Storknar på direkten

Till slut var det enda som fanns kvar mitt tidigare kvartsmeterhöga att-läsa-kaos ett tummat exemplar av Dumskallarnas sammansvärjning.

Jag började på den härom dagen. Hittills har jag inte kommit längre än till sida 37 och frågan är om jag någonsin tar mig hela vägen till slutet.

Jag ger verkligen inte mycket för litteratur som så envetet försöker vara rolig.

Ta en fet man med matsmältningsproblem och slunga in honom i en diverse sammanhang där folk svänger sig med enfaldiga dialekter (på svenska naturligtvis översatt till en fri version av eken-slang - "Å på direkten dykere upp en varuhussnok å snor mej å sen kommer en potatisgris å drar i väg me mej", "Snutarna verkar ha blitt helt hysto"), använd vidare minst 80 procent direkt anföring för att ge fart och fläkt åt texten, och publiken förväntas flabba något djävulskt.

Boken räknas för en stor humorklassiker.

Själv är jag är redan trött. I brist på annat får jag ändå tappert kämpa vidare, åtminstone till sida 38.