Möjlig titel: Hand i hand, hatet och moralen

För några år sedan lärde jag känna en person som tillhörde (och för all del ännu tillhör) andra generationens invandrare från Estland; hans föräldrar flydde hit under andra världskriget, om jag förstod det hela rätt, just i röran som uppstod när ryssarna trängde tillbaka tyskarna och i samband med freden åter erövrade Baltikum. Den del av släkten som blev kvar drabbades svårt av Sovjetunionens brutalitet.

Om detta visste est-svensken att berätta ett flertal skräckinjagande historier, samt en hel mängd andra av mindre exceptionell natur men som ändå betonade ryssens grymhet. Han stammade från ett folk som efter mansåldrar av förtryck till slut vunnit självständigthet och denna bakgrund bidrog så klart på ett betydande sätt till est-svenskens identitet, nationellt men också politiskt.

Han hade med andra ord inte mycket till övers för kommunister.

Vid något tillfälle kom Legionärerna (utgiven 1968) på tal och även om jag inte minns i detalj vad som sades den gången kommer jag ihåg att han starkt fördömde Enquists version av baltutlämningen. Han avfärdade, mycket agressivt, boken som historieförfalskning, eller åtminstone vänsterpropaganda.

Jag hade vid detta tillfälle inget större hum vare sig om själva utlämningen som historiskt faktum eller om Enquists bok. Därför blev jag mest av allt lite beklämd över tanken på att en författare som Enquist, som jag storligen respekterat, i detta fall alltså kunde ha gått extremvänsterns ärenden, må vara av naivitet eller politisk övertygelse.

Snart kom emellertid min tilltro till est-svenskens egna bevekelsegrunder att få sig allvarliga törnar och när jag häromdagen till slut tog mig an boken om de 146 baltiska soldater som stridit på tyskarnas sida och efter krigets slut flydde till Sverige för att ett knappt år senare överlämnas till Sovjet, är det med en stor men reserverad nyfikenhet.

Min utgångspunkt kan sammanfattas i frågan: Vad är det i detta verk som utifrån en est-svensks perspektiv skulle kunna betraktas som ett stort och osande svek? Snavar Enquist faktiskt på sin egen, överdimensionerade vänstersko? Eller är det snarare denne specifike est-svensk som kanske fått något avgörande om bakfoten?

Redan i andra kapitlet drar jag åt mig öronen inför en formulering. Det handlar där om varför de baltiska soldaterna över huvud taget hamnat i tysk uniform. De flesta hade helt enkelt tvångsmobiliserats. Andra tog däremot frivilligt värvning. En andel av dessa frivilliga var förmodligen tyskvänner, några kanske rent av nazister. Men det kunde betonas (vilket jag alltså inte kände att Enquist gjorde tillräckligt) att bland de frivilliga även måste funnits människor som såg tyskarna som sin enda chans att bli kvitt ryssen. Det hade för dessa personer inte spelat någon roll om det var guds härold eller eller djävulens änglar som dykt upp för att trycka undan de röda. Man hade sällat sig till dem i vilket fall, allt enligt principen vår fiendes fiender är våra vänner. Och det förlängda målet för dessa balter var inte Tredje rikets herravälde över Europa, utan autonomi för de egna länderna.

Med denna reservation läser jag emellertid ivrigt vidare. Och för var sida jag vänder stegras min respekt för Enquists arbete. Först och främst imponeras jag över hans enorma, systematiska faktasamlande. Därefter hans förmåga att råda reda i det enorma faktamaterial han slutligen haft i knäet, den förkrossande klarsyn som krävts för att ställa motstridiga uppgifter mot varandra och ständigt undvika att dra förhastade slutsatser, att ständigt betona det osäkra. Samtidigt grips jag av hans empati för de inblandade, och då menar jag empati inte i betydelsen medkänsla/medömkan utan innerlig förståelse eller åtminstone ett aldrig minskande försök till sådan förståelse. Och slutligen berusas jag, på ett trögt, intellektuellt, nästan smärtsamt plan, av hans ständiga kamp för att bli medveten om det vatten han själv simmar i, att skärskåda sina egna motiv i faktavalen och att aldrig slappna av inför uppgiften.

Jag vill falla till marken av beundran.

