En tragisk historia

Nya novellen utspelar sig på en semesterort i osedvanligt tragiskt skick, en miljö som emellertid fungerar alldeles utmärkt som bakgrund för själva historien.

Än har jag inte klottrat ner mer än ett tiotal sidor för hand i ett A5-block, men jag tror att det kan bli riktigt bra, förutsatt att jag bara hittar rätt i tonen.

Jag siktar i det här fallet på något i stil med novellsamlingen Babians ordkarga tragikomik. Men eftersom jag alltid och oavsiktligt härmar de författare jag för tillfället läser (just som jag automatiskt härmar folks dialekter) påminner det hela just nu mer om de vindlande ordvävarna i Dumskallarnas sammansvärjning.

Jag kan bara hoppas att det snart går över.

Till min egen förvåning har jag förresten redan nått halvvägs i John Kennedy Tooles dräpande roman. Lyckligtvis blir den betydligt mindre outhärdlig så snart dialogen (och tjatet om huvudpersonens strejkande magmun) tillåts stå tillbaka för mer berättande text. Kanske kan jag lägga den, och därmed dess pytsfyndiga stil, till handlingarna redan under helgen.

Konst i väntan

Nu hänger fyra av mina målningar i väntrummet (eller snarare i den redan rätt överbelamrade lilla hallen) på City Sjukgymnastik på Skeppargatan 56 i Stockholm, allt på initiativ av föreståndarinnan själv.

För ska patienterna ändå vila ögonen på något i väntan på elchocker, träningsprogram och akupunktur kan de ju lika gärna titta på min konst, som på något annat.

Och ska min konst ändå förvaras någonstans i väntan på en eventuell köpare, är det ju lika bra att den hänger någonstans och blir sedd, som att den står undanstuvad bakom hyllorna i vårt vardagsrum, till glädje för ingen utom dammråttorna.

Skulle några av er dessutom behöva bli knakade raka, värmebehandlade eller stungna med nålar, kan ni ju lika gärna gå dit där mina tavlor på samma gång förgyller er väntan.

Ni kan köpa franska stödstrumpor där också. Och parfymerad tvål inslagen i blommigt papper. Men det där lägger inte jag mig i.

I min handväska idag

En hammare.

Ett vitt, pärlbestrött visitkortsfodral i form av en katt.

Ett anteckningsblock med de första handskrivna sidorna av en ny novell.

Tio medelstora spikar.

En äppelkaka (hembakad).

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 17)

Somliga tror inte längre att det är någon idé att gissa i deltävlingarna. De menar att de ju ändå aldrig kommer hinna ikapp ledarna och kunna ro hem det hemliga priset.

Trots att vi inte ens nått halvvägs på vår långa resa (det lutar åt sammanlagt ca 40 deltävlingar - ska man göra något, ska man göra det ordentligt), och loppet ingalunda bör betraktas som kört, kan jag i någon mån förstå deras modstulenhet.

För att motivera mina kära deltagare, vill jag idag därför avslöja att jag filar på formerna för ett par spännande jokertävlingar, tävlingar med chans på upp emot ett tiotal poäng för varje deltagare i ett enda svep, vilket eventuellt kan skaka om en del i poängtabellen (eller, för all del, ytterligare befästa rådande trend).

Hur som helst kommer det innebära viktiga pinnar. Så pass på!

Men först och främst ska vi ju koncentrar oss på denna veckas tävling. Den här gången har ni dessutom två bilder att begrunda (den ena är alltså en uppförstorad detalj ur den andra). Och frågan är som frågan alltid är: på vilken tunnelbanestation kan jag ha fotograferat detta?

Ett kreativt rum på kultivalen

Igår fick jag ett erbjudande jag inte ville motstå.

Jag ska bidra med en bild till fotoutställningen Mitt kreativa rum i samband med endagarsfestivalen Kultival den 26 maj.

Hela den lilla kulturcirkusen annordnas av en synnerligen driftig ung man och själva utställningen av en synnerligen temperamentsfull fotograf.

Jag har nu till den 19 maj att komma på en plats eller situation som inspirerar mig, samt hur jag ska fånga detta på bild.

Än har jag ingen aning om hur detta ska gå till, men jag vill tro att det klarnar.

