunglige författaren måste inledningsvis ha vridit sig i sin grav, van att ha makten har han nu svårt att släppa den. Men efterhand tror jag att han måste ha lugnat ner sig, och till slut följer han hennes förehavanden med ett stolt litet leende.

Det var som fan Morvern. Good for you!

Namnsdagsbarn!

Jag har namnsdag idag! Det har nästan Anni-Frid "Frida" Lyngstad också. Dessutom far min samob till Småland i morgon. Så varför inte en liten truddelutt som knyter ihop alltsamman:

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 5)

Då kära läsare, är det dags för nästa del i vår spårbundna tävling.

Som utlovat ska det nog vara lite lättare den här gången. Dessutom är jag generös och lägger upp två bilder på en gång. På sätt och vis hör skulpturerna ju ändå ihop. Det golvfasta "utsläppet" förenar de två.

Det bör poängteras att den som leder leken bara har fyra poäng totalt, och fortfarande är det många deltävlingar kvar. Så även om du inte finns med i tabellen, är det inte försent att ta upp jakten på det hemliga priset.

Jojomen! Då kör vi. På vilken station är vi nu? Först med rätt svar får två pinnar i protokollet.

Grands filmklubb: Morvern Callar

Jag har redan tidigare skrivit om Morvern Callar.

Jag såg filmen på Stockholms filmfestival, det måste ha varit 2002, och även om det inte var en mästerlig film slog stämningen an något i mig med en oväntat häftig och långvarig klang: Doooooinnnnng.

Senare läste jag boken och blev mycket förtjust också i den. Det är huvudpersonens underligt känslokalla, avskurna och samtidigt mycket befriande, (paradoxalt nog) närvarande och självtillräckliga sätt att förhålla sig till verkligheten som fascinerar mig. Jag har kommit att kalla det hela för Morvern-känslan. Spadertecknet (som i Spader dam på vernissageaffischen här till höger) har hummat med samma frekvens den, och den svenska pocketutgåvan av Morvern Callar finns även inmålad i tavlan Girl with a gun.

Trots detta har jag bara sett filmen en gång. Detta eftersom jag helt enkelt inte har vågat sätta den där första upplevelsen på prov; kanske kommer jag tvingas inse att filmen inte alls är så bra som jag mindes den?

Imorgon är det ändå dags!

Då strålar medlemmarna Grands interna filmklubb nämligen samman för att hedra sin nya vana: att förmiddagsfika och spela medhavd dvd:film i någon av de större salongernas reklamprojektor. Det är min tur att välja film. En kollega har lovat att baka kanelbullar.

När allt är spisat vet jag slutligen om Morvern alltjämt har makt över min själ.

Som en ilsken räkning på posten

Och så, när allt blivit lugnt, kom snuvan...

***

(Förmodligen blev det inte heller bättre av att jag stod utomhus i inomhuskläder i över en timme och rev biljetter till galapremiären av Män som hatar kvinnor på Grand igår.

Medan snön sakta föll över röda mattan.

Hej. Tack. Välkomma.)

Abstrakt dragning

Ett par dagar senare har jag nu sett alla avsnitt i första säsongen av Mad Men.

Serien slungar mig i en oväntad rikting. Jag som aldrig (åtminstone sedan mellanstadiet) kännt någon längtan efter att ägna mig åt ickeföreställande konst, har plötsligt fått lust att måla abstrakt.

Inte nu, just nu är jag trött på trasor och kladd. Men framåt våren kanske.

Något alltså i stil med den här turkosa målningen i reklambyråns mötesrum.

Ja, det bästa med hela serien är nästan färgerna.

Rätt svar (deltävling 4): Danderyds sjukhus!

Och det var det ingen som lyckades gissa, trots att en extra ledtråd bifogades. På sätt och vis är det glädjande. Ni har alltså inte haft anledning att besöka sjukhuset (invigt 1922 som Mörby lasarett och synligt i bakgrunden av bilden ovan).

