Virtuell turist i österled

Googlar bilder av den arkitektur Ryszard Kapuscinski möter på sin resa genom det gamla Imperiets sydliga stater.

Efter alla bilder man sett från de österländska ökenländerna, av huvudsakligen gråtande kvinnor och beväpnade, turbanklädda män i jeepar, på färd genom krigsdrabbade landskap och sönderbombade gator, kan man lätt få intrycket att allt land mellan Istanbul och New Delhi ser ut sådär. Och även om man vet att det inte gör det, har man förmodligen (och nu talar jag så klart för mig själv) ganska dimmiga föreställningar av hur det faktiskt är i verkligheten.

Så för fem minuter sedan ledde mig Kapuscinski till byggnaderna i Uzbekistans Samarkand.

Under den mongoliske krigsherren Timurs konstvurmande men blodiga styre vid slutet av 1300-talet skapades det mesta av detta: Tonsäkra tinnar. Perfekta ornament. Odiskutabla vinklar. Rent monolitiska fasader. Allt liknar palatsstäder från Stjärnornas krig.

I mitt huvud har de rest sig ur öknen.

Tack för den resan, internet!

Ett äpple helt apropå

Apropå det jag skrev om Michael Jackson härom dagen, om hur de metoder man använt för att få kärlek plötsligt kan vändas emot en.

För säkert tio år sedan hörde jag en sak på radion. Det var ett barndomsminne. Jag minns inte vem som berättade det, och inte alls i vilket sammanhang. Men den lilla, egentligen banala anekdoten, träffade mig som en pil rakt i solarplexus, och där har den sedan blivit kvar.

Kvinnan i radioprogrammet mindes hur hon som barn, under en bildlektion i småskolan, omsorgsfullt tecknat ett stort och vackert äpple. Hon visade det sedan för fröken och fröken blev uppriktigt imponerad och berömde flickan länge för den fina teckningen. Flickan blev naturligtvis mycket stolt. Full av självförtroende återvände hon till sin bänk, tog en svart krita (eller kanske en tuschpenna) och drog en tjock kontur runt hela äpplet. Sedan gick hon tillbaka till fröken i förväntan om mer beröm. Men istället blev fröken sorgsen och bestört och undrade besviket varför flickan hade förstört den fina teckningen med det där tjocka strecket.

Och all den lilla flickans stora stolthet punkterades i en häftig och förvirrande skam som måste ha varit lika ögonblicklig som svår att hantera.

Så tydligt som jag ser den här scenen framför mig kunde den lika gärna ha varit ett av mina egna minnen.

En påminnelse om nesan som alltid ligger alltid på lur. Hur ögonblick av självförhävelse - den där stundliga tron på att man faktiskt betyder något särskilt - alltid kommer leda till smärtsamma och skamfulla kallduschar. Och alltså inte bara i fråga om konstnärliga prestationer, utan i vilket sammanhang som helst.

Att gränsen mellan det ängsliga för lite, och det desperata för mycket, alltid är hårfin. Och att den överhängande risken med detta är att man i hela sitt eländiga liv kommer att befinna sig på endera sidan av den gränsen, hopplöst och ständigt utom räddning.

Rätt svar (deltävling 23): Solna centrum!

Och grattis igen Morgan, som genast kände igen sig på Solna Centrums tunnelbanestation.

På Tomas enträgna bön om en extrapoäng gör jag, som enväldig tävlingsdomare, ett sällsynt undantag och förlänar honom faktiskt en sådan, inte så mycket för bönens skull, som för att han i sitt utförliga (smått desperata) svar pekade ut en Vietnamdoftande detalj i utsmyckningen, som helt gått mig förbi. I Solnas tunnelbana är det verkligen 70-talet som härskar.