Gång på gång fördjupar sig Enquist i hur olika grupper kan använda ett skeende som ideologiskt incitament. På detta är baltutlämningen är ett utmärkt exempel. Beroende på vilken politisk utgångspunkt man har kan man välja att se de 146 balterna som oskyldiga offer för svensk undfallenhet mot jätten i öst, eller som stridande soldater, medskyldiga till tyskarnas oöverskådliga härjningar på Sovjetisk mark. Identifierar man sig med balterna föredrar man förmodligen den förra tolkningen.

Estland, 2006

Få saker är så tillfredställande som känslan av moralisk överlägsenhet, övertygelsen om att man själv har rätt och någon annan fel. Det är den känsla som griper folkopinionen månaderna innan de internerade soldaterna lämnas ut. Det är den känsla, den massupplevelse av moralisk överrätt, som vid en demonstration i Humlegården får en kvinna att känna sig så oantastligt god att hon utan vidare kan slå en man med knytnäven rakt på munnen så att faller till marken och förlorar en tand, bara för att han vädrat en annan åsikt.

(En känsla djupt ur grunden: i massan lever djävulen.)

Som erkänt offer för andras brutalitet erhåller man automatiskt en sådan ställning av moralisk överlägsenhet. Som offer kan man aldrig hållas ansvarig för sina egna handlingar. Man blir, på sätt och vis, oantastlig. Och med detta följer också privilegiet att fördöma andra.

Est-svensken jag lärde känna vägrade befatta sig med tanken på att vissa av hans egna landsmän (eller hans baltiska grannländers) faktiskt själva kunnat vara antingen nazister eller kommunister, eller båda delar i tur och ordning, som det fallit sig mest fördelaktigt för stunden. Han föredrog (och nu gör jag mig själv skyldig till en oförsvarbar - oenquistsk - tillspetsning och förenkling) att tänka på sitt andra hemland som en stolt och nära nog enhetlig nation av frihetskämpar, som obefläckade offer för utomstående makters godtycke och grymhet. Ingen vill heller förneka, allra minst PO Enquist, att befolkningen där satts på svåra prov under delar av sin historia.

Men läser man Legionärerna med est-svenskens glasögon måste det enklaste vara att ändå slå den ifrån sig som förtal. För det Enquists efterforskningar pekar på är ju att några av de där 146 balterna möjligen själva var krigsförbrytare, och att de inte alls, vilket många, av politiska anledningar, gärna velat tro, avrättades som förrädare så fort de satte sina fötter på Sovjetisk jord. Och han vågar påstå att livet i en kommunistisk diktatur, för den enskilde individen, den som inte råkade ut för snedvridna rättegångar och straffarbete, som fann sin plats någonstans inom systemet och kunde skapa sig en vardag, faktiskt kunde beskrivas som drägligt, åtminstone efter Stalins död 1953.

Sanningen är alltid mer komplicerad än vad vi orkar med. Och, just som jag nyligen påpekade i samband med Waltz with Bashir, kommer världen aldrig bli ett bättre ställe förrän vi vågar möta vår egen blick i spegeln och utforska vår egen skuld.

En sista bild står fram för mig nu: 2006. Två män sittande på en mur i Narva, på den estniska sidan av gränsen mot Ryssland. Utan ett ord ser de ut över den nedtrampade gårdsplanen, där den uppsluppna finalen av ett ryskt bröllop mellan just utspelar sig. Hatet tycks för ett par minuter förvandla männen till sten. De blinkar inte ens. De har frusit till is.

Kommer historien en dag lyckas smälta dem?

Kvalster, var god dröj

Att läsa Legionärerna var som att hitta en lucka in i PO Enquists huvud, för att där, genom hans ögon, plötsligt se världen i ett klarare sken.

Jag vill inte lämna det tillståndet och behöva ramla ut i ett dike i den vanliga, enfaldiga verkligheten igen. Så jag skyndar direkt från baltutlämningen till Sekonden, som för övrigt blev mitt enda fynd på rean (50 kr å Bok & Bild på Drottninggatan).

Jag hade tänkt skriva betydligt mer omfattande om Legionärerna idag. Men jag vill inte göra det när jag inte själv har mitt eget huvud på någorlunda stadigt skaft. Gårdagens dryckjom har emellertid satt sina spår. Så jag, och ni, får duktigt vänta tills imorgon.

Ha en fin fredag så länge!

Pausfågel (24) - Mr Snowman

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 6)

Ja då har alltså hunnit så långt som deltävling nummer 6 i tunnelbanetävlingen. Men här hemma i datorn växer samtidigt det digitala fototeket. Jag tror vi kan se fram emot 25-30 veckoetapper innan allt nått sin slutstation.