De väggfasta keramikskulpturerna som skulle leda era tankar hit sitter just i gången mellan biljetthallen och sjukhusets huvudentré, och vill sålunda knyta an till forna tiders läkeörter, som exempelvis fläder, kamomill och (som syntes i ledtråden) angelica.

Konstnären, Hertha Hillfon (född 1921), räknas till föregångarna inom den fria keramiska konsten; hon var en av de första som började vidareutvecklade brukskeramiken mot skulptur. Hennes verk kan även beskådas i en mängd olika sammanhang, som exempelvis i Berwaldhallen, på Operakällaren, utanför Junibackens entré, på Hötorget, i Rinkeby och i form av teaterpriset Guldmasken.

Stationen Danderyds sjukhus, och Herta Hillfons bidrag till utsmyckningen, invigdes båda 1978.

Av betydligt senare datum är konsten på stationens spårväggar, det svala kakel med förortstrivsamt skogsmotiv som exemplifierades i bonusfotot. Dessa bilder monterades först i fjol, 2008, och ersatte ett (i mitt tycke) hiskeligt, långsträckt schabrak i abstrakt grälla färger.

Konstnären bakom denna förnyelse heter Klara Källström. Hon är fotograf, född 1984, och därmed en av de yngsta konstnärer som fått äran att smycka Stockholms tunnelbana. 2008 gav hon också ut en fotobok, Gingerbread Monument.

På väggarna i motsatta gångtunneln har dessutom Pierre Olofsson (1921-1996) skapat ett verk uppbyggt av cirklar som han döpt till Livets träd (eller Första trädet). I bussterminalens vänthall (Danderyds sjukhus är en knutpunkt för diverse tvärbussar, och norrgående förbindelser) står även hans skulptur Duo, en slags stiliserad pardans. Denna del av konsten invigdes 1980.

Fram till oktober förra året var Danderyds sjukhus för övrigt min egen hemmastation. Granne med sjukhuset står de här röda höghusen, och där bodde jag, på sjunde våningen, i mer än åtta år. Utsikten var fin, och löprundorna. Själva lägenheten har jag inte saknat en sekund.

Så nu vet ni det!

På onsdag kommer nästa bild att gissa på. Då kanske jag gör det hela lite enklare igen, så ni inte tappar sugen.

Fler dödas av läskmaskiner

Jag var på dåligt humör redan när jag steg ur sängen. Det blev inte bättre av DN.s artikel om att de stora hajarna blivit fler utanför Australien.

Vilket alltså framställs som en skrämmande nyhet, närmast ett ovälkommet bakslag i miljöarbetet!

I faktarutan intill redovisas en lista över de olika hajarternas farlighet.

I artikeln nämns ingenting som kan motverka den (alltså fortfarande?!) gängse bilden av hajen som blodtörstig mördarmaskin.

Nyligen fick vi hem Sharkwater från lovefilm. Förutom att vara en kärleksförklaring till den känsliga, skygga och i regel mycket fredliga hajen, ger filmen ger en inblick i den på samma gång mytologiska häxjakten på detta djur, samt det (inte alltid) illegala sätt på vilket människor fångar haj med hjälp av långa betade revar. Hajarna dras sedan upp i båten på löpande band, och där skärs fenorna av dem innan de levande rullas tillbaka i havet igen, för att långsamt och smärtsamt förblöda. Detta för att hajfenssoppa är en högt skattad delikatess och en obligatorisk statussymbol i delar Asien. (Här en artikel om detta i Sydsvenskan.) Filmen ställer också frågan vad som kommer hända med havens ekosystem om det största rovdjuret, toppen av kedjan, skulle utrotas.

Som kuriosa nämns även lite siffror i eftertexterna. Till exempel att fler människor i USA dödas av läskautomater varje år än av hajar.

I sin artikel lägger Marianne Björklund själv fram vissa siffror: 56 dödade av hajar på 50 år i Australien. Det ger (drygt) 1 person om året. 1 person av alla de (miljoner?) som årligen plaskat runt på Australiens stränder.

Finns det då verkligen inte viktigare saker vi borde vara rädda för?