Stationen invigdes också 1975. Konsten tillkom först 1992 men sedan dess råder här en ständiga aftonrodnad över den nära kilometerlånga granskogshorisonten, full av illustrerade gläntor med scener från 70-talets Sverige. I olika tittskåp finner vi också skulpterade berättelser från Norrlands glesbygd, liksom en stolt och ståtlig älg i något som närmar sig verklig storlek. (Klicka gärna på bilderna så de blir större, där finns många rara detaljer.)

Motiven är lekfulla och den liksom vindstilla sommarstämningen mycket fridfull att försvinna i, men allt är likväl inspirerat av tidens brännande ämnen: glesbygdens avfolkning, miljöförstöringen och naturen. 1992 kompletterades det hela också med ett stort tittskåp med med motiv från Hagalund, till minne av Solnas bebyggelsehistoria.

Två konstnärer har i det här fallet samarbetat för att få allt på plats.

Den ene är Karl-Olov Björk (född 1936). Han är i främsta rummet träskulptör, men också bildkonstnär. I Linköpings bibliotek finns en replik av hans vid uruppförandet omdiskuterade (sedemera olyckligt brandförstörda) skulptur av biskop Brask (som förresten gett brasklappen dess namn) vilken 1979 ansåg alltför vågad med sitt blottade knä, en pose inspirerad av John Wayne.

I dag är Karl-Olov Björk ledamot i Svenska Serieakademien, och aktuell med en utställning i Sundsvall i september. Sin vana trogen handlar det om ännu ett historiskt ämne, nämligen Sundsvallsstrejken 1879. Verken skapades emellertid redan 1979, till hundraårsminnet av händelsen.

Den andra av våra konstnärer är Anders Åberg (född 1945), skulptör, målare och tecknare. Han står bakom ett flertal offentliga konstverk (han har bland annat ett träsnitt hängande i Mauretaniens Nationalmuséum), men är främst känd för sitt och sin fru Barbros livsverk Mannaminne, ett friluftsmuseum med över 50 byggnader i Kramfors på Höga kusten, som de har arbetat med sedan 1980. (Här kan du förövrigt se ett roligt piano.)

Och med detta lämnar vi grottvärldens 70-talssommar och återvänder tacksamt till den sommar som faktiskt händer för fullt just här och nu i verklighetens 2000-tal. Låt oss hoppas på några fler varma kvällar innan regnet väl gör sitt intåg.

På onsdag kommer annars en ny ledtrådsbild som ni kan fördriva tiden med.

Smälta ambitioner

Läser Kapuscinskis allomrekommenderade Imperiet. Den är också just så bra som jag förväntat mig.

Men det bär emot.

Det bär emot att läsa om Sibirisk köld och svältdödar när man släpar sig runt i den exotiska hettan och har som största problem för stunden att man redan är så mätt på glass att man egentligen inte är sugen på en till, fastän det vore gott.

Det bär emot att göra något som över huvud taget kräver tankemöda. Jag försöker intala mig själv att det inte gör något.

Vart väder har sina sysslor. Tids nog kommer regnet.

Kroppens hatade skal

Jag var nio år när albumet Bad släpptes. De vuxna pekade på reklambilderna redan då och skakade fördömande på huvudet. De hade åsikter om hans utseende. Han hade nitar. Han såg blek ut. Han hade gjort något åt näsan. Han sminkade sig som en kvinna!

Musiken minns jag inget av.

Nu är han död och i krönikor framläggs analyser om Michael Jacksons uppgång och fall (av dem jag läst tycker jag bäst om Andres Lokkos). Hans liv överträffade dikten, som flera gärna påpekat. Jag blir förvånad om inte också obduktions- och begravningsprocedurerna skulle kantas av en mängd spekulativa rykten och förbluffande skandaler. Därtill alla hyllningsprogram. Och sedan, efter en tillbördig tid, alla de sensationella "sanningarna om Michael Jackson". Exklusiva intervjuer med hans tre barn. Alla som till slut talar ut.

Jag ser med bävan fram emot hans liv efter döden. Det lär för lång tid framåt bli minst lika besynnerligt som det var medan han levde.