Det är fortfarande mycket jämt mellan dem som hittills lyckats håva poäng med sina gissningar. Och spänningen stiger, så smått.

Utan omsvep kastar jag därför till er veckans ledtråd. Var är vi nu mån tro?

Gökur

Ställer om hjärnan för skrivande. Det är en trög process. Framför allt krävs tråknad och dötid. Efter en knapp veckas gräsänkestånd börjar dock texterna vakna igen.

Den tredje novellen är svår att få grepp om. Jag hittar inte känslan som ska få allt att öppna sig för mig. Det enda jag är helt säker på är sceneriet. En plats, en natt. Platsen är bottenlös. Människorna ter sig ännu som klippdockor.

Jag försöker komma på vad som är fel. Men tankarna är stela och oviga. Huvudet förefaller mig en maskin som makligt rör sig omkring sina egna axlar. Jag kan inte göra annat än vänta på det där perfekta läget när allt klickar till och göken gal.

Vid en given tid måste det hända. Osäkert när.

Långsamt maler kugghjulen på.

Rätt svar (deltävling 5): Kungsträdgården!

Och grattis Kristian som hann först den här gången. Nu är det jämt skägg i ledning!

Kungsträdgården är en av mina (många) favorit stationer, 40 meter under gatunivå. Inspirationen till konsten har hämtats från den månghundraåriga trädgården ovanför. Här finns exempelvis avgjutningar av skulpturer från De la Gardies 1600-talspalats Makalös, vilket minner om en tid när Kungsträdgården var en inhägnad lustpark, bevakad av vakter och med tillträde endast för medlemmar av hovet.

I tunnelgrottorna har detta förvandlats till

en underjordisk sagovärld, som med sina bitvis vackra, bitvis otäcka detaljer närmast för tankarna till Pans labyrint. Liksom i filmen möter vi här en förlorad civilisation, de begravda ruinerna av något en gång storslaget, som nu, sakta men säkert, tas över av grottlevande växter och nedsipprat avfall. Man både förundras och ryser samtidigt.

Mannen bakom det hela är Ulrik Samuelson (född 1935). Han är en våra främsta konstnärer i fråga om utsmyckning av stora offentliga miljöer. Exempel på hans arbeten finns på Riksbanken, Centralstationen och Guldrummet på Historiska museet. Utanför hötorgsskraporna på Sveavägen hittar man också hans installation Parabol (som jag måste erkänna att jag aldrig i mitt liv lagt märke till). Ulrik Samuelson inledde sin konstnärliga bana som målare, gärna av lite abstrakta landskap, var professor vid Konsthögskolan under åtta år på 1970-talet och företrädde Sverige vid Biennalen i Venedig 1982. På äldre dar sluter han nu cirkeln och återgår till måleriet (se bilderna på Galerie Leger).

Kungsträdgårdens tunnelbanestation och konsten där invigdes 1977. Uppgången mot Arsenalsgatan och utsmyckningen av den invigdes 1987 och kompletterades med en betongskulptur 1999.

Det var allt för denna gång. Men misströsta inte. Redan på onsdag kommer en ny ledtråd.

Utom hörhåll

Den här vill jag se. Åtminstone vill jag höra den.

Att titta på den så här duger ju inte.

Man tänker sitt,

med musik av Erik Enocksson.

Jonna Lee bubblar på Tracks

"My High" har bubblat sig upp till utmanarposition på P3:s hitlista.

Om tillräckligt många röstar den här helgen också kan den säkert ta sig hela vägen in på topp 20. Så gör det! Röstningen är öppen från 14.00 idag till samma tid på måndag.

Behöver ni ytterligare puttar i rätt riktning kan ni alltid ta en titt på den här fina recensionen.

"Jag ville se om jag kunde ljuga"

Kanske är jag bara gammaldags. Eller kanske är mitt ogillande faktiskt en fundamentalt mänsklig sak, en medfödd eller åtminstone noga inlärd känsla för rätt och fel: "Du skall icke ljuga".

För mig blir den pågående diskussionen, om sanning och lögn i litteraturen, aktuell i samband med Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten - En roman om mig själv.

Det är en härlig, infallsrik bok. Men den är samtidigt en nyckfull lögn.