Storknar på direkten

Till slut var det enda som fanns kvar mitt tidigare kvartsmeterhöga att-läsa-kaos ett tummat exemplar av Dumskallarnas sammansvärjning.

Jag började på den härom dagen. Hittills har jag inte kommit längre än till sida 37 och frågan är om jag någonsin tar mig hela vägen till slutet.

Jag ger verkligen inte mycket för litteratur som så envetet försöker vara rolig.

Ta en fet man med matsmältningsproblem och slunga in honom i en diverse sammanhang där folk svänger sig med enfaldiga dialekter (på svenska naturligtvis översatt till en fri version av eken-slang - "Å på direkten dykere upp en varuhussnok å snor mej å sen kommer en potatisgris å drar i väg me mej", "Snutarna verkar ha blitt helt hysto"), använd vidare minst 80 procent direkt anföring för att ge fart och fläkt åt texten, och publiken förväntas flabba något djävulskt.

Boken räknas för en stor humorklassiker.

Själv är jag är redan trött. I brist på annat får jag ändå tappert kämpa vidare, åtminstone till sida 38.

Resa i rymd utan sans och vett

Jag hoppade på hela Star Trek-grejen först i och med seriegenerationen Voyager. Då och då har jag slötittat på något äldre avsnitt på eftermiddagsteven, och det har i regel varit ett riktigt trivsamt tidsfördriv.

I en äkta trekkers ögon har jag dock knappast mandat att uttala mig om något alls som har med detta framtida universum att göra. Jag är mest att betrakta som en överflödig fripassagerare på något av federationens mest perifiera skepp. Ändå tänker jag nu ta mig ton om den senaste bioaktuella filmen.

Det jag alltid funnit sympatiskt med Star Trek-legenden är att de Enterprise-skepp vi följer inte är ute i krigsimperialistiska ärenden. Tvärt om styrs de av fredsbevarande och diplomatiska ambitioner. Den uttalade avsikten med rymdfärderna är ju att nyfiket utforska nya världar, inte att krossa alla oliktänkande. Sålunda har färderna i görligaste mån färgats av en sund och sansad humanism. Ingen blodspillan om inte nöden absolut krävt det - även om äventyren, för dramatikens skull, ju förr eller senare brukar utmynna i laserblixtrande pangpang bland galaxerna, och vilka som är dumma kan man då i regel direkt avgöra på ögonbrynen. Överlag har det hur som helst varit mer hjärna än muskler och stundom till och med något så oamerikanskt som ett uttalat avståndstagande mot dödsstraff.

Det jag därför har svårt för i den nya filmen är den slående bristen på sans. (Är du extremt känslig för spoilers, och ännu inte sätt filmen, sluta läs nu.) Kanske är jag härvidlag mer av en vulcan än en människa, men jag skulle aldrig för mitt liv befordra en dödsföraktande hetsporre som JT Kirk till befälhavare över ett stjärnskepp, hur tursamma hans vilda gissningar än visat sig vara. Jag skulle på min höjd och under stränga restriktioner behållit honom som rådgivare till den faktiska kaptenen.

Jag accepterar så klart en hel massa fysiska orimligheter för fiktionens skull - som att våra hjältar exempelvis tål hur mycket stryk som helst, kan bli svedda av eld och kasta sig ur bilar utan att få värre men än på sin höjd någon liten skråma. Men jag har inte mycket till övers för onödiga idiotier. Hur vettigt är det förslagsvis att bombardera ett fiendeskepp med "allt vi har" när det redan, och utom all räddning, är på god väg att uppslukas av en expanderande singularitet, och sålunda slösa vapen för (troligtvis) miljontals dollar (eller intergalaktiska rand eller vad den framtida valutan än kan tänkas heta) på något som bara kan betraktas som pojkaktig skjutglädje?

Jag tycker också att varelser som befolkar isplaneter borde vara något bättre rustade för köld än exempelvis röda, växelvarma ödledjur.

Nej, den nya Star Trek är möjligen ett fyrverkeri av snygga effekter och ett nostalgipiller för de inbitna. Jag ska inte heller säga att jag hade tråkigt när jag såg den. Men frälste mig gjorde den inte, trots att jag så villigt hade låtit mig frälsas.

Rätt svar (deltävling 16): Östermalmstorg!

Och grattis återigen till Morgan, som väl börjar få ett nästan oklädsamt självförtroende vid det här laget, efter alla tvåpoängare han kammat hem.