Under tiden samlar jag mig runt tanken på vad som händer med en människa som aldrig får tid att utveckla en egen identitet, och jag drar osökt parallellen till Joyce Carol Oates Blonde. Vad blir kvar av ett outvecklat eller vacklande jag när omvärlden skriker efter något väsensskilt annat? Om alla redan vet vad de vill ha av dig, och du själv inte hunnit eller klarat av att bli klok på vem du är, blir du då inte tillslut din egen yta, ett hårt pressat skal, med ett upplöst och förvirrat innanmäte?

Och vad händer sedan om alla drastiska åtgärder du vidtagit för att bli älskad, plötsligt vänds emot dig? Din far slår dig tills du gör allt rätt. Du förändrar ditt utseende så att folk ska bli nöjda. Och det lyckas. Folk blir inte bara nöjda. De jublar! Kärleken slår emot dig i vågor. Det finns inga gränser för hur mycket de älskar dig. Så du gör om tricket och hoppas på ännu mer kärlek. Men nu möter dig istället en våg av förakt. Av hat och fördömanden. Vad händer med dig då? Och vad händer när även ytan till slut faller i bitar?

Populärkulturen är överbefolkad med människor som illustrerar svaret på den frågan. Men tydligast av alla gjordes det av Michael Jackson. En stor begåvning i en sönderfallande, av alla hatad kropp.

Det låter som en klyscha men känns ändå som sanning. Nu behöver han i alla fall inte leva i den längre.

***

Ulrika Kärnborg har skrivit en fin artikel om självskadebeteende i dagens DN. På något sätt känns det mig som ett närliggande ämne.

Bästa stunden i parkteaterns Figaro

Vid sidan av scenen

Jag insåg idag att jag mer eller mindre bor granne (nåja) med en parkteaterscen, närmare bestämt den i trädgården bakom Åkeshovs slott. Eftersom det det den här helgen dessutom är sista chansen för i år att se en föreställning där, och solen log som den sällan gör, packade jag cykelkorgen full av pannkakor och rullade dit.

Pjäsen, Figaros bröllop, visade sig vara ett ganska tröttsamt buskisspektakel (komedi bygger till stor del på kontraster - alla skådespelarna kan inte springa runt och slå kullerbyttor, slita sig i peruken och skrika hysteriskt i falsett, inte allihopa, inte hela tiden).

Men parken var fin och så hittade jag något nytt för i år: en liten fristående sidovagn till den egentliga cirkusen - Konstbussen.

Istället för att sitta och ruva på sin konst i fåfäng väntan på publiken, samlar konstbussen verk från diverse hoppfulla konstnärer och för ut den dit publiken redan finns, som på Parkteatern.

Vad beträffar konsten lämnar jag det ödmjukast åt er alla att skapa er en egen uppfattning när ni själv råkar bussen på dess turné genom stan.

Men idén applåderas utan åthävor. Det är långt ifrån alltid man är entreprenör (det ska gudarna veta), för att man gillar att måla tavlor.

(Fotot: Konstbussens initiativtagare, Kerstin Simonsson, sitter och stickar i godan ro inför föreställningen.)

Första bilden med nya kameran, av gamla kameran (bland annat)

Subjektivet

Det är glest mellan de förhållandevis kloka tankarna. Solen strålar på.

En ikon blir till jord och världen känns lite tommare.

Min kära lilla kamera slamrar i parketten med objektivet före när jag ska ta ett foto av min nya frisyr (som frisören skeptiskt menade inte ens var någon riktig frisyr - men vad vet hon om det?) och dog en plötslig och brutal död. Det gjorde ont i hjärtat att hålla i den sen.

Objektivdelarna som ohjälpligt kilat sig fast i varandra. Det ynkliga elektrosurret när jag, som en sista, fåfäng återupplivningsåtgärd, tog ut batteriet och satte i det igen. Som att se ett litet husdjur krossat av dammsugaren, ännu i sina sista, förvridna dödsryckningar.