När jag själv var på jobbet härom veckan gick min sambo på en uppläsning/föreläsning med De Geer. Vid ett tillfälle berättade han att det där om hur han som barn träffade kungen inte hänt på riktigt. Som den journalist han är sträckte sambon på sig och ställde den självklara följdfrågan:

-Varför påstår du då att det hänt?

En krusning av ogillande löpte nu genom den lilla kretsen av åhörare. Här var man tydligen för att välvilligt nicka och hålla med, inte ifrågasätta. Sambon lyckades därför inte heller få mer svar ur författaren än detta:

-Jag ville för första gången i mitt liv se om jag kunde ljuga.

Nu har jag själv läst ut boken. Till övervägande delen är den en förlängd (ofta ordagrann) bokversion av Med kameran som tröst, del 2. Med tanke på detta tog jag kanske del av bok och film lite för nära inpå varandra, men jag är mycket förtjust i båda. Jag hade dock varit ännu mer förtjust i boken om jag tydligt fått veta vad som är associativa utsvävningar och vad som faktiskt ska betraktas som Carl Johans subjektiva sanning.

Sån är jag. Men kanske är jag bara gammaldags.

Makten över annan

Två filmer igår: Walz with Bashir och Mellan väggarna.

Den första en animerad dokumentär om kriget i Libanon på 80-talet, den andra en film om en högstadieklass i Paris. Båda mycket bra. Båda, på olika sätt, skildringar av makt och det ansvar som följer med den.

Waltz with Bashir är varsamt och vackert tecknad. Ari Folman tycks ha utgått från inre stillbilder snarare än händelseförlopp. Här är scener som frusit i minnet, och som nu avtäcks igen, efter åratal av posttraumatisk glömska. De små, omsorgsfullt mejslade detaljerna säger emellertid mer än vad några stora gester kunnat göra. Och det är över huvud taget renande med en film om Mellanöstern där berättarna inte uppträder som offer för någon annans övergrepp, utan där någon vågar begrunda sin egen roll som potentiell förbrytare.

Som 19-årig israelisk soldat befann sig Ari Folman på samma sida i kriget som de kristna falangister som kom att genomföra en brutal massaker på civila palestinier i ett flyktingläger Beirut 1982. Frågan som förföljer honom är den om hans eget ansvar för det som hände. På vilket sätt är han bättre än de nazister som mördade hans eget folk fyrtio år tidigare i Warszawas ghetto, eller åtminstone alla de som passivt såg på?

Det slår en hur verklig fred aldrig kan skapas, innan båda parter i konflikt förmår ställa just denna fråga till sig själva: Vilken är vår skuld? Har även vi ett brott att sona?

(Recension i Svd och DN.)

I Mellan väggarna följer vi en lärare i franska och hans arbete med klass 8:3. Varesig läraren eller hans elever är perfekta, men de gör, alla på sitt sätt, sitt bästa. När så en konflikt blossar upp ställs maktförhållandet lärare-elev på sin spets. Nog måste den vuxne kunna kräva att hans regler efterlevs. Men är det verkligen rimligt att bara den ene parten i en konflikt ska kunna avkräva den andre respekt i ord och handling.

Som betraktare upplever jag en stegrande frustration över alla de gånger läraren kunnat ställa en fråga men istället replikerar med en förmaning. Jag vill stiga in i filmen och resonera med alla inblandade, vända på perspektiven, tvinga alla att diskutera allting en gång till och denna gång på djupet. Känslan av att något viktigt aldrig funderats igenom ordentligt hänger kvar när jag lämnar salongen. Och det är också filmens stora styrka.

Ett stort antal skolklasser har kommit till biograferna för att se Mellan väggarna med sina lärare. Jag hoppas att det sedan finns tid att diskutera allt det där som aldrig blir färdigt i filmen. Frågor som makt, respekt och ansvar. Att det ges tillfälle, om så bara för en dag, för båda parter att se sig själv i den andre.

Lägesrapport (15)

Läser: Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer

och önskar: att det var enklare att skilja på vad han ljugit ihop och vad som faktiskt hänt.

Tampas alltså, om än lite lojt: med somliga delar av den aktuella kulturella diskursen.

Velar därtill: i frågan om Konstfackselevens tilltag på tunnelbanan är konst eller vandalism (nu hur som helst en ekonomisk framgång - DN.).

Antar så klart: att det ena inte behöver utesluta det andra,

och landar väl: i slutsatsen att en konstnär förvisso bör testa gränser, men ska samtidigt inte räkna med att undkomma straff om konstverkets tillblivelse inneburit ett brott mot lagen.