Klagomål har för övrigt inkommit till tävlingsledningen att de olika ledtrådarna alltid presenteras så okristligt tidigt om morgnarna att bara toppluvade friskusar och mjukhulda mjölkerskor rimligen kan vara vakna då. Utan att alls vara så säker på att de som just nu ligger i topp i tävlingssatistiken är några osedvanligt morgonystra människor, men eftersom jag betraktar mig som en resonlig person, ska jag överväga att presentera de kommande deltävlingarna vid lite mer skiftande tider under onsdagförmiddagarna.

Nå, åter till själva stationen och dess lustiga figurer. Bilderna är utspridda över hela spårväggarna och här och där även på skiljeväggen längsmed plattformen, men då mot svart botten. Verket lyfter fram tongivande kvinnor inom litteraturhistorien (Sapfo, Simone de Beauvoir, Virginia Wolf...) handlar gärna om relationen till man och barn, och hyllar över huvud taget dansen, freden och miljön, allt inramat av noterna till Internationalen och Marseljäsen.

Såväl stationen som den konstnärliga gestaltningen invigdes 1965. Verket hade dessförinnan tagit två år att färdigställa och "tecknades" rakt in i betongen med en stark sandstråle. Konstnären heter så klart Siri Derkert (1888-1973) och här kan ni se en fascinerande bild av den vid tillfället över 75-åriga konstnärinnan iförd rymdliknande skyddsdräkt och med den respektingivande sprutan i hand, i full färd med att blästra en av dessa bilder.

Derkert klassas som expressionist, influerad av kubismen och fauvismen. Hon arbetade under sitt yrkesliv inom en rad olika tekniker, bland annat måleri (Palermobukten), teckning (Fogelstadkören), skulptur (Ansikte, stålband och betong), naturligtvis betongristring (ett exempel) och andra material (Salome är tex karvad i trä och målad med vattenfärg). På hemsidan finns vidare ett galleri med bilder på några samlade verk.

1960 blev Derkert, med sin Rörelser i alla riktningar, den första kvinnan med en separatutställning på Moderna museet i Stockholm. Till följd av sitt arbete med Östermalms tunnelbanestation fem år senare kallas hon en förnyare av hela den offentliga konsten.

Själv har jag stått på de här perrongerna oräkneliga gånger under mitt ännu inte allt för långa liv, dels av fritidsroliga skäl, men också på väg till eller från ett arbetspass i som fruktmånglerska i Östermalmshallen, butiksbiträde i Sturegallerian, eller biljettör på den nu sorgligt nedlagda singelbiografen Astoria.

Jag har aldrig varit oförblomberat förtjust i Derkerts utsmyckning, men den har alltid fungerat fint att vila ögonen på i väntan på nästa tåg. Linjerna gäckar blicken. Är det där en vinge eller en näbb? Ligger mannen där för döden eller uppvaktas han med frukost på sängen? Dansar eller slåss de? Tolkningarna skiftar efter humör. Jag lämnar åt er att åka dit och bilda era egna.

Och sålunda far också den här tävlingen vidare mot nya mål. Vilket som väntar härnäst får ni själva gissa er till på onsdag.

Blod rött som karmosin

Det sker ett brutalt mord inom en krets av högt prisade illustratörer, i färd med att skapa en hemlig bok på beställning av Sultan Murad III (1546-1595). Jakten på mördaren blir den tråd som binder samman Orhan Pamuks (lika prisade) Mitt namn är röd.

Innanför ramarna på denna stilfulla pusseldeckare gömmer sig emellertid andra teman som är ännu mer spännande. Teman som också utgör själva motivet till det bloddrypande brottet.

För vad Mitt namn är röd egentligen handlar om är konsten och vår syn på den.

Efter århundraden av en traditionell muslimsk konstsyn nås illustratörerna i öster av influenser från den europeiska renässansen. I stället för att avbilda världen på det idealiserade sätt som Allah måste betrakta den - som från toppen av en minaret - målar européerna sin omvärld som betraktad genom ett fönster - där saker i bakgrunden exempelvis målas mindre för att ge sken av att vara belägna längre bort. Istället för att låta bilden förklara en given historia, låter européerna bilderna tala för sig själva och trolöst bli sig själva nog. Istället för att i sina linjer sträva efter den perfekta hästen, det perfekta trädet, den perfekta vackra ynglingen, tillstår sig européerna att avbilda alla individuella skavanker hos sina motiv, alla unika drag, alla fel och förtjänster, och på så sätt skapar beläten av sig själva som inte tjänar den store guden utan snarare ersätter honom.