Allt var dessutom mitt eget fel. Jag hade använt soffkuddar (soffkuddar!) som stativ i självporträttsproceduren.

Jag straffade mig själv genom att först spara 3000 kronor i fonder (bara för att) och sedan gå ut på stan och köpa en ny, nästan likadan kamera. Den ligger på laddning nu. Osympatiskt repfri och främmande. Så mycket i världen den ännu inte sett.

Så många saker som redan försvunnit, när den till slut slår upp bländaren.

(Foton: ett hörn ur sista bilden.)

Allas vår

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 23)

De varma nätterna hör till det bästa med sommaren. Då när solen gått ner, men man fortfarande känner att ljuset är nära, som att världen bara blundar en liten stund för att snart öppna ögonen igen.

Man ser sig omkring och tänker lite vemodigt att "Så här skulle man kunna ha det", bara för att i nästa ögonblick inse att det ju är just det man har.

Lite av den stämningen finns i dagens konstverk.

Som vanligt undrar jag: På vilken tunnelbanestation man kan försjunka i detta?

Jorden bryr sig inte

Jag ser mycket dålig film just nu. Senast i raden var The Day the Earth Stood Still.

Keany Reeves är förvisso som bäst när han inte behöver skådespela alls, utan mest bara behöver gå omkring och se ut som han gör, här i rollen som miljöbekymrad utomjording. Och filmens intentioner är så klart behjärtansvärda. Men budskapet skjuter tyvärr över mål.

Genom att göra våra jordiska klimatbesvär till en rent universell (i ordets yttersta mening) fråga, så påminner filmens pompösa anslag snarare om hur lite universum faktiskt bryr sig om vad vi människor råkar göra med klimatet. Och moder natur bryr sig i ärlighetens namn inte heller. Ekosystem kommer och går, anpassade till de förutsättningar som tillfälligtvis råkar råda. När vi människor försvinner kommer möjligen en eller flera ungefär lika avancerade arter hinna utvecklas och dö innan solen en dag brunnit ut. Eller också inte. För jorden kvittar det hur som helst lika. Och ungefär det samma sker förmodligen på andra ställen i den här märkliga (för människan fundamentalt outgrundliga) klumpen av nyckfull materia som är vårt universum.

Allt vi kan göra, med vårt slarviga och destruktiva sätt att existera, är att förstöra förutsättningarna för vårt eget, och en mängd av våra stackars grannarters, fortbestånd. Ska man tro klimatprofeterna lär vi även skapa en sorglig mängd av onödigt lidande på vägen. Och detta är ju nog så illa. Särskilt om det kan undvikas. Men i vår kamp är vi ändå i grunden ensamma. För jorden bryr sig inte om vi lever eller dör.

I morgon, eller om några hundra år, öppnar sig, likt en gäspning, en krater i norra Nordamerika, stor som ett mindre kungarike, och täcker himlen med ett grått moln av aska. Eller så faller en meteor, med någon kilometers diameter, och utan mer än kanske ett par sekunders förvarning, rakt ned i Europaparlamentet i Strasbourg, och så var den sagan all. Detta kan vi överhuvudtaget inte påverka.

Istället får vi koncentrera oss på det lilla här i livet som vi faktiskt har makt över. Genom att inte förstöra mer av våra villkor än nödvändigt. Men alltså inte för "naturens" skull, utan enbart för vår egen.

För jorden är det strunt detsamma.

Kulturkonsumtion i solens skugga

För att, sedan den korta semestern så abrupt tagit slut, också återknyta till den här bloggens egentliga teman, litteratur och sånt, borde jag kanske åtminstone nämna en bok jag läst och en film jag sett.

(Det är fasligt hur snabbt solen smälter alla ens ambitioner och förvandlar en till en lättjefull katt som helst bara ligger på ett varm terassräcke och lapar grädde hela dagarna.)

