Grands filmklubb: Morvern Callar (2)

Uppföljning:

Hade Morvern Callar fortfarande makt över mig?

Att återse filmen var lite som att möta en gammal kärlek. Det man känner inför det är lika delar nyfikenhet och ängslan. Hur månne tiden ha farit fram med henne/honom? Har den kanske förvandlat henne/honom till bara vilken annan tråkig människa som helst, eller finns det fortfarande något kvar som minner om det som lyste fram, stod ut, höjde upp?

I fallet med Morven Callar blev mötet en lättnad. Även om upplevelsen inte var lika kraftfullt som första gången jag såg filmen, förstår jag ännu varför jag föll så hårt för den då.

En tolkningsmöjlighet jag dessutom också är svag för: En författare har just skrivit klart sitt verk och avlägsnar sig därmed ur bilden. Den karaktär han skapat står chockad kvar, nyfödd och övergiven. Författaren har ordnat allt för henne, har förutsett allt, han har till och med försett hennes liv med ett soundtrack.

Det första hon gör är emellertid att bryta mot skaparens uppsatta regler. Istället för att vörda hans minne tar hon makten över sin existens, plundrar hans kvarlevor och förvandlar sig själv till författare av sitt öde.

Den ursprunglige författaren måste inledningsvis ha vridit sig i sin grav, van att ha makten har han nu svårt att släppa den. Men efterhand tror jag att han måste ha lugnat ner sig, och till slut följer han hennes förehavanden med ett stolt litet leende.

Det var som fan Morvern. Good for you!