Alltsammans är en styggelse och det är också dessa "frankiska" influenser som leder till slitningar och ond bråd död i Mitt namn är röd.

Samtidigt som boken är en hejdlös lek med perspektiven (berättaren är ömsom någon av huvudpersonerna, ömsom mördaren, ömsom en bild av en häst, ett förfalskat mynt, av satan själv eller färgen karmosin, röd som kärlek och nygjutet blod) är den sålunda en mycket fascinerande djupdykning i ett österländskt konstideal som från början förefaller mycket främmande men som efterhand känns alltmer begripligt.

I väst är vi idag hysteriskt fixerade vid det individuellt unika. Vi uppmanas ständigt att stå ut ur mängden, att skaffa oss en egen stil, att inte vara som andra. Och en konstnär som inte går att skilja från andra konstnärer röner föga framgång hur sensibel och skicklig personen än är. Är man inte unik är man utbytbar. Är man utbytbar kan man lika gärna låta bli att finnas alls.

Det gäller att förtjäna sin existens.

Att se bra ut på bild är för oss lika viktigt, för att inte säga ännu viktigare, än att se bra ut i verkligheten. Mitt i vår desperata sökande efter det särskilda, skapar jakten på det perfekta lika märkliga och likriktade förebilder som de anatomiskt orimliga figurerna i persernas 1500-talskonst. Skillnaden är att vi inte bara försöker omskapa konsten, utan även oss själva efter de bilder vi ser.

Illustratörerna i boken revolterar mot det frankiska kätteriet. Ändå känner de själva den oemotståndliga dragningen till det individuella avbildandets och självförhärligandets konst. Även om de utåt sett, och enligt tradition, säger sig vilja uppnå en skicklighet som ska utradera alla särdrag, drivs de framåt av ett starkt behov av självhävdelse. För alla vill vi ju stå i världens mitt, och bli ihågkomna för alltid, om än blott i en målning.

Vad européerna och de osmanska illustratörerna också har gemensamt är ju att de båda, om än från helt skilda utgångspunkter, sätter bilden högre än verkligheten.

Ja, Orhan Pamuk, som själv inledde sin karriär som målare, väcker trängande frågor om konst kontra verklighet.

För vilken lättnad vore det inte att stundom slippa denna desperata jakt efter perfekta linjer och unika särdrag, efter odödlighet och ära? Att slita ner "bilden" och "eftermälet" från sina himmelska piedestaler och istället koncentrera sig mer på själva livet?

Grands filmklubb: Ferris Bueller's Day Off

I åttonde klass var detta min favoritfilm. Gång på gång tjatade jag mig till att få låna den av en VHS-samlande klasskamrat som vänligt nog också gjorde mig till viljes.

Jag köpte till och med en mockajacka med långa fransar för att mer likna Ferris coola flickvän. Jag försökte i samma veva tycka om sagofantasyfilmen Legend (1985) där samma Mia Sara spelar en huvudroll mot Tom Cruise och en massa gyllenbelysta enhörningar i en förtrollad skog eller liknande. Men det var verkligen en riktigt usel rulle. Senare sålde jag den fransade mockajackan tillsammans med en tidig oljemålning till en klasskamrat på JMK och för ett förmånligt paketpris. Mia Sara klamrar sig tappert fast i rampljusets ytterkanter.

Idag ska vi se om Fira med Ferris (1986) är värd mitt goda minne. Och om de andra filmklubbsmedlemmarna kan hålla med mitt fjortonåriga jag i hennes hyllningar.

Nej, så dålig är den inte

Eftersom det ibland känns lyxigt med Marvel-legender och specialeffekter, hur usla recensioner en film än har fått, gick jag igår och såg Wolverine.

DN. sågade den på papper. Göran Everdahl sågade den i teve.

Jag förberedde mig på något i särklass idiotiskt.

Efteråt kunde jag förvånat konstatera att det här väl inte var sämre skräp än något annat. Utan snarare en ganska lagom blandning av humor, aktion, inre kamp och kärleksvånda. En helt ok serietidningsfilm, med andra ord.

