Blod rött som karmosin

Det sker ett brutalt mord inom en krets av högt prisade illustratörer, i färd med att skapa en hemlig bok på beställning av Sultan Murad III (1546-1595). Jakten på mördaren blir den tråd som binder samman Orhan Pamuks (lika prisade) Mitt namn är röd.

Innanför ramarna på denna stilfulla pusseldeckare gömmer sig emellertid andra teman som är ännu mer spännande. Teman som också utgör själva motivet till det bloddrypande brottet.

För vad Mitt namn är röd egentligen handlar om är konsten och vår syn på den.

Efter århundraden av en traditionell muslimsk konstsyn nås illustratörerna i öster av influenser från den europeiska renässansen. I stället för att avbilda världen på det idealiserade sätt som Allah måste betrakta den - som från toppen av en minaret - målar européerna sin omvärld som betraktad genom ett fönster - där saker i bakgrunden exempelvis målas mindre för att ge sken av att vara belägna längre bort. Istället för att låta bilden förklara en given historia, låter européerna bilderna tala för sig själva och trolöst bli sig själva nog. Istället för att i sina linjer sträva efter den perfekta hästen, det perfekta trädet, den perfekta vackra ynglingen, tillstår sig européerna att avbilda alla individuella skavanker hos sina motiv, alla unika drag, alla fel och förtjänster, och på så sätt skapar beläten av sig själva som inte tjänar den store guden utan snarare ersätter honom.

Alltsammans är en styggelse och det är också dessa "frankiska" influenser som leder till slitningar och ond bråd död i Mitt namn är röd.

Samtidigt som boken är en hejdlös lek med perspektiven (berättaren är ömsom någon av huvudpersonerna, ömsom mördaren, ömsom en bild av en häst, ett förfalskat mynt, av satan själv eller färgen karmosin, röd som kärlek och nygjutet blod) är den sålunda en mycket fascinerande djupdykning i ett österländskt konstideal som från början förefaller mycket främmande men som efterhand känns alltmer begripligt.

I väst är vi idag hysteriskt fixerade vid det individuellt unika. Vi uppmanas ständigt att stå ut ur mängden, att skaffa oss en egen stil, att inte vara som andra. Och en konstnär som inte går att skilja från andra konstnärer röner föga framgång hur sensibel och skicklig personen än är. Är man inte unik är man utbytbar. Är man utbytbar kan man lika gärna låta bli att finnas alls.

Det gäller att förtjäna sin existens.

Att se bra ut på bild är för oss lika viktigt, för att inte säga ännu viktigare, än att se bra ut i verkligheten. Mitt i vår desperata sökande efter det särskilda, skapar jakten på det perfekta lika märkliga och likriktade förebilder som de anatomiskt orimliga figurerna i persernas 1500-talskonst. Skillnaden är att vi inte bara försöker omskapa konsten, utan även oss själva efter de bilder vi ser.

Illustratörerna i boken revolterar mot det frankiska kätteriet. Ändå känner de själva den oemotståndliga dragningen till det individuella avbildandets och självförhärligandets konst. Även om de utåt sett, och enligt tradition, säger sig vilja uppnå en skicklighet som ska utradera alla särdrag, drivs de framåt av ett starkt behov av självhävdelse. För alla vill vi ju stå i världens mitt, och bli ihågkomna för alltid, om än blott i en målning.

Vad européerna och de osmanska illustratörerna också har gemensamt är ju att de båda, om än från helt skilda utgångspunkter, sätter bilden högre än verkligheten.

Ja, Orhan Pamuk, som själv inledde sin karriär som målare, väcker trängande frågor om konst kontra verklighet.

För vilken lättnad vore det inte att stundom slippa denna desperata jakt efter perfekta linjer och unika särdrag, efter odödlighet och ära? Att slita ner "bilden" och "eftermälet" från sina himmelska piedestaler och istället koncentrera sig mer på själva livet?