Vill med detta säga: att konst må vara en anledning, men aldrig ursäkt

och nämner som exempel: att filmad våldtäkt inte är ursäktligt även om förövaren skulle kalla det konst (Per Gudmundson resonerar likartat i Svd).

Tycker nog därmed: att allmänna läroverk bör uppmuntra sina elever till laglydighet, åtminstone inom ramarna för det läroverkets egen verksamhet, även om icke laglydig konst samtidigt bör kunna diskuteras utifrån sina kvaliteter.

Anser annars, personligen och utan hänsyn till lagar och regler: att graffiti, tags, klotter och klisterlappar, bångstyrigt applicerade på allmänna platser, gör stadsbilden betydligt mer intressant och levande än om vår urbana miljö hade varit helt steril, bortsett från företagens olika försök till massiv köphypnos.

Städar samtidigt husligt undan: vardagssmutsens klotter från badrummets porslin

och skingrar enväldigt: dammråttornas ockupation av hörn och vrår,

för att verkligen kunna: njuta ostört av min lediga dag.

Är därför också: uppe med tuppen, eller någon annan arla del av faunan, som ännu inte frusit ihjäl.

Dricker: kaffe som aldrig förr

och planerar vidare: att se två filmer framåt kvällen (Mellan väggarna och Waltz with Bashir) samt att göra en ny utflykt längs någon av tunnelbanans grenar

för att fota: fler exempel på den helt rumsrena konst som pryder olika stationer, i systematisk förberedelse inför kommande delar i den spännande tävlingen.

Kanske fotar jag också: ett olagligt verk eller två

förutsatt att jag, rent subjektivt, finner dem: värda konstnärliga etiketter.

Fler tigrar för Lee

DN. bjuder förresten på en spännande filmnyhet idag: Ang Lee kanske ska regissera Berättelsen om Pi.

Jag älskade boken om den lille pojken som driver runt i en livbåt på Indiska Oceanen med en bengalisk tiger som enda sällskap, och jag har gott hopp om Lee som regissör. Han vågar saktmod (Brokeback Mountain).

Lite långsökt har han ju dessutom varit inne på det där med tigrar förut, ni vet, hukande sådana.

Mickey Rourkes lillebror

Tidigare i år såg jag Rumble Fish.
Igår blev det Angle Heart.

Det känns passande att ha ett par doser Rourke i bagaget innan jag ser The Wrestler.

Och inom mig börjar en castingnerv hastigt vibrera.

Tänk om livet inte förvandlat den där mannen till en knölig Marvel-figur. Då hade han ju fungerat perfekt som Bruce Willis, aningen snyggare, storebror i en melankolisk dramathriller.

Fast det är klart, två små krusade leenden, två par varmt ironiska ögon, i samma film, hade kanske varit ett för mycket.

Grands filmklubb: Morvern Callar (2)

Uppföljning:

Hade Morvern Callar fortfarande makt över mig?

Att återse filmen var lite som att möta en gammal kärlek. Det man känner inför det är lika delar nyfikenhet och ängslan. Hur månne tiden ha farit fram med henne/honom? Har den kanske förvandlat henne/honom till bara vilken annan tråkig människa som helst, eller finns det fortfarande något kvar som minner om det som lyste fram, stod ut, höjde upp?

I fallet med Morven Callar blev mötet en lättnad. Även om upplevelsen inte var lika kraftfullt som första gången jag såg filmen, förstår jag ännu varför jag föll så hårt för den då.

En tolkningsmöjlighet jag dessutom också är svag för: En författare har just skrivit klart sitt verk och avlägsnar sig därmed ur bilden. Den karaktär han skapat står chockad kvar, nyfödd och övergiven. Författaren har ordnat allt för henne, har förutsett allt, han har till och med försett hennes liv med ett soundtrack.

Det första hon gör är emellertid att bryta mot skaparens uppsatta regler. Istället för att vörda hans minne tar hon makten över sin existens, plundrar hans kvarlevor och förvandlar sig själv till författare av sitt öde.

Den ursprunglige författaren måste inledningsvis ha vridit sig i sin grav, van att ha makten har han nu svårt att släppa den. Men efterhand tror jag att han måste ha lugnat ner sig, och till slut följer han hennes förehavanden med ett stolt litet leende.

Det var som fan Morvern. Good for you!