Bok: De gnostiska evangelierna. En upplysande men stilistiskt inte särdeles upphetsande presentation av en brokiga samling texter som skrevs under århundradena efter Jesus död och som erbjuder alternativa tolkningar till människosonens budskap och gärning. När det officiella Nya testamentet sammanställdes i slutet av 300-talet valdes ju de texter och tolkningar ut som stödde tron på en hierarkisk kyrka med grundläggande ritualer och en otvetydigt manlig gud. Detta borgade för kristendomens fortbestånd. Gnostikerna betonade istället vikten av var och ens eget sökande efter en gudomlig sanning inom sig själv. Kyrkan bestod helt enkelt av de människor, utan inbördes hierarkisk ordning, som erhållit kunskap om denna sanning. Präster och predikanter kunde vara kvinnor så väl som män. Gud kunde vara såväl man som kvinna. Denna betydligt mer subjektiva och tillåtande, men också snobbigt elitistiska, kristendom hade troligen upplösts med tiden, eller i alla fall splittrats i en mängd andra, mindre religioner. Men det är ändå intressant att fundera över hur kristendomen (och i förlängningen vårt moderna samhälle) hade kunnat se ut idag om vissa av Nya testamentets texter hade valts bort (exempelvis den där passusen om att kvinnan skola tiga i församlingen) till förmån för andra, något mindre dogmatiska.

Film: Drag Me to Hell. Ett ord: Njutning!

Helvetet har ju alltid varit betydligt mer underhållande än himmelen. Åtminstone inom fiktionen.

Rätt svar (deltävling 22): Midsommarkransen!

Och grattis Ingemar som denna gång hann först! Vilken station kunde också ha passat bättre att stanna upp vid just under midsommarveckan?

Just som folket på en ort går samman för att löva midsommarstången har också människorna i Midsommarkransen hjälpts åt för att skulptera och måla den stora träkransen som hänger i taket på deras tunnelbanestation. Som skylten låter förtälja: "Kransbor byggde denna midsommarkrans våren 1979 i kvarterslokalen på Tegelbruksgatan vid Lilla Torget."

Tre konstfackselever ledde emellertid projektet: Anna Flemström, Stina Zetterman och Hans Nilsson, som jag emellertid inte vet säkert vad det senare blivit av. Kanske tog de sig i kragen efter konststudierna och skaffade sig hederliga arbeten.

Två andra konstnärer finns däremot också representerade på stationen som invigdes 1964. Sedan 1990 bidrar de till utsmyckningen med var sin trärelief, hängande på var sin plattformsvägg.

Den ena kallas Blommor till midsommarkransen, och är ett vackert svulstigt arrangemang med varmt röda vallmor och andra växter, uppförstorade så att man själv, när man står framför den, nästan får känna sig som en tummelisa på vandring genom en böljande äng.

Konstnären till dessa blommor är Lisbeth Lindholm, och just som det brukar vara är tunnelbanekonsten typisk för sin skapare. Lindholm har arbetat med målat trä sedan 80-talet. Någon annan information (eller säkra bilder) har jag dock inte hittar heller om denna konstnärers vidare liv.

Raskt skyndar jag därför vidare till det sista verket, en relief med mystiska ugglevarelser i en blåtonad skog. De drömska figurerna knyter an till gammal, men ännu på många sätt levande, folktro och ska föra tankarna till den magiska stämningen under midsommarnätterna.

Konstnären heter (och här kan jag äntligen bjuda på en länk) Dag Wallin (född 1946). Han är för sin del mer av en mångsysslare och rör sig såväl inom skulptur som måleri och grafik, samt i en mängd olika tekniker och material. På hans hemsida finns en samling fina bilder.

Och innan skammen över dessa klena presentationer blir för stor rundar jag hastigt av den här måndagens facitgenomgång och manar er alla att blicka framåt mot onsdag. Då fortsätter tävlingen med nya friska tag.