Efter eftertexterna på Sergels filmkopia visas förresten den japanska varianten av de två epiloger Fredrik Strage annonserat om. För den som samlar på sådan information.

Nu ska jag gå till gymet och bli stark som adamantium.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 16)

Jajemen! Då är det dags igen!

Ni är nog väl förtrogna med regimen vid det här laget.

Vad figurerna på bilden än har för sig (spelar de fiol på sina egna kroppar?) är ju den viktigaste frågan istället: På vilken tunnelbanestation hittar vi konstverket?

Först med rätt gissning får två poäng och kommer ett snäpp närmare priset som hägrar i vid tävlingens mål.

Så kom igen nu alleman! Den här ska ni nog fixa.

Paris nästa!

Nu har jag precis varit i Ana María Lorenzens ateljé, i "Borgerskapets enkehus" på Norrtullsgatan 45, och lämnat in mina ansökningshandlingar till konstsalongen i Grand Palais i november.

Det firas omgående med hemslungade pannkakor med grädde och blåbär!

Rätt svar (deltävling 15): Sundbyberg!

Och grattis ännu en gång Morgan, som var först, och något överraskande ensam, med rätt svar denna vecka och som därmed gjort ett betydande ryck i ledningen. Förhoppningsvis lägger tätklungan nu på ett extra kol för att genast hinna i fatt igen. Än finns allt att vinna.

Dagens station och den konstnärliga gestaltningen på den invigdes båda 1985. Med sina insprängda, skulpturala fasader och korresponderande målningar blev då hållplatsen en hyllning till hantverkskonsten och en arkitektonisk dröm om Sundbyberg.

Hela tre konstnärer har dessutom samarbetat för att få till denna stilfulla soppa: den skulpturala byggaren Lars Kleen (som stått för konstruktionen av fasaderna), målaren Michael Söderlundh (som exempelvis gjort det gröna fantasilandskapet i cementmosaik vid botten av rulltrappan) och målaren och skulptören Peter Tillberg (som, om jag tolkar den motstridiga informationen rätt, bland annat har målat den för Sundbyberg typiskt funktionalistiska fasaden Fönster mitt emot där skuggan av ett träd kan tänkas komma från målningen på spårväggen, just mitt emot).

Resultatet liknar kulissen i en smått förvrängd men harmonisk dröm, en futuristisk Pelle Svanslös-värld att som en nöjd katt vandra runt i. I jämförelse med andra stationers platta mosaiker, blyga figurer och bläffiga målningar är detta smått magnefikt.

Stationen är samtidigt en presentation av tre fina konstnärer.

Med sina monumentala, hisnande verk utmärker sig Lars Kleen (född 1941) som en av våra främsta skulpturala byggare. Han har gjort ett flertal offentliga konstverk, bland annat ett minnesmärke över sjömän i Göteborg. och finns representerad i många museers samlingar. Fler fina bilder finns i exempelvis anslutning till artiklar på sajten Om konst (här, här och här).

Michael Söderlundh (född 1942) hör till de smarta kulturfigurer som skaffat sig en egen hemsida med info och bilder, och det tackar vi alldeles särskilt för. Där finner vi många exempel på hans mättade men dämpade landskapsmåleri.

Peter Tillberg (född 1946) har framför allt gjort sig känd för sina stora målningar om människans utsatthet. Ni känner förmodligen till klassrumsscenen Blir du lönsam, lille vän? som ju gärna parafraseras i olika sammanhang. En annan blogg har samlat fler bilder av hans målningar. Idag arbetar Tillberg mestadels med skulptur med en dragning åt märkliga och klumpiga varelser som snarast tycks uppkastade ur en smått bisarr del av hans undermedvetna. Vidare har han varit ledamot av Konstakademien sedan 1990.

Och så har vi alltså inlett den här veckan en tredubbel lektion i svensk samtidskonst. På onsdag presenteras nya möjligheter till ökad lärdom. Då tror jag att det ska bli lite enklare. Så ta chansen att skrapa hem ett poäng eller två.

Om inte annat, tänk på priset! Innan jag avslöjat vad det är kan det ju vara precis vad som helst. Kanske just det där ni önskat er i hemlighet hela ert liv fram till nu.

Vem vet?