Resa i rymd utan sans och vett

Jag hoppade på hela Star Trek-grejen först i och med seriegenerationen Voyager. Då och då har jag slötittat på något äldre avsnitt på eftermiddagsteven, och det har i regel varit ett riktigt trivsamt tidsfördriv.

I en äkta trekkers ögon har jag dock knappast mandat att uttala mig om något alls som har med detta framtida universum att göra. Jag är mest att betrakta som en överflödig fripassagerare på något av federationens mest perifiera skepp. Ändå tänker jag nu ta mig ton om den senaste bioaktuella filmen.

Det jag alltid funnit sympatiskt med Star Trek-legenden är att de Enterprise-skepp vi följer inte är ute i krigsimperialistiska ärenden. Tvärt om styrs de av fredsbevarande och diplomatiska ambitioner. Den uttalade avsikten med rymdfärderna är ju att nyfiket utforska nya världar, inte att krossa alla oliktänkande. Sålunda har färderna i görligaste mån färgats av en sund och sansad humanism. Ingen blodspillan om inte nöden absolut krävt det - även om äventyren, för dramatikens skull, ju förr eller senare brukar utmynna i laserblixtrande pangpang bland galaxerna, och vilka som är dumma kan man då i regel direkt avgöra på ögonbrynen. Överlag har det hur som helst varit mer hjärna än muskler och stundom till och med något så oamerikanskt som ett uttalat avståndstagande mot dödsstraff.

Det jag därför har svårt för i den nya filmen är den slående bristen på sans. (Är du extremt känslig för spoilers, och ännu inte sätt filmen, sluta läs nu.) Kanske är jag härvidlag mer av en vulcan än en människa, men jag skulle aldrig för mitt liv befordra en dödsföraktande hetsporre som JT Kirk till befälhavare över ett stjärnskepp, hur tursamma hans vilda gissningar än visat sig vara. Jag skulle på min höjd och under stränga restriktioner behållit honom som rådgivare till den faktiska kaptenen.

Jag accepterar så klart en hel massa fysiska orimligheter för fiktionens skull - som att våra hjältar exempelvis tål hur mycket stryk som helst, kan bli svedda av eld och kasta sig ur bilar utan att få värre men än på sin höjd någon liten skråma. Men jag har inte mycket till övers för onödiga idiotier. Hur vettigt är det förslagsvis att bombardera ett fiendeskepp med "allt vi har" när det redan, och utom all räddning, är på god väg att uppslukas av en expanderande singularitet, och sålunda slösa vapen för (troligtvis) miljontals dollar (eller intergalaktiska rand eller vad den framtida valutan än kan tänkas heta) på något som bara kan betraktas som pojkaktig skjutglädje?

Jag tycker också att varelser som befolkar isplaneter borde vara något bättre rustade för köld än exempelvis röda, växelvarma ödledjur.

Nej, den nya Star Trek är möjligen ett fyrverkeri av snygga effekter och ett nostalgipiller för de inbitna. Jag ska inte heller säga att jag hade tråkigt när jag såg den. Men frälste mig gjorde den inte, trots att jag så villigt hade låtit mig